Den plats idrotten intar

DEN store Skaparen beskrivs i bibeln som ”den lycklige Guden”, och han vill att hans skapelser skall vara lyckliga. (1 Timoteus 1:11) Därför bör det inte vara förvånande att han skapade människan med förmågan att tycka om lek och spel. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Idrottens och spelens historia är en del av människans historia.”

Bollens tillkomst sägs ha varit den mest betydelsefulla faktorn i idrottens historia. ”Iakttagelsen att djur tycker om att roa sig med leksaker”, sägs det i det ovan nämnda verket, ”visar att det kanske aldrig har funnits en tid ... då inte en föregångare till bollen jagats eller kastats.”

Något slags redskap har också länge använts för att slå till bollen. ”Bollspel med någon form av slagträ förekom hos perserna, grekerna och de amerikanska indianerna”, påpekar Britannica. ”Polo, ett ord av tibetanskt ursprung, var så vitt man vet väl känt i någon form hos perserna på Darius I:s tid (regerade 522—486 f. Kr.). Golfen hade, även om den i sin moderna form anses härstamma från Skottland, värdiga föregångare på romartiden och i många europeiska länder.”

Tidig betoning av tävling

Hundratals år innan skrivandet av de hebreiska skrifterna (”Gamla testamentet”) var fullbordat var det populärt med organiserad idrott. I det forntida Olympia i Grekland, till exempel, hölls tävlingar vart fjärde år. Britannica förklarar: ”Det finns förteckningar över segrare i Olympia från 776 f. Kr. till 217 e. Kr.”, dvs. under en period på närmare tusen år! De olympiska spelen var så viktiga i grekiskt liv att tiden mättes efter dem — varje fyraårsperiod mellan spelen kallades en olympiad. Så enligt detta tidiga sätt att räkna tiden föddes Jesus Kristus under den 194:e olympiaden.

De hebreiska skrifterna nämner inget om organiserade spel, även om en av profeterna talar om att Jerusalems ”gator skall vara fulla av gossar och flickor, som leker där på gatorna”. (Sakarja 8:5) Mer än hundra år före Jesu födelse introducerades grekiska idrottstävlingar i Israel. En gymnastiklokal inrättades i Jerusalem, och till och med en del präster försummade sina plikter för att ta del i spelen. — 2 Mackabéerboken 4:12—15.

Kejsar Augustus, som var romersk kejsare då Jesus föddes, älskade idrott, och det blev populärt med tävlingar i Rom. Men det som verkligen intresserade de romerska medborgarna var evenemang med inslag av våld, som boxning och brottning. Dessa ”sporter” urartade ofta till våldsamma, blodiga strider i vilka människor hetsades mot varandra eller mot djur i kamper till döds.

Idrott i ”Nya testamentet”

Detta fruktansvärda missbruk av idrotten betydde emellertid inte att det var fel att utöva sporter. Vi läser ingenstans i bibeln att Jesus eller hans efterföljare fördömde idrott eller deltagande i spel. I stället hämtade apostlarna ofta illustrationer därifrån för att belysa läropunkter.

Så till exempel hade aposteln Paulus tydligen de olympiska spelens kapplöpningar i tankarna, när han uppmuntrade de kristna: ”Vet ni inte att löparna i ett lopp allesammans löper, men bara en får priset? Löp på ett sådant sätt att ni kan vinna det. Därtill utövar var och en som deltar i en tävlingskamp självbehärskning i allting. De gör det naturligtvis för att få en förgänglig krona, men vi en oförgänglig.” — 1 Korintierna 9:24, 25.

Vid ett annat tillfälle skrev Paulus att en kristen skall löpa beslutsamt för att vinna livet som pris. ”[Jag] jagar ... hän emot målet efter priset, Guds kallelse uppåt”, skrev han. (Filipperna 3:14) I samband med att Paulus illustrerade behovet av att hålla fast vid normerna för ett moraliskt liv påminde han Timoteus: ”Också om någon tävlar i idrottsspelen, blir han inte krönt med mindre han har tävlat enligt reglerna.” (2 Timoteus 2:5) Och aposteln Petrus skrev att kristna herdar som fullgör sina ansvarsplikter ”skall ... få härlighetens krona som aldrig vissnar”. — 1 Petrus 5:4.

I den unge Timoteus’ herdeskap ingick utan tvivel att ta hand om unga kristna som tyckte om sport. Därför skrev Paulus till honom att ”den kroppsliga övningen [som gymnast] är ... nyttig till litet” och erkände därmed att de gymnastiska övningar som grekerna så omsorgsfullt ägnade sig åt hade ett visst värde. ”Men”, tillade Paulus snabbt, ”den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8; se The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures.

Den kroppsliga övningens rätta plats

Bibeln visar alltså att kroppslig övning kan ha sin rätta plats i livet. Man behöver emellertid vara balanserad och resonlig. ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor”, skrev Paulus. (Filipperna 4:5) Men det är mycket svårt att hitta rätt balans.

De forntida grekerna överbetonade idrottsspel, och romarna främjade sporter som var till skada för både deltagarna och dem som fann nöje i de blodiga skådespelen. Å andra sidan har somliga i religionens namn undertryckt och rentav förbjudit idrottstävlingar. The New Encyclopædia Britannica påpekar: ”Sextonhundratalets puritanska inställning dämpade leklusten i Europa och Amerika.”

Idrotten har på senare tid fått ett nytt uppsving som kanske saknar motstycke i historien. ”Näst efter vädret talar folk antagligen mer om idrott än om något annat ämne”, sägs det i The World Book Encyclopedia. Idrott har till och med kallats ”massornas opium”.

Vilka är några av de problem som denna idrottsfeber har gett upphov åt? Lider du eller din familj av några negativa verkningar till följd av detta? Hur kan du hålla idrotten på dess rätta plats?

Problem i samband med idrott i dag

FOLK brukade säga att det var bra med idrott därför att det byggde upp karaktärsstyrka. Man påstod att tävlingar främjade uppskattning av hårt arbete, sportsmannaanda och glädjen i att leka. Men för många i dag låter dessa argument ihåliga och rentav skenheliga.

Tonvikten på att vinna är i högsta grad ett problem. Tidskriften Seventeen kallar detta ”en mörk sida av idrotten”. Varför det? Jo, för att citera tidskriften: ”Att vinna blir viktigare än ärlighet, skolarbete, hälsa, lycka och de flesta andra betydelsefulla sidor i livet. Att vinna blir allt.”

Det som Kathy Ormsby, en amerikansk löparstjärna, var med om användes för att illustrera de sorgliga följderna av att överbetona idrottsprestationer. Den 4 juni 1986, några veckor efter det att Kathy hade satt amerikanskt rekord i 10.000 meter löpning vid en collegetävling, vek hon av från banan vid ett nationellt collegemästerskap, sprang till en närbelägen bro och kastade sig i vattnet i ett självmordsförsök. Hon överlevde men blev förlamad från midjan och neråt.

Scott Pengelly, som är idrottspsykolog, säger att Kathys fall inte är unikt. Efter Kathys självmordsförsök berättade Pengelly: ”Jag fick telefonsamtal från personer som sade: ’Det är precis som om det handlade om mig.’” En annan idrottsstjärna, Mary Wazeter från Georgetown University (i staden Washington), som satte nationellt rekord i sin åldersgrupp i ett halvmaratonlopp, försökte också begå självmord genom att hoppa ner från en bro och blev förlamad för livet.

Pressen att vinna, att leva upp till förväntningarna, kan vara enorm och konsekvenserna av att misslyckas förödande. Donnie Moore, en framstående kastare i basebollaget California Angels, missade med en poängs marginal att föra upp sitt lag i 1986 års världsserie i baseboll. Bostons slagman, däremot, slog hem ett frivarv, och i och med det vann Boston matchen och amerikanska mästerskapen. Donnie, som enligt sina kamrater var djupt förtvivlad över sitt misslyckande, sköt ihjäl sig.

Extrem tävlingsanda

Ett närbesläktat problem i samband med idrotten i dag är extrem tävlingsanda. Det är ingen överdrift att säga att motståndare kan förvandlas till veritabla monster. När Larry Holmes var tungviktsvärldsmästare i boxning, sade han att han var tvungen att genomgå en förvandling när han gick upp i ringen. ”Jag måste lägga av snällheten”, förklarade han, ”och ta på mig all elakheten, som dr Jekyll och Mr. Hyde.” Idrottsmän eggar sig så att de blir som besatta i sina ansträngningar att hindra andra med likvärdig talang att slå dem.

”Man måste vara så tänd inom sig”, sade en före detta fotbollstränare en gång, ”och det finns inget som gör en så tänd som hat.” Till och med USA:s förre president, Ronald Reagan, uppges en gång ha sagt till ett fotbollslag: ”Ni kan känna ett rent hat mot er motståndare. Det är ett rent hat, eftersom det bara är symboliskt i tröjorna.” Men är det verkligen bra att bygga upp hat mot en motståndare?

Bob Cousy, före detta stjärnspelare i basketbollaget Boston Celtics, berättade en gång om sitt uppdrag att markera Dick Barnett, poängplockare i Los Angeles Lakers: ”Jag satt på mitt rum från morgon till kväll”, sade Cousy. ”Allt jag tänkte på var Barnett. Dels gick jag igenom hur jag skulle spela mot honom, och dels byggde jag upp ett hat mot honom. När jag kom ut på planen var jag så tänd att om Barnett hade sagt ’hej’, så hade jag nog sparkat in tänderna på honom.”

Faktum är att spelarna ofta medvetet försöker skada sina motståndare, och de blir belönade för det. Sportjournalisten Ira Berkow sade att i amerikansk fotboll blir en spelare som lyckas försätta en motspelare ur stridbart skick ”omfamnad och kramad för att ha gjort ett bra jobb. Om han har satt tillräckligt många ur spel ... blir han vid säsongens slut belönad med antingen höjd lön eller, när det gäller icke ordinarie spelare, fortsatt kontrakt. Spelarna bär sina smeknamn med stolthet, till exempel Elake Joe Greene, Jack Tatum mördaren” osv. — The New York Times, 12 december 1989.

Fred Heron, försvarstacklare i Saint Louis’ fotbollslag, berättade: ”Tränarna talade om för oss att kvartsbacken [i Cleveland Browns] hade en gammal skada i nacken. De föreslog att om jag fick en chans så skulle jag försöka försätta honom ur spel. Så under matchen bröt jag igenom linjen, sprang förbi centern och innerforwarden, och där stod han. Jag försökte slita av hans huvud med armen, och han tappade bollen. Mina lagkamrater berömde mig. Men jag tittade på kvartsbacken som låg på marken i smärtor och tänkte plötsligt för mig själv: ’Har jag förvandlats till något slags djur? Det här är ju lek, men jag försöker lemlästa någon.’” Ändå påpekade Heron: ”Åskådarna jublade.”

Skador till följd av extrem tävlingsanda anses av många vara ett stort problem inom idrotten i dag. Bland dessa skadade ingår tråkigt nog miljontals barn, som redan tidigt i livet engageras i starkt tävlingsbetonat spel. Enligt en nämnd i USA som handlägger konsumentsäkerhetsfrågor behandlas varje år fyra miljoner barn på akutmottagningar för idrottsskador, och uppskattningsvis åtta miljoner fler behandlas av familjeläkare.

Många barn drabbas nu av överbelastningsskador, något som förr var ganska sällsynt. Barn som spelade för att det var roligt gick hem när de skadade sig, och de spelade inte igen förrän ömheten och smärtan var borta. Men inom den organiserade, tävlingsbetonade idrotten fortsätter barnen ofta att spela och skadar då redan ömma eller värkande kroppsdelar. Enligt en före detta basebollspelare, Robin Roberts, är det de vuxna som är huvudorsaken till problemet. ”De pressar barnen alldeles för mycket — både psykiskt och fysiskt — långt innan de är mogna för det.”

Pengar och fiffel

Ett annat problem i samband med idrott är att pengar har fått så stor betydelse. Girighet tycks nu behärska idrotten i stället för sportsmannaanda och rent spel. ”Tråkigt nog måste vi konstatera att oskulden inom sporten fullständigt försvann under 1980-talet”, klagar kolumnisten Jay Mariotti i tidningen The Denver Post. ”Idrotten träder in i 90-talet som en ohygglig kraft i vår kultur, en otrolig mastodont, en mångmiljardindustri (i själva verket 63,1 miljarder dollar, på 22:a plats bland USA:s industrier) som ibland bättre kan beskrivas som rena humbugen.”

Förra året tjänade 162 av de mer framstående basebollspelarna i USA — mer än var femte — över en miljon dollar var, med drygt tre miljoner dollar som den högsta inkomsten. Nu, ett år senare, kommer över 120 spelare att få mer än två miljoner dollar, varav 32 kommer att håva in mer än tre miljoner dollar, och åtminstone en kommer att få över fem miljoner dollar årligen från 1992 och ända till 1995. Jakten efter pengar och höga löner har blivit vanlig också i andra sporter.

Även inom skolidrotten läggs tonvikten ofta på pengar. Tränare vars lag vinner blir rundligt belönade; de kan tjäna så mycket som en miljon dollar om året i lön och sponsorpengar. Skolor vars fotbollslag kvalificerar sig till vissa cuptävlingar vid säsongens slut i USA får miljontals dollar — 55 miljoner för något år sedan. ”Fotbollen och basketbollen måste tjäna pengar”, förklarar universitetsrektor John Slaughter, ”och de måste vinna för att tjäna pengar.” Detta leder till en ond cirkel där man helt behärskas av tanken att vinna — med förödande konsekvenser.

Eftersom professionella bollspelare är beroende av att laget vinner för att få fortsatt kontrakt, gör de ofta praktiskt taget vad som helst för att vinna. ”Det är inte längre någon sport”, säger före detta basebollstjärnan Rusty Staub. ”Det är en rutten fysisk sysselsättning.” Fusk och fiffel förekommer överallt. ”Den som inte fuskar försöker inte vinna”, förklarar basebollspelaren Chili Davis. ”Man gör vad man kan så länge man klarar sig undan”, säger Howard Johnson, som spelar i basebollaget New York Mets.

På så sätt undermineras moralen, och det är ett stort problem även inom skolidrotten. ”En del tränare och idrottsledare fifflar”, medger Harold L. Enarson, tidigare rektor vid Ohio State University, ”samtidigt som rektorer och tjänstemän blundar för det.” För något år sedan blev 21 universitet i USA straffade för regelbrott av det nationella skolidrottsförbundet, och 28 andra universitet blev föremål för granskning.

Det är inte så konstigt att unga spelares värderingar grusas, vilket är ett annat stort problem inom idrotten i dag. Det är vanligt att man dopar sig för att öka prestationsförmågan, men inte att man satsar på sin utbildning. En omfattande studie bestyrker att studenter som tävlingsidrottar ägnar mer tid åt att utöva sin sport under säsongen än åt att studera och gå på lektioner. En statlig undersökning visade också att mindre än en femtedel av idrottsutövarna någonsin tar sin examen vid en tredjedel av de universitet i USA som har omfattande basketbollprogram för män.

Även det fåtal idrottande studenter som till slut blir framgångsrika inom proffsidrotten och tjänar bra med pengar blir alltför ofta tragiska figurer. De klarar inte att sköta sin ekonomi och att ta itu med livets verkligheter. Travis Williams, som dog nu i februari, 45 år gammal, fattig och hemlös, är bara ett exempel. År 1967, när han spelade i fotbollslaget Green Bay Packers, satte han ett ännu oslaget rekord i amerikansk proffsfotboll. Han lyckades avancera med bollen i genomsnitt 37,6 meter efter avspark. Han nämnde en gång att medan han gick på college ”behövde han aldrig gå på några lektioner, bara på träning och matcher”.

Åskådarproblem

I dag ägnar människor mer tid åt att titta på sport än åt att utöva någon idrott, och det har lett till påtagliga problem. En sak är att man när man går på matcher ofta utsätts för oanständigt och våldsamt beteende från andra åskådare. Det är vanligt att slagsmål uppstår i den känsloladdade atmosfären vid vissa sportevenemang, och hundratals som varit med som åskådare har blivit skadade och somliga dödade.

Men i dag är de flesta åskådarna inte fysiskt närvarande; de sitter framför TV-n. I Förenta staterna ägnar en viss sportkanal mer tid åt dagliga sportsändningar än något av de större TV-bolagen ägnar åt vanliga nyheter. Men är det helt problemfritt att sitta för sig själv i sitt hem och titta på sport?

Nej, verkligen inte. ”Min man har i många år känt till varenda professionell idrottsman”, förklarar en kvinna, ”och han är inget undantag. Det är få av hans vänner som inte regelbundet tittar på sport. Den värsta ogärningen i sammanhanget”, säger den här kvinnan, ”är den inverkan det har på barnen.” Hon tillägger: ”Jag blir så arg över att min man använder sin tid till att titta på sport utan att tänka på mig eller barnen.”

Är hennes klagomål ett undantag? Inte alls. I många hem över stora delar av världen finns det familjemedlemmar som ägnar alltför mycket tid åt att se på sport samtidigt som de försummar de övriga i familjen. En brasiliansk husmor pekar på en farlig konsekvens: ”Kärleken och förtroendet mellan man och hustru kan gradvis undermineras så att äktenskapet sätts i fara.”

Sportentusiaster är ofta obalanserade på andra sätt också. I allmänhet avgudar de spelarna, något som en del spelare betraktar som ett problem. ”När jag kom till min hemstad stod folk där och stirrade upp mot mig som om de väntade sig välsignelser av påven”, säger den tyska tennisstjärnan Boris Becker. ”När jag såg mina fans i ögonen ... tyckte jag att jag tittade på monster. Deras blickar var stela och livlösa.”

Det är inte tu tal om att idrotten kan utöva magnetisk kraft som ger upphov till spänning och stark lojalitet. Folk fascineras inte bara av spelarnas lagarbete och skickliga prestationer, utan också av ovissheten över hur en match skall sluta. De vill veta vem som vinner. Dessutom ger idrotten miljontals människor förströelse som motvikt till ett annars kanske enformigt och tråkigt liv.

Men kan idrotten skänka människor lycka? Kan den vara till någon verklig nytta? Och hur kan du undvika de problem som är förbundna med den?

[Ruta på sidan 9]

Idrotten som religion

Kanadensaren Tom Sinclair-Faulkner har sagt att ”ishockey är mer än ett spel i Canada; det fungerar som en religion för många”. Det är en typisk inställning hos många sportentusiaster, oavsett var de bor.

I USA har idrotten betecknats som ”en positiv profan religion”. Idrottspsykologen David Cox påpekade att ”det finns många gemensamma drag mellan idrotten och ordboksdefinitionen på religion”. En del ”människor behandlar idrottsmän som om de var gudar eller helgon”, tillade Cox.

Idrottsfantaster offrar mycket tid och pengar på sin sport, ofta på bekostnad av sin familj. Idrottsintresserade ägnar oräkneliga timmar åt att se sportevenemang på TV. De bär stolt sitt lags färger och skyltar offentligt med idrottsemblem. De sjunger kampsånger med glöd och vrålar hejaramsor som identifierar dem som hängivna entusiaster till sin sport.

Många idrottsmän ber till och med om Guds välsignelse före en match och faller på knä för att be en tackbön sedan de gjort mål. I 1986 års fotbolls-VM sade en argentinsk spelare att hans mål berodde på att Guds hand var med honom. Och i likhet med vissa religionsanhängare har idrottsfantaster betecknats som ”dogmatiska fundamentalister”. Sådan fanatism har lett till blodiga slagsmål mellan rivaliserande supportrar, ibland med dödlig utgång.

Liksom den falska religionen erbjuder idrottens ”profana religion” sina ivriga anhängare ”helgon”, traditioner, reliker och ritualer men skänker ingen verklig eller bestående mening åt deras liv.

[Bild på sidan 7]

Spelare blir ofta medvetet skadade av andra

[Bild på sidan 8]

Att se sport på TV kan orsaka splittring i familjen

Att hålla idrotten på sin rätta plats

NÄR människor ägnar sig åt sin favoritsport, stimuleras de av att känna hur deras kropp lyder dem och utför en teknisk eller konditionsmässig prestation. Gud skapade oss för att tycka om fysisk aktivitet. Kanske ännu fler människor finner nöje i att se andra spela. Man kan därför säga att idrotten liknar många andra aktiviteter som är bra när de hålls på sin rätta plats.

Vi skulle kunna illustrera det: Vad händer när människor som åker till stranden för att njuta av solen får för mycket sol? De får en svidande solbränna som fördärvar nöjet och till och med utgör en allvarlig risk. Det är likadant med idrott. Lite är bra, men för mycket kan vara skadligt.

Idrott kan vara utmärkt som avkoppling och nöje men får inte bli något självändamål. Idrott skänker ingen sann tillfredsställelse eller varaktig lycka. Dessvärre behöver ibland vissa människor drabbas av en tragedi innan de inser det. ”Alla mina troféer och medaljer, det spelar ingen roll”, förklarade Mary Wazeter, den kvinnliga löpare som hoppade från en bro och blev förlamad.

”Jag har lärt mig många sanningar om livet”, uppgav hon. ”En är att sann tillfredsställelse inte uppnås på de sätt på vilka många strävar efter fulländning och prestation. Tillfredsställelse för mig kom inte av att jag hade toppbetyg i skolan, vann amerikanska mästerskapen i löpning eller hade en snygg figur.”

Sociologen John Whitworth fokuserar problemet i osminkade ordalag, när han säger: ”Vid slutet av tävlingen är allt man har en resultatlista. Det hela verkar rätt futtigt. Men det är väl så det är med vårt samhälle.” Den överdrivna tonvikt man lägger vid idrotten i dag kullkastar alla värderingar.

Efter sin seger i 200-metersloppet vid olympiska spelen 1964 förklarade Henry Carr: ”När jag åkte tillbaka till den olympiska byn, tog jag min första verkliga titt på guldmedaljen. ... Jag frågade faktiskt mig själv: ’Vad i all världen! Jag har arbetat hårt i alla dessa år, och så får jag det här?’ Jag var ursinnig, när jag borde ha varit lycklig. Det var en verklig besvikelse.” Marlon Starling kände det på ungefär samma sätt, när han vann welterviktsklassen vid VM i boxning 1987. Han sade: ”Titeln är ingenting jämfört med när mitt barn säger: ’Jag älskar dig, pappa.’”

Vi kan lära oss en viktig sak av detta: Produktivt arbete, vår familj och i synnerhet tillbedjan av Jehova är det som med rätta bör få företräde. Bibeln har rätt när den säger: ”Den kroppsliga övningen [som man får genom att idrotta] är ... nyttig till litet.” (1 Timoteus 4:8) Det visar vilken plats sport och idrott bör få i vårt liv. Det bör vara en underordnad plats. Eftersom idrott kan vara så fascinerande, måste man hela tiden vara vaksam så att viktigare ting inte blir försummade.

Var därför förståndig och visa dig lyhörd om familjemedlemmar beklagar sig över att du ägnar för mycket tid åt att tala om, se på eller utöva sport. En kvinna, vars make gjorde vissa förändringar i hur mycket tid han ägnade åt sport, sade tacksamt: ”Han ägnar nu mer tid åt barnen och mig. Ibland tittar hela familjen på någon match på TV, men för det mesta går vi ut på promenad tillsammans på kvällarna och pratar om det som hänt under dagen. Det är väldigt trevligt och hjälper oss att förbli lyckliga.”

Varför inte, med tanke på de problem som kan uppstå, ärligt ställa dig frågan: Kan det vara så att jag ägnar mer tid och uppmärksamhet åt idrott än jag borde? Men det finns också andra aspekter på detta att hålla idrotten på sin rätta plats.

Vår syn på tävlingsandan

För att idrott skall vara till nytta och inte till skada är det viktigt med en rätt syn på detta med tävlingsandan. ”Tränare, gymnastiklärare, föräldrar och ungdomar själva har blivit så fixerade vid att vinna att de glömmer vad idrotten egentligen är till för”, klagade en idrottsläkare i ett professionellt hockeylag. Syftet med idrotten bör, som han säger, vara ”att utveckla laganda och disciplin, att bygga upp sin fysik och, viktigast av allt, att ha roligt”.

Tråkigt nog har tonvikten på att vinna fördärvat glädjen för många. Idrottspsykologen Bruce Ogilvie berättade: ”Jag intervjuade en gång nybörjarna vid 10 stora träningsläger för baseboll, och 87 procent av dem sade att de önskade att de aldrig hade spelat i juniorserien, eftersom det förtog glädjen i det som en gång hade varit en kul sport.” Ett närliggande problem är att extrem tävlingsanda bidrar till många skador.

Bibeln ger vägledning, när den säger: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” (Galaterna 5:26) Enligt grekisk-engelska lexikon betyder det grekiska ord som här återgetts med ”eggar upp till inbördes tävlan” ”att framkalla” eller ”att utmana till strid eller tävlan med någon”. An American Translation har därför valt ordalydelsen: ”Låt oss inte i vår fåfänga utmana varandra.” Och fotnoten i New World Translation nämner alternativet: ”Tvinga varandra till en kraftmätning.”

Det är alltså inte förståndigt att egga upp till inbördes tävlan. Det skapar inga goda relationer. Om du tvingas till en kraftmätning och segraren skryter över resultatet, kan det kännas förödmjukande för dig. En starkt tävlingsbetonad attityd är kärlekslös. (Matteus 22:39) Men om tävlandet hålls på ett vänligt och godmodigt plan, kan det göra spelet intressantare och roligare.

Det finns somliga som skulle vilja att idrotten utövas på ett sådant sätt att man begränsar tävlingsmomentet. ”Jag tror fullt och fast på idrotten för idrottandets egen skull upp till 13 eller 14 års ålder”, sade en engelsk fotbollstränare. Han rekommenderade att man inte för statistik över lagens resultat eller placeringar — ”inga slutspel, inga finaler”. Ja, tonvikten på att vinna bör med rätta begränsas eller helt elimineras.

Inställningen till idrottsstjärnor

Att hålla idrotten på sin rätta plats inbegriper också vår inställning till skickliga, välkända idrottsstjärnor. Visserligen kan vi beundra deras idrottsliga kunnande och fantastiska bedrifter, men bör de bli avgudade? Man ser ofta ungdomar ha affischer med idrottsstjärnor uppsatta i sina rum. Är sådana personer verkligen värda att äras på grund av sina prestationer? Det kanske är precis tvärtom.

En ny spelare i ett lag i den amerikanska fotbollsserien beundrade till att börja med många av sina lagkamrater. Men deras uppförande och attityd, sade han, ”utplånade fullständigt alla känslor och den respekt jag hade för dem”. Han förklarade: ”De kunde till exempel säga: ’Hör du, jag hade ihop det med fem flickor förra veckan, och då är min fru inte medräknad.’ Och jag tittade på honom och tänkte för mig själv: ’Och en sådan som han har jag beundrat.’”

Nej, det är verkligen inte rätt att avguda människor, och i synnerhet inte sådana som utmärker sig i aktiviteter som bibeln säger är till liten eller begränsad nytta. Guds tjänare uppmanas att ”fly från avgudadyrkan”. — 1 Korintierna 10:14.

Hur idrott är till nytta

Som vi har lagt märke till säger bibeln angående kroppslig övning, som man exempelvis kan få i idrott, att den är ”nyttig till litet”. (1 Timoteus 4:8) På vilka sätt är det så? Hur kan du ha nytta av idrott?

Den grekiske läkaren Galenos, som levde på 100-talet och var privatläkare åt den romerske kejsaren Marcus Aurelius, framhöll vikten av fysisk träning för hälsans skull. Han rekommenderade bollspel, eftersom man då på ett naturligt sätt tränar hela kroppen. Bollspel är i allmänhet också roliga, så därför är det troligare att man deltar i sådana spel som man tycker om än att man utövar andra former av fysisk träning.

Många tycker att den motion idrottandet ger dem skänker ett mått av välbefinnande. Efter ett stimulerande träningspass eller en match känner de sig upplivade och stärkta. Men det är inget att förvåna sig över, för dr Dorothy Harris säger: ”Motion är naturens bästa lugnande medel.”

Fysisk träning, som man får genom att gymnastisera, jogga eller delta i lagspel, betraktas i dag allmänt som en viktig faktor för att bevara hälsan. ”Fysiskt vältränade människor utför lätt sina vanliga uppgifter utan att bli trötta och har ändå energi över till andra intressen”, sägs det i The World Book Encyclopedia. ”De kan också stå emot åldrandets verkningar bättre än sådana som är otränade.”

Men oavsett hur fysiskt vältränad man kan bli av att idrotta är nyttan begränsad. Åldrandet och döden kan inte förhindras genom mänskliga ansträngningar. Efter de tidigare citerade orden att ”den kroppsliga övningen är ... nyttig till litet” sägs det som kontrast i bibeln: ”Den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8.

Endast Jehova Gud, vår Skapare, kan ge oss liv. Därför finns det inget som är viktigare än ”gudaktig hängivenhet”, dvs. vördnad för, tillbedjan av och tjänst för Gud. De som utövar gudaktig hängivenhet prioriterar alltså att göra Guds vilja. De ger ut sig i Guds tjänst och använder sin ungdom som Jesus Kristus gjorde, till att berätta för andra om de goda nyheterna om Gud och hans rike.

Ja, genom att sätta Guds intressen främst kan människor vinna hans ynnest och få del av evigt liv i hans rättfärdiga nya värld. Där kommer den lycklige Guden, Jehova, att ge dem sann och bestående lycka och tillfredsställelse.