Jag fann det slutligen — det verkliga livet!
Maclean’s, en ledande kanadensisk nyhetstidskrift, rapporterade följande på sportsidorna i numret för 13 november 1978: ”Tom Edur hade vid 23 års ålder uppnått allt, den allkanadensiska drömmen — kvinnor, pengar och en plats i NHL. Han var den främste poängplockaren för Pittsburgh Penguins förra säsongen. Han slutade med hockey och anslöt sig till Jehovas vittnen i Denver.”
Sex månader senare införde Denver Post för 14 juni 1979 en utförlig berättelse om Edur. Där kunde man bland annat läsa: ”Det förefaller som om Tom Edur ännu inte har övertygat alla om att hans beslut att dra sig tillbaka från professionell hockey vid 23 års ålder inte bara var en tillfällig nyck.
Edmonton Oilers ville i onsdags från Penguins köpa den tidigare försvarsspelaren i Colorado Rockies och Pittsburgh Penguins. ...
Edur var inne på sin andra säsong för Rockies, när han såldes till Pittsburgh. ... Han spelade de 58 sista matcherna den säsongen för Pittsburgh, och han uppnådde en av de bästa poängkvoterna i fråga om plus- och minusstatistik i NHL, innan han tillkännagav att han ämnade avstå från en årlig hockeylön på uppskattningsvis 92.000 dollar och dra sig tillbaka från spelandet.”
Vad var det som framkallade Edurs beslut? Vad fann han som är så överlägset topphockey? Låt honom själv förklara:
JAG har slutat med ishockey — men inte därför att jag inte tycker om spelet. Jag tycker verkligen om det. Min dröm hade varit att spela i National Hockey League. Jag kan ännu komma ihåg när jag var omkring tio år gammal och troget tittade på mitt favoritlag i hockey på TV. Ibland, när deras matcher gick i radio, brukade jag somna, medan jag låg i sängen och lyssnade på dem.
Jag brukade spela efter skolan och sent frampå kvällarna — till dess att ljusen på isrinken till sist släcktes. Så småningom kom jag att spela i Canadas organiserade amatörligor och klättrade stadigt uppåt. Vid 17 års ålder hade jag nått topplaget, Toronto Marlboros. År 1973 vann vi den mest prestigefyllda titeln i Canada för amatörer, Memorial Cup, vilket kan jämföras med att vinna Rose Bowl i amerikansk fotboll.
Jag blir professionell
Ungefär vid samma tidpunkt bildades en andra professionell liga, World Hockey Association. I konkurrens med den sedan länge etablerade National Hockey League sökte den efter goda unga spelare. Cleveland Crusaders i den nya ligan tog kontakt med mig. Detta var ett brott mot tidigare mönster, för det äldre NHL hade en överenskommelse att inte värva spelare innan de var 20. Detta var därför en tonårings chans i livet!
Crusaders erbjöd mig 250.000 dollar för att jag skulle spela för dem i tre år, en hel del pengar på den tiden. För en 18-åring var det sannerligen ett attraktivt erbjudande! Men jag älskade verkligen spelet så mycket att jag skulle ha spelat för mycket mindre pengar.
I juli 1973 skrev jag därför på ett treårskontrakt med Cleveland Crusaders i den nybildade World Hockey Association. En del av min dröm hade blivit verklighet — jag var professionell hockeyspelare! Det ”verkliga livet” som jag hade sökt stod i begrepp att börja. Snart skulle jag befinna mig på isen tillsammans med några av just de hockeystjärnor som jag brukade se på TV — min barndoms hjältar!
Verklighetens chock
Så snart jag hade anlänt till lagets träningsläger fick jag mig emellertid en chock. Här fick jag för första gången se vad ett professionellt hockeylags ”verkliga liv” var. Det första jag fick lära mig handlade inte om hockey, utan om vilka lokala utskänkningsställen man skulle gå till. Det är sant att när jag var i amatörligorna hade vi druckit oss berusade några gånger. Här bar det emellertid rätt av till en bar efter träningen eller efter en match. I lagens mening var jag inte tillräckligt gammal för att få göra detta, men eftersom jag var en av spelarna, släpptes jag in.
Sedan var det de äktenskapsbrott som begicks av så många av de professionella ishockeyspelarna. Detta hade jag bara inte väntat mig. Men jag kom snart att acceptera det, eftersom jag antog att allt detta var en del av det ”verkliga livet”. Därför bestämde jag mig för att vara ett riktigt proffs precis som de. Hur lätt var det inte att ändra sina åsikter beträffande dessa angelägenheter bara för att bli accepterad!
Min första säsong gick bra — både på och utanför isen — det var i alla fall vad jag trodde. Min andra säsong visade emellertid tecken på verkningarna av mina aktiviteter utanför isen. Faktum var att under den sista månaden på säsongen var jag berusad varje kväll i 30 dagar. Mitt spel och min inställning försämrades snabbt.
Den tredje säsongen började ännu värre. Jag trodde att jag inte ens skulle platsa i laget. Min rumskamrat hjälpte mig med min inställning. Han följde inte efter de andra grabbarna; han gick sin egen väg. Detta gjorde intryck på mig, och jag började få ordning på mitt liv i större utsträckning. Jag var inte så lättledd, när kompisarna sade: ”Låt oss gå och ta en drink” eller: ”Låt oss skaffa några kvinnor.” Mitt spel förbättrades.
Äntligen — NHL!
Mitt kontrakt med Cleveland Crusaders gick ut vid slutet av detta år. Jag ville spela i den sedan länge etablerade National Hockey League, men det NHL-lag som hade mina rättigheter — Boston Bruins — hade inte erbjudit mig tillräckligt med pengar för att tillfredsställa mig. Som du kan förstå hade min inställning till pengar förändrats. Min tränare hade fått arbete i NHL och ville att jag skulle spela för hans nya lag, Colorado Rockies. Jag accepterade.
Nu befann jag mig verkligen i storserien — NHL! Min barndoms dröm hade förverkligats fullständigt. Jag skulle komma i TV över hela Canada och bli mera erkänd. Det här skulle sannerligen bli det ”verkliga livet”! I mitt personliga liv hade det likaså skett många förändringar. Jag hade tagit fasta på ett råd från en vän och under mellansäsongen tagit en kurs i personlighetsutveckling. Detta hjälpte mig att vara mera positiv.
I den tanken att jag nu hade allting under kontroll började jag min första säsong med NHL. Mitt drickande hade minskat avsevärt, och jag höll på att förändra min syn på omoraliska aktiviteter. Men det blev ändå allt otrevligare att se all den dryckenskap och omoraliskhet som pågick runt omkring mig, med de sorgliga följderna i form av upplösta äktenskap bland mina lagkamrater.
Jag började undra om jag någonsin skulle kunna finna en trofast hustru och få ett lyckligt och pålitligt förhållande. Fanns det inte någon annan som tyckte som jag i fråga om moralnormer? För tillfället sköt jag dessa tankar åt sidan och koncentrerade mig på att spela hockey. Detta fick till resultat att jag gjorde mitt bästa år som proffs fram till dess.
Hjälp från en tidigare skolkamrat
Efter det att säsongen var slut år 1977 återvände jag hem till Toronto, när min mormor dog. Till följd av min nya, positiva inställning och självtillit kände jag mig mycket illa till mods med tanke på all den gråt och all den sorg som förekom vid begravningen. Jag tänkte: ”Min mormor antas befinna sig på en bättre plats enligt vad mina släktingar uppriktigt tror, så varför då denna inställning till döden?”
Senare samma vecka stötte jag ihop med Liz, en tidigare skolkamrat. Jag förklarade mina känslor för henne. Hon sade åt mig att jag borde lära mig att förlita mig på Gud och sätta tro till honom i stället för att lita till mig själv och en så kallad positiv inställning.
Detta frapperade mig, eftersom min tro på Gud var minimal, även om jag hade blivit konfirmerad som lutheran, när jag var 16 år gammal. Min reaktion var: ”Man kan inte sätta sin förtröstan till Gud; man måste vara sig själv nog. Pengar faller inte från himlen!”
Liz förklarade att hon alldeles nyligen hade börjat studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Detta sade mig ingenting, eftersom jag aldrig hade hört talas om vittnena. Hon läste därför några skriftställen för mig, skriftställen som, enligt vad hon sade, vittnena anser måste omfattas av alla kristna. Dessa skriftställen inbegrep Efesierna 5:3—5; 1 Korintierna 6:9, 10 och Galaterna 5:19—21, som visar att otukt och äktenskapsbrott är köttets gärningar, vilka avskär en människa från Gud och från framtida liv.
Så snart jag hörde dessa texter förundrade jag mig, eftersom jag nu hade funnit stöd för mina uppfattningar om normer för uppförandet — precis vad jag önskade höra! Jag var inte längre tvungen att lita till mig själv, utan jag hade stöd från bibeln. ”Vilken bättre källa finns det?” resonerade jag. ”Den har funnits till i tusentals år.” Och här finns det ett folk som verkligen försöker leva efter just dessa principer.
Liz gav mig en bibel och böckerna Sanningen som leder till evigt liv, Verklig fred och säkerhet — varifrån? och Är bibeln verkligen Guds ord? Inom en månad hade jag läst dem alla. Efteråt sökte jag efter Liz, men jag kunde inte finna henne. Jag var förtvivlad, eftersom jag ville lära mig mera. Sedan kom jag ihåg att hon hade sagt: ”Det finns en plats i Toronto där man trycker dessa böcker.”
Jag slog därför upp Jehovas vittnen i telefonkatalogen och avtalade om att komma till Sällskapet Vakttornets kontor. Där skaffade jag mig alla böcker i fickformat som gick att få och styrde kosan norrut för en kanotfärd och i avsikt att ägna mig åt lite allvarlig läsning. Jag läste alla böckerna samma sommar, och de gjorde verkligen intryck på mig. Jag kom fram till den slutsatsen att bibelns principer och professionell hockey helt enkelt inte går ihop. På isen förekommer det ofta brutalt, avsiktligt våld, och utanför isen är en omoralisk livsstil vanlig. — Matteus 22:39; Ordspråksboken 10:23.
När jag återvände till Toronto, lyckades jag få kontakt med Liz. Jag sade till henne: ”Jag vet att det jag har läst är sanningen. Jag anser att jag bör lämna hockeyn och undervisa andra om dessa ting.” Hon själv hade bara två veckor kvar till sitt dop som ett Jehovas vittne, och jag hade en vecka kvar till dess att träningslägret började, men jag ville verkligen inte åka dit. Hon hänvisade mig till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Toronto, där jag kunde få vägledning.
Ett beslut att fatta
Jag hoppades verkligen att man där omedelbart skulle säga åt mig att sluta upp med professionell hockey. Men det gjorde de inte. De läste i stället några skriftställen för att hjälpa mig att inse att jag själv måste fatta detta beslut och vara förvissad om att jag förstod vad jag tänkte göra. (Ordspråksboken 21:5, NW; 29:20) Jag kunde inse att jag borde studera bibeln ytterligare, innan jag fattade ett beslut.
Jag begav mig tillbaka till Colorado för att åka till träningslägret. Det första jag gjorde var att slå upp Jehovas vittnen i telefonkatalogen och avtala med dem om att studera bibeln tillsammans med mig. Allt utvecklade sig väl. Min bibelkunskap tillväxte, och mitt hockeyspel var det bästa någonsin.
Som så ofta händer inom professionell idrott såldes jag plötsligt, till Pittsburgh Penguins. Min tränare i Cleveland och Colorado hade själv under mellansäsongen gått över till Pittsburgh och köpte nu in mig. Detta var ett steg framåt i min karriär som hockeyspelare, eftersom Pittsburgh var ett lag som var bättre och hade funnits längre, men det var ett avbräck i andligt avseende.
Detta avbräck varade emellertid inte länge. Jag slog åter upp vittnena i telefonkatalogen och avtalade om ett bibelstudium. På denna plats var det emellertid lite svårare att komma i väg från spelarna för att studera, eftersom flera av oss till en tid bodde tillsammans på samma hotell. Men det blev lättare när jag hyrde ett hus i en förort och hade egen bil att åka med.
Till följd av den kunskap jag inhämtade blev hockeysäsongen för mig enbart en nedräkning. Detta innebar inte att mitt spel blev lidande. Jag kunde glädja mig åt min bästa säsong som en av de främsta poängplockarna i laget, något som ansågs vara mycket bra för en försvarsspelare. Men i mitt hjärta visste jag att jag var färdig med professionell hockey. ”Varför ödsla min tid, energi och kraft på sådana strävanden”, resonerade jag, ”när jag kan tjäna Jehova Gud?”
Säsongen var till ända, och jag gjorde förberedelser för att bli döpt vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Montreal i juli 1978. För att jag skulle kunna få en försmak av hur heltidstjänsten var ägnade jag månaden före dopet omkring 60 timmar åt att dela med mig åt andra av mina nya trosuppfattningar. Mina böner till Gud om hjälp och övning blev inte obesvarade. Han visade mig många ting under denna tid och gav mig övning för kommande privilegier som pionjärförkunnare på heltid.
Ansträngningar att förändra mitt sinne
Saker och ting förlöpte inte utan påtryckningar från välmenande familjemedlemmar och andra som menade att jag var på fel väg. Jag bemödade mig om att förklara min övertygelse för dem, och samtidigt försökte jag hjälpa dem i andligt avseende. Men de ansåg att jag var dåraktig som gav upp min berömmelse och så mycket pengar. Med Jehovas hjälp stod jag emellertid emot deras kritik. Under tiden föreslog jag Liz att vi skulle gifta oss, hon som först hade väckt mitt intresse för bibelns budskap. Två veckor efter mitt dop gifte vi oss och begav oss inom kort till Colorado för att tjäna som pionjärer.
Jag hade ännu inte berättat för hockeyklubben om min nya karriär. I september, en vecka innan träningslägret började, underrättade jag dem därför om att jag skulle sluta. De blev skakade. De gjorde stora ansträngningar för att försöka övertala mig att återvända. Eftersom jag ännu hade ett år kvar på mitt kontrakt, trodde de att jag var ute efter mera pengar. De erbjöd mig ett öppet kontrakt — jag skulle få vilken penningsumma jag än begärde. I en önskan att vara hjälpsamma sade de också att jag kunde få söndagarna lediga för att ägna mig åt min religion.
Men att tjäna Jehova, den högste Guden, är inte en angelägenhet som man ägnar sig åt enbart en dag i veckan. Det är ett levnadssätt. Hockeyn är också en heltidssysselsättning. Man måste vara hockeyn hängiven och spela och träna hela tiden. Och nu hade jag överlämnat mig åt Jehova. (Matteus 16:24) Att vara professionell spelare och samtidigt försöka tjäna Jehova skulle, enligt min mening, vara som att ha två herrar — någonting eller någon skulle oundgängligen bli lidande. Därför lät jag laget få veta att jag skulle sluta med professionell hockey. — Matteus 6:24.
Ännu fyra månader senare, när vi besökte Pittsburgh, försökte laget locka mig tillbaka till spelet. De erbjöd mig 20.000 dollar för att jag skulle spela två veckoslutsmatcher. Detta var en verklig provsättning, eftersom vi hade ont om pengar just då. Men jag höll fast vid mitt beslut och spelade inte. En liten tid senare underrättades vi av vår kamrer om att en av våra investeringar hade sålts. På så sätt kunde vi tillgodose våra behov. Jehova drar sannerligen försorg om oss, om vi håller oss tätt intill honom.
Att glädjas åt det verkliga livet
Det jag tidigare hade trott vara det verkliga livet var inte det. Jag hade nått toppen i hockeyvärlden, och vad fanns det där? Inte förnöjsamhet eller lycka. Nej, idrottsvärldens glamour och ära är inte det verkliga livet. Fastän det kan te sig lyckligt och rosenskimrande utifrån sett, så råder det vanligen utomordentligt stor själviskhet bakom fasaden, och där finns ingen verklig vägledning eller något uppsåt i livet.
Detta innebär inte att jag ändrat livskurs därför att hockeyn i sig själv skulle vara ett dåligt spel. Jag tyckte mycket om att spela, och vid tillfälle spelar jag ännu för rekreationens skull. Men den ”gudaktiga hängivenheten” är nyttigare än den ”kroppsliga övningen”, säger aposteln Paulus, ”i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. (1 Timoteus 4:8) Ja, min nuvarande livskurs erbjuder någonting som inte kan fås för pengar eller uppnås genom ryktbarhet — ett dyrbart förhållande till Jehova Gud såväl som hans utlovade gåva, det liv som skall komma, det eviga livet.
Hur lycklig och tacksam är jag inte mot Jehova för att jag nu har en hustru med samma sinne och uppsåt som jag själv har! Efter att ha varit pionjärer tillsammans i två år i Förenta staterna blev vi år 1980 inbjudna att delta i byggandet av avdelningskontorets nya lokaler i Canada. Alltsedan fullbordandet av det vackra, nya Betelhemmet, kontoret och tryckeriet har vi bott här som permanenta medlemmar av avdelningskontorets personal.
Tillsammans kan Liz och jag tjäna den högste Guden genom att sträva efter, nej, inte ”osäker rikedom”, utan andliga intressen och på så sätt ”gripa fast tag om det verkliga livet”. (1 Timoteus 6:17—19) Ja, jag är tacksam för att jag till sist fann det — ”det verkliga livet”! — Berättat av Tom Edur.
[Bild på sidan 14]
När jag spelade i National Hockey League
[Bild på sidan 16]
Liz och jag förbereder oss tillsammans för kristna möten och tjänst