Sidan två

”Den våldsamma, blodiga sammandrabbningen mellan engelska och italienska fotbollsfans ... resulterade i minst 38 döda och 350 skadade.”

”En mobb attackerade polisen, kastade bensinbomber, plundrade butiker och välte bilar.”

”Slagsmål utbröt på en bar. Man kastade flaskor, drog kniv och ställde till med allmänt tumult.”

”Sammanstötningar med polisen, bilar vältes, fönsterrutor krossades, utlänningar misshandlades och överöstes med spottloskor.”

BESKRIVER rapporterna på motstående sida den senaste statskuppen i något latinamerikanskt land eller ett nytt terroristattentat någonstans i Europa? Nej, dessa och andra liknande rapporter beskriver ”en helt vanlig dag i idrottsvärlden”, som en italiensk dagstidning uttryckte det.

Idrott och våld tycks gå hand i hand nu för tiden. Många minns säkert fortfarande kvällen den 29 maj 1985, då 39 människor dog och 200 skadades i sammandrabbningar mellan olika supportergrupper strax före europacupfinalen.

Våldshandlingar förorsakade av deltagare och åskådare är emellertid inte begränsade till en enda idrottsgren, till exempel fotboll, utan förekommer inom alla typer av sport — baseball, boxning och ishockey, för att bara nämna några få.

Talesätt som ”Må bäste man vinna” och ”Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl” har blivit så urmodiga att de kan liknas vid idrottsvärldens dinosaurier. Varför ger både deltagare och åskådare fritt lopp åt sina lägsta instinkter, åt otyglad aggressivitet, vid sportevenemang av detta slag? Vad ligger bakom idrottsvåldet? Och hur allvarligt är problemet?

”IDROTT är hälsa”, lyder ett gammalt talesätt. Under antiken hävdade grekiska läkare att ett måttligt idrottande befrämjade god hälsa.

I våra dagar är emellertid många sportevenemang allt annat än hälsosamma för vare sig deltagare eller åskådare. Idrottsvåldet har nått en sådan omfattning att ett officiellt organ, Europaparlamentet, har antagit en utförlig resolution ”angående vandalism och våld inom idrotten”. Med anledning av den alarmerande brutalitet som präglar konfrontationerna före och efter sportevenemang, både spelarna emellan och mellan de olika lagens supportrar, har medlemmar av Europaparlamentet undersökt de olika sidorna av detta fenomen, dess orsaker och möjliga motåtgärder. Vad kom de fram till, och vilka uttryck har idrottsvåldet tagit sig?

”Ett utbrett fenomen”

Fotboll, världens mest populära sport, är den idrottsgren som får mest kritik, men nästan alla andra former av sport är involverade i problemet. År 1988 blossade våldsmentaliteten upp i samband med EM i fotboll, som hölls i Tyskland. Efter en match där det engelska landslaget var inbegripet, satte brittiska supportrar i gång ett våldsamt tumult som slutade med att poliser skadades, egendom förstördes och 300 personer arresterades. Tre personer dödades i ett utbrott av vild entusiasm, sedan det italienska laget vunnit en annan match under samma turnering.

I Storbritannien sprider de ökända fotbollshuliganerna panik vart de än kommer och bidrar till att ”fördärva den engelska fotbollens rykte både hemma och utomlands”, som The Guardian uttryckte det. Och flera gånger under en och samma säsong talade måndagsupplagorna av italienska sporttidningar om ”svarta” söndagar — idrottsevenemang som hade urartat till stormiga uppträden där människor skadats, lemlästats och dödats. Idrottsanläggningar har, som en dagstidning uttryckte det, blivit ”gerillaarenor”. Men sådana situationer är inte begränsade till Storbritannien och Italien. Nederländerna, Tyskland, Sovjetunionen, Spanien och många andra länder brottas med samma problem.

”Supportrarnas krig”

En del supportrar låter sina lägsta böjelser och aggressioner få fritt utlopp vid sportevenemang, ofta uppeldade därtill av massmedierna. Fotbollssupportrar, till exempel italienska ultrà och engelska hooligans, samlas bakom banderoller med texter som ”Red Army” eller ”Tiger Command”. Enligt vad en av dessa supportrar själv säger vill supportrarna ”slåss för att erövra motståndarnas territorium”. Stämningen på fotbollsarenornas åskådarläktare påminner mycket om den som rådde på de forntida romerska arenorna, där åskådarna uppeggade gladiatorerna till att döda sina motståndare. Supportrarnas eggande hejaramsor är späckade av slipprigheter och rasistiska slagord.

Fotbollssupportrar är ofta beväpnade. Vid kroppsvisiteringar som utförts av polisen före vissa matcher har man funnit hela vapenarsenaler — knivar, pistoler, biljardbollar. Hela skurar av stålspetsade pilar har ibland regnat ner över läktarpubliken på engelska fotbollsarenor!

Regeringsingripanden

I Europaparlamentets resolution uppmanades regeringarna att vidta stränga åtgärder för att stoppa idrottsvåldet. Den brittiska regeringen har till exempel vidtagit sådana åtgärder på tillskyndan av sin premiärminister, Margaret Thatcher, som har framhållit behovet av strängare ordningsföreskrifter, till exempel obligatoriskt identitetskort för att få tillträde till idrottsarenorna. Om innehavaren gör sig skyldig till våldshandlingar, dras kortet in. I England har man också planer på att bygga eller renovera idrottsanläggningar, där man ämnar installera intern-TV för övervakning av supportrarna, uppföra barriärer för att skilja de båda lagens anhängare åt och avlägsna allt lättantändligt material. Polisen har infiltrerat ungdomsgäng som visat sig ha de mest våldsinriktade supportrarna för att få tag i deras ledare och arrestera dem.

Också i andra länder har man vidtagit vissa åtgärder för att stoppa våldet. Italienska idrottsorganisationer har i samråd med inrikesministeriet beslutat sig för att använda taggtråd på fotbollsarenorna och dessutom skyddsnät, helikoptrar, intern-TV och massor av poliser. Man har till och med övervägt att militarisera idrottsarenorna. Under förberedelserna för de olympiska spelen i Söul i Korea år 1988 fick poliser utbildning i att bemöta terroristattacker.

Många domare utsätts också för våldshandlingar. I Italien råkade för en tid sedan 690 fotbollsdomare illa ut under en och samma säsong. En ringdomare i en boxningsmatch vid de olympiska spelen i Söul blev brutalt misshandlad av tränare och till och med av poliser som inte gillade domslutet.

Förutom den fara som idrottsvåldet utgör för människors liv och lem är det också förenat med stora kostnader rent ekonomiskt. Det är inte nog med att hundratusentals kronor går förlorade genom stölder, plundring och vandalism, utan det åtgår också stora penningsummor till förebyggande åtgärder. En vanlig dag under den engelska fotbollssäsongen kostar enbart polispådraget närmare fem miljoner kronor.

Varför denna djuriska aggressivitet?

Våld — ”en integrerande del” av idrottsvärlden

Aggressivitet och våld har i våra dagar kommit att förknippas med idrottsvärlden. Det är intressant att lägga märke till vad den kommission som utformade Europaparlamentets resolution sade beträffande detta: ”Våld är inte en naturlig del av idrotten som sådan, men det är en integrerande del av de betingelser under vilka idrotten utövas och av det faktum att spelreglerna, om man så får kalla dem, inte på ett tillfredsställande sätt kan förhindra att det uppträder.” Vad beror detta på?

Det är inte bara supportrarnas uppträdande som har blivit mer våldsinriktat, utan det är själva det sätt varpå idrotten utövas som har förändrats. Samhället som sådant präglas av ”tilltagande våld”, som Europaparlamentet uttryckte det. En annan orsak är att man inte längre lägger tonvikten enbart på den fysiska aktiviteten inom idrotten. År 1896, när de första olympiska spelen i modern tid hölls i Aten, blev till exempel en grupp brittiska idrottsmän diskvalificerade därför att de hade tränat före tävlingarna. Bara detta att träna före en idrottstävling ansågs strida mot den amatöranda som förespråkades på den tiden. I våra dagar skulle de flesta människor dra på munnen åt en sådan episod.

Sedan första världskriget, och i ännu högre grad sedan andra världskriget, har människor i de så kallade industriländerna fått allt mer fritid. Rekreation har snabbt kommit att bli en lukrativ verksamhet för affärsmännen. Ekonomiska intressen har trängt in i idrottsvärlden vid sidan av nationella och sociala intressen. Våra dagars idrottstävlingar är ”ett scenario, där ekonomiska, politiska och sociala faktorer dominerar”. Idrotten har med andra ord blivit ett ”fenomen för de breda lagren”. Att vinna en tävling betyder ofta miljontals kronor för segraren! Televisionen har också bidragit till att popularisera idrotten och kan rentav ha medverkat till att göra den ännu mer våldsinriktad. Ofta uppehåller sig TV-kamerorna hellre vid ruffigt spel än vid situationer som kan bedömas som milda och upprepar dessa scener gång på gång genom att genast ge dem i repris. På detta sätt kan televisionen oavsiktligt förstärka idrottsvåldets verkningar i blivande supportrars och spelares medvetande. Amatöridrott existerar knappast längre — den har ersatts av ”professionell amatörism”, som en tidskrift föredrog att kalla den, med tanke på de hundratusentals kronor som inhöstades av deltagare i de olympiska spelen i Söul 1988.

Nationalismen får idrottsmän, tränare, lagledare och åskådare att fästa överdrivet stor vikt vid att vinna. Efter vissa idrottstävlingar blir den segrande sidan föremål för triumfatoriska ärebetygelser, precis som när segerrika fältherrar återvände hem i forna tider. Detta har under senare år varit fallet i Italien, Argentina och Nederländerna, där idrottsmännen bokstavligt talat kämpar till sista andetaget, utan minsta skrupler. Deras supportrar tar sedan efter dem genom att gå till ytterligheter i sin lojalitet mot det egna laget eller landet och ställer till med våldsamma bataljer före, under och efter sportevenemang.

Strax före EM i fotboll 1988 framhöll den tyska veckotidningen Der Spiegel att det var fara värt att detta evenemang skulle bli en ”idealisk grogrund för en högexplosiv blandning av aggressivitet, nationalism och nyfascism”.

Övergrepp av annat slag

Men detta är inte det enda sätt varpå man våldför sig på idrottens höga ideal. Vid de olympiska spelen i Söul år 1988 uppkom till exempel en ”dopingskandal”. Doping, dvs. bruket av otillåtna droger som ökar idrottsmännens prestationsförmåga och gör det möjligt för dem att överträffa sina normala fysiska förmågor, är ett övergrepp både mot sportsmannaandan och mot idrottsmännens hälsa.

”Steroider utgör ett växande hot mot vårt folks hälsa och säkerhet.” — Befattningshavare vid U.S. Drug Enforcement Administration

MILJONTALS människor som såg tävlingarna vid olympiaden i Söul var chockade. Deras hjälte, världens snabbaste 100-meterslöpare, fick lämna ifrån sig sin guldmedalj, diskad för att han använt förbjudna droger.

Därmed har ytterligare en farsot besmittat idrotten — doping, en företeelse som är så svårutrotad att den har kallats ”idrottsvärldens aids”.

”Medicinolympiaden”

Det tycks ha varit först efter andra världskriget som vissa idrottsmän började använda droger i sportsammanhang. Nu är emellertid, enligt somliga experter, bruket av droger inom idrotten så utbrett att det kräver ”komplicerade och kostnadskrävande organisationer, ofta inrättade av idrottsföreningarna själva, i det uttryckliga syftet att uppnå imponerande resultat, locka sponsorer, tjäna pengar, få makt och inflytande”. Fenomenet är så utbrett att Corriere Medico, en italiensk läkartidskrift, kallade 1984 års olympiska spel i Los Angeles för ”medicinolympiaden”.

Faktum är att bruket av droger och andra otillåtna metoder för att på ett ojust sätt få försprång i konkurrensen hemsöker många idrottsgrenar i världens alla länder. Varje enskild nation vill överträffa alla andra, och ingen av dem vill därför sluta upp att ge sina idrottsmän droger. Europaparlamentet uttryckte det mycket träffande: ”Den press som en idrottsman utsätts för på grund av höga förväntningar och täta tävlingstillfällen gör det ännu mer frestande att göra bruk av mer eller mindre otillåtna medel för att hålla sig i god fysisk och psykisk form. Frestelsen blir också större genom att tränarna i regel är tämligen skrupelfria.” Man dopar till och med helt unga pojkar.

Olika former av doping

Det finns många olika former av doping. Här följer några exempel:

Steroider, den typ av dopingmedel som var inblandad i vad som har betecknats som ”den allvarligaste händelsen i olympiadernas historia”, diskvalificeringen av guldmedaljören Ben Johnson efter 100-metersfinalen i Söul. Genom att påverka produktionen av aminosyror bidrar dessa ämnen till en ökning av muskelmassan och kroppsstyrkan samt till ökad aggressivitet. Det anses till exempel att alla världsrekord i tyngdlyftning som satts under de tio senaste åren kan tillskrivas bruket av dessa ämnen.

Stimulantia, till exempel koffein och stryknin, används för att öka koncentrationsförmågan och förhindra trötthet.

Smärtstillande medel med narkotiska egenskaper, används för att döva smärta; verkar lugnande.

Betablockerare, preparat som dämpar hjärtverksamheten och gör att man blir stadig på handen. Används främst av bågskyttar och andra skyttar.

Urindrivande medel, används för att åstadkomma snabb viktminskning och för att dölja förekomsten av andra otillåtna ämnen vid provtagningstillfället.

Detta är bara några få av de många välkända ämnen som används vid doping, men Internationella olympiska kommittén har sammanställt en lista på mer än ett hundra förbjudna droger. Problemet är att så snart ett preparat blir förbjudet eller metoder utvecklats för att spåra det, sätter hela svärmar av läkare och kemister i gång för att producera nya.

Det finns emellertid en rad andra metoder, genom vilka idrottsmän på ett ojust sätt försöker förbättra sin prestationsförmåga. För att få en bättre ställning i vattnet har somliga simmare till exempel låtit pumpa in helium i tarmarna.

Många idrottsmän har erkänt att de tagit emot blodtransfusioner för att förbättra sin uthållighet. Somliga menar att en transfusion av röda blodkroppar som någon tid dessförinnan tappats från idrottsmannen själv ökar syretillförseln till alla delar av kroppen, musklerna inbegripna.

Pressmeddelanden har nyligen avslöjat att somliga idrottskvinnor har använt graviditeter som en form av doping. Hos gravida kvinnor ökar blodvolymen, och detta i sin tur ökar syretillförseln till musklerna. En del kvinnliga friidrottare, i synnerhet sådana som deltar i idrottsgrenar som kräver stor fysisk styrka, har dragit nytta av dessa fördelar under graviditetens första skede för att förbättra sin prestationsförmåga. Efter tävlingarna gör de abort.

Ett allvarligt problem

Hur utbrett är då detta problem? Att döma av de sällsynta fall då idrottsmän blir diskvalificerade på grund av doping, kanske somliga supportrar tror att det bara är en liten del av alla idrottsmän som använder droger och att deras idoler säkert aldrig skulle göra något sådant. Men de som är insatta i idrottsvärlden ser annorlunda på saken.

”Bruket av anabola steroider är mycket mer utbrett än man i allmänhet tror”, sade en f. d. diskuskastare från Italien. Och enligt professor Silvio Garattini, expert på farmakologi, är dopingproblemet förmodligen mycket allvarligare än man hittills trott. Enligt vissa källor är det 50 procent av de fysiskt bättre utrustade idrottsmännen som använder förbjudna droger.

Riskfaktorer

Men problemet med doping är inte bara att man kan uppnå bättre prestationsförmåga med ojusta medel. Dagens idrottsmän, och i synnerhet de som använder droger, ingår i ett mycket större, om än osynligt, team där det också finns läkare som vid behov kan skriva ut förbjudna preparat. Det är emellertid idrottsmännen som får ta konsekvenserna — den skam det innebär att bli ertappad eller diskvalificerad och, vad som är ännu viktigare, de allvarliga hälsoriskerna.

Anabola steroider anses kunna förorsaka skador på levern och på hjärta och blodkärl och ge en rad andra fysiska biverkningar. Dessa preparat anses också kunna skada köns- och urinorganen och ligga bakom den våldspräglade personlighet som är utmärkande för somliga idrottsmän.

Missbruk av andra droger, till exempel stimulantia, kan framkalla ett ”tillstånd av förvirring, toxiskt beroende, synhallucinationer”. Vad bloddoping beträffar påpekar läkartidskriften Doctor att infusion av röda blodkroppar från idrottsmannens eget blod också har sina risker. En av dessa är ”överbelastning och minskning av blodflödet i vissa delar av kroppen till följd av blodets ökade viskositet” samt ansamling av järn ”med negativa konsekvenser för parenkymet (vävnader i levern, njurarna, hjärtat, de endokrina körtlarna etc.)”.

Dopingen har också skördat talrika dödsoffer. Några av de mer kända fallen är den danske cyklisten Jensen, som dog under sommarolympiaden i Rom år 1960; den brittiske cyklisten Tom Simpson, som dog år 1967 under loppet Tour de France; den holländske medeldistanslöparen Augustinus Jaspers, som dog direkt efter ett lopp under de olympiska spelen i Los Angeles år 1984; den kvinnliga sjukamparen Birgit Dressel från Västtyskland, som blev förgiftad och dog av de mediciner som hon under flera år ordinerats av en idrottsläkare.

”Idrotten har inget förbarmande”, sade Carl Lewis, flerfaldig olympiamästare. ”Dopingen har redan skördat sina offer. Arrangörerna vet om det men säger ingenting.”

Och hur svarar idrottsmännen själva på följande fråga, trots att de känner till dessa oroväckande fakta: ”Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till olympiamästare men som sedan skulle döda dig inom ett år, skulle du då ta det?” Av de amerikanska idrottsmän som intervjuades var det 50 procent som svarade ja. Och många idrottsmän i andra delar av världen skulle antagligen ge samma svar.

När kommer allt detta att upphöra?

ATT ta del i uppfriskande fysiska aktiviteter är både trevligt och nyttigt. Men att vara deltagare i eller rentav bara åskådare vid ett idrottsevenemang i våra dagar betyder ofta att man blir indragen i en oerhört våldspräglad och många gånger drogfylld värld.

Sporten av i dag är bara ett av uttrycken för denna våldspräglade värld. Filosofen Emanuele Severino sade på tal om de händelser som kostade 39 personer livet på läktarna till ett fotbollsstadion i Belgien år 1985: ”Det anses allmänt att händelser som den i Bryssel inträffar på grund av att människor i allt större utsträckning saknar tro på vissa av vårt samhälles grundläggande värderingar.” Därefter tillade han: ”Våldet i vår tid beror inte på avsaknaden av värderingar, utan på tillkomsten av nya värderingar.”

Nya värderingar inom idrotten

Vilka är dessa nya värderingar som professor Severino talade om? En av dem är den anda av narcissism som är förhärskande inom idrottsvärlden och som gör att segrarna betraktas som ”halvgudar”.

En annan är nationalismen och dess politiska konsekvenser. Tidskriften L’Espresso konstaterar: ”Idrotten har blivit ett mäktigt redskap för samhällenas karriär. Ju fler segrar en nation vinner, desto mer betydelsefull anses den vara.”

Pengar är också en av de nya värderingar som har kommit att införlivas med idrottsvärlden. Stora ekonomiska och kommersiella intressen — TV-rättigheter, reklam, lotterier och sponsorskap — leder till ”hänsynslös konkurrens”, även bland idrottsmännen själva. En före detta fotbollsspelare sade: ”Fotboll är inte längre lek. Det är bara business.”

Den förhärskande principen är seger till varje pris, och enligt dagens värderingar inbegriper detta allting — från våldsyttringar både på planen och på läktarna till de våldshandlingar som begås av supportrarna före och efter matchen, från doping och dess dödsbringande verkningar till ojusta metoder och samvetslöshet. Den anda av sportslighet och fair play som förr var vanlig inom idrotten tycks nu höra till det förgångna. Kommer den någonsin igen? Av uttalanden att döma hoppas många det, men sakförhållandena är allt annat än uppmuntrande.

Droger och våld — kommer det någonsin att försvinna?

Som professor Severino medger är idrottsvåldet bara en sida av den allmänna våldsmentalitet som genomsyrar det moderna samhället. Varför allt detta våld? En av bibelns profetior hjälper oss att förstå orsaken till problemet. När aposteln Paulus talade om de yttersta dagarna för den nuvarande onda tingens ordning, räknade han upp följande drag: ”Människorna skall vara egenkära, penningkära, ... illojala, ... utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod, älskare av sinnliga njutningar.” Därefter tillade han: ”Onda människor och bedragare skall gå vidare från ont till värre.” — 2 Timoteus 3:1—5, 13.

Bibeln förklarar att den nuvarande världen ”befinner sig i den ondes våld”. (1 Johannes 5:19) ”Den onde” är Satan, djävulen, som fördärvar sådant som egentligen är gott, till exempel sund fysisk aktivitet. Det är han som ligger bakom våldsmentaliteten. Det är också han som bär ansvaret för den nationalism, den själviskhet och den girighet som har fördärvat både idrotten och samhället i stort.

Men vi som individer behöver inte ge efter för denna demoniska anda. Vi kan, genom att tillämpa bibelns principer, ”ta av” vår gamla personlighet med dess orätta förehavanden, inbegripet ett våldspräglat sätt, och ta på oss ”den nya personligheten”, som frambringar fridsam frukt. — Kolosserna 3:9, 10; Galaterna 5:22, 23.

Kommer det då någonsin att bli ett slut på våld och doping inom idrotten? Absolut! När då? När våldet och drogmissbruket i samhället upphör. Den tilltagande ondskan i våra dagar visar att den tiden nu är nära! — Psalm 92:8.