Ett belysande exempel är två unga män som saknades efter en bergsbestigning i närheten av Banffreservatet. Deras föräldrar kontaktade tillsyningspersonalen, och inom kort hade vi träffat på deras bil. I vår kikare fick vi syn på en bergsbestigare som klamrade sig fast vid en klipphylla, utan möjlighet att ta sig därifrån.

När vi kom närmare, ropade vi upp till honom och frågade var hans kamrat var någonstans. ”Är han ovanför dig? Är han nedanför?” Vi fick bara ett grymtande till svar. Människor som utsätts för svår stress avskärmar sig ofta från verkligheten. Vi fann hans kamrat ett stycke nedanför; han hade störtat ner och slagit ihjäl sig. Den mänskliga faktorn är alltid inbegripen i sådana olyckor.

När människor kommer till oss och gör förfrågningar om fotvandringar eller bergsbestigningar eller utfärder genom björnmarker, ger vi dem därför alltid enkla, tydliga och uttryckliga råd. Ibland måste dessa besökare tycka att vi behandlar dem som barn. Många människor kan helt enkelt inte fatta vad som kan hända dem ute i vildmarken eller uppe i fjällen. De verkar så otåliga att få ge sig i väg men har ingen aning om vad som väntar dem. Vi försöker därför varna människor och inskärpa hos dem att de måste vara försiktiga.

De två ungdomarna, till exempel, hade inga andra klätterredskap med sig än en tunn lina med en metallhake i ena änden. De hamnade i en situation där de varken kunde komma upp eller ta sig ner. Pojken på klipphyllan blev förlamad av rädsla. Han satte sig ner och kunde inte röra sig. Hans kamrat beslöt sig därför för att med repets hjälp ta sig ner till nästa klippavsats och försöka hämta hjälp. Eftersom han visste att han skulle vara borta ett bra tag, lämnade han kvar sin jacka så att kamraten skulle kunna hålla sig varm. På grund av en spricka i berget lossnade kroken som repet var fäst vid när han var på väg ner, och han störtade ner och slog ihjäl sig.

Möte med björn

Ett allvarligt tillbud inträffade när ett gift par höll på att avverka den sista etappen av en fotvandring nedför Boundary Creek utanför Waterton i södra Alberta. Plötsligt fick de syn på en björn som kom lunkande på stigen rätt emot dem. Kvinnan, som hade packning på ryggen, kastade sig ner på stigen i fosterställning, med händerna bakom nacken och knäna uppdragna mot magen. Hennes man blev som förlamad av rädsla och stannade sex, sju meter ifrån henne och såg hur björnen närmade sig.

Björnen gick genast fram till kvinnan och krafsade på packningen på hennes rygg för att försöka få tag i mat. Den klöste henne illa på ryggen, höfterna och skinkorna. Till sist insåg mannen att han måste göra något. Han letade i ryggsäcken och fick tag i några smörgåsar som han kastade på marken. När han gjorde detta, ramlade en kastrull ut ur ryggsäcken och hamnade på en sten, och ljudet fick björnen att hejda sig och skumpa tillbaka in i skogen. Paret skyndade sig då att ge sig av. Vi var tvungna att avliva björnen, eftersom den redan tidigare varit inblandad i liknande intermezzon.

Lärdomen av detta är: Om du har packning och en björn kommer emot dig, gör dig då av med packningen. Björnar angriper ofta människor för att få dem att lämna ifrån sig sina ryggsäckar och den mat som dessa innehåller; det lär de sig mycket snabbt. En övergiven packning eller en kamera eller något annat föremål som du kan kasta ifrån dig kan distrahera björnen så att du hinner sätta dig i säkerhet.

Ett annat olyckstillbud inträffade i Lake Louise i Banff National Park. En man blev biten i ena låret och handen av en grizzlybjörnhona med två ungar. Men det var något som inte stämde. Hon hade gått till angrepp från omkring 150 meters håll och lämnat ungarna oskyddade. Det lät inte särskilt troligt att en björninna skulle ge sig i väg så långt bort från ungarna för att angripa en människa utan synbarlig anledning.

Vi hade en känsla av att mannens hund hade kommit fram till björnhonan och att hon hade jagat hunden tillbaka till ägaren. När vi antydde detta för hundägaren, förnekade han det och citerade reglementet för nationalparken som föreskrev att hundar måste hållas i band och under ständig uppsikt. Jag vände mig till skogvaktaren som var med mig och sade att vi skulle bli tvungna att avliva björnen. Hundägaren frågade genast: ”Varför det?”

”Björnen tycks ha angripit utan att vara provocerad”, svarade vi, ”och därför måste den avlivas.”

Han tänkte en stund och erkände sedan: ”Ja, ni har rätt. Det gick till precis som ni sade. Hunden var lös och provocerade björnen.”

Människor som fotvandrar i dessa vildmarker tror ofta att en hund är ett bra skydd. Det är precis tvärtom. En odresserad hund kan lätt springa fram till björnen och skälla och sedan, med björnen i hälarna, springa tillbaka till sin försvarslösa husse eller matte.

I Banffreservatet finns ett populärt område som kallas Johnston Canyon. Utmed denna vackra floddal finns en vandringsled för en entimmestur upp till Övre fallen. Man har satt upp skyltar och staket för att hindra fotvandrare att lämna stigen. En kvinna ignorerade varningarna, gick runt staketets ände och klättrade ner till vattenbrynet för att tvätta fötterna. En annan kvinna som kom gående på stigen tyckte att detta var en bra idé och följde hennes exempel. När hon hade gjort det hon skulle, ställde hon sig upp på den släta stenen, förlorade fotfästet och halkade ner i den strida strömmen.

Den första kvinnan tog tag i hennes hand men orkade inte hålla fast henne. Hon rycktes med av strömmen och störtade nedför vattenfallet och slog ihjäl sig. Det sorgliga var att hon och hennes man var på bröllopsresa och hade varit gifta i bara tre dagar. Vilket meningslöst slöseri med liv! Om hon bara inte hade nonchalerat skyltarna och staketet!

Jag vill därför ge ett gott råd: Om du planerar att fotvandra i dessa ödemarker, duger det helt enkelt inte att ge sig i väg iförd shorts, kortärmad tröja och sandaler och bara ha med sig en lätt matsäck. En vacker sommardag kan mycket snabbt övergå i storm och snö och göra att du blir svårt nerkyld eller rentav fryser ihjäl. Var beredd på oförutsedda händelser och ha alltid med dig extra mat och kläder, så att du kan genomföra din vandring på ett betryggande sätt.

Dessutom bör du aldrig klättra eller vandra ensam. Övervärdera inte dina förmågor som alpinist. Ovana bergsbestigare som kommer från havets nivå orkar inte lika mycket på 1.500 till 2.500 meters höjd. Överskatta därför inte dina krafter; det är alltid jobbigare än man tror. Starta tidigt på dagen och avbryt vandringen om vädret blir för dåligt.