Min långa resa för att finna en mening med livet

JAG hade bott i denna lilla fiskeby på Sri Lanka i närmare en månad. Det var en lugn och fridfull plats, rena idyllen. Jag bodde i en liten hydda, och för bara några kronor om dagen försåg en granne mig med ris och grönsaker och ibland lite fisk.

En morgon dök en solbränd vit man upp som ur tomma intet och kom gående emot mig på stranden. Min första reaktion var att han kanske var nyzeeländare liksom jag, men hans hälsning avslöjade genast att han var från Australien.

”Har du någonstans att bo?” frågade jag, förvånad över hur den österländska gästfriheten redan hade smittat av sig på mig.

Han verkade glad över min inbjudan och började packa upp sina få tillhörigheter och göra sig hemmastadd. Min blick föll på en grön inbunden bok.

”Vad är det där?” frågade jag.

”En bibel.”

Nu var det så att jag hade kyrklig bakgrund och trodde att jag redan kände till allt som ”den västerländska religionen” hade att erbjuda. Dessutom hade jag förkastat den som blott och bart skrymteri.

”Varför går du omkring och släpar på en sådan där tung sak?” frågade jag en smula cyniskt.

”Den innehåller en del fantastiska saker”, svarade Adrian. ”Den talar till och med om slutet för den här världsordningen som vi lever i!”

Jag var skeptisk. ”Kan du visa mig det?”

Det var just vad han gjorde. Och gissa om jag blev förvånad!

Min resa börjar

Vad gjorde jag, en 21-årig nyzeeländare, i Sri Lanka i november 1976? Jag var ute på en resa för att skaffa mig kunskap och erfarenhet, och den förde mig till många platser: från balsamiska, månljusa nätter på tropiska asiatiska stränder till skumma opiumhålor i Penang; från hotande skeppsbrott utanför Afrikas kust till det myllrande folklivet på marknaderna i Port Sudan.

År 1975 sade jag farväl till mina föräldrar och ett lovande arbete och for till Australien. Min avsikt var att arbeta i de australiska gruvorna för att tjäna ihop till en jordenruntresa. Allt gick planenligt. Jag fick anställning i en urangruva och började tjäna pengar. Men innan jag ens hade påbörjat min resa, började mitt tänkesätt att förändras. Jag började grubbla över meningen med livet. I hopp om att få svar på mina frågor började jag därför läsa böcker om filosofi och religion.

Ner till Sri Lanka

Månader av strapatsfyllda resor hade nu, tillsammans med den tryckande hettan och undermålig kost, tagit på mina krafter. Jag behövde en plats där jag kunde vila upp mig. Och inte nog med det, jag behövde en anledning till det jag höll på med, en anledning till att göra något över huvud taget — en anledning att leva.

Jag hade hört talas om hur vackert det var på Sri Lanka, den päronformade ö som ligger alldeles utanför Indiens sydspets. Jag hade hört den beskrivas som en tropisk ö med långa sandstränder, korallrev i kristallklara vatten, svala, tebevuxna högslätter och imponerande bergstoppar. Man kunde knappast finna någon bättre plats för vila och meditation!

Jag hade fått tips om att östkusten skulle passa bäst för mina behov, så jag slog mig ner där i en liten fiskeby. Det var här jag råkade träffa Adrian. Men varför blev jag så förvånad när Adrian besvarade min fråga genom att läsa från bibeln? Därför att de två skriftställen som han visade mig var hämtade från det 24:e kapitlet i Matteus och det tredje kapitlet i 2 Timoteus. Jag hade aldrig hört dessa bibelställen läsas i kyrkan. Här var det förutsagt att ”de yttersta dagarna” skulle kännetecknas av ökad brottslighet, avsvalnande kärlek, ständiga konflikter nationerna emellan, fruktan bland människorna osv.! Jag kunde inte dölja min förvåning.

Adrian skrattade. ”Det här är inte allt”, sade han.

Vi satt på stranden under den stjärnklara himlen och såg hur en jättelik orangefärgad måne steg upp ur havet. Adrian berättade det han visste om Skaparens storslagna uppsåt med vår planet. Även om detta uppsåt hade blivit fördröjt av olika anledningar, skulle det gå i fullbordan, och det mycket snart.

Jag förstod inte allt som Adrian sade, men det fanns någonting i vårt samtal som rörde mig på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare. Följande dag skrev jag i min dagbok: ”För första gången i allt mitt samröre med kristendomen förnimmer jag sanningen. Profetiorna är otvetydiga; slutet på den här ordningen är inte långt borta.”

Det började gå upp för mig att om den allsmäktige Guden hade ett uppsåt och om vi handlade i överensstämmelse med detta uppsåt, då kunde vi också få ett uppsåt i vårt liv. Att få leva för evigt på en paradisisk jord — även om tanken fortfarande verkade lite för fantastisk — skulle verkligen vara ett storslaget uppsåt, och jag beslöt mig för att undersöka det lite närmare.

Det var också ett annat skriftställe som verkligen gjorde mig förvånad. Adrian talade om för mig att Gud har ett egennamn, och han visade mig det som står i Psalm 83:19 (NW): ”På det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” Jag började nu inse att denne Skapare inte bara är en kraft, utan en verklig person med ett namn.