Stjärnfödelse i en örns ”näste”

● HUR föds stjärnor? Varför är vissa större och lyser klarare än andra? På ett imponerande sätt visar en serie fotografier som man har tagit med rymdteleskopet Hubble hur stjärnor kan bildas. Denna speciella aktivitet pågår i centrum av Örnnebulosan, ett moln bestående av gas och stoft i vår galax, Vintergatan.

För stjärnskådare på jorden ser Örnnebulosan ut som en fågel med utbredda vingar och blottade klor. Astronomen Jeff Hester och hans kolleger vid Arizona State University i USA intresserade sig för att fotografera området kring klorna. Var och en av klorna bildar en pelare som liknar en elefantsnabel. I de här pelarna har ultraviolett strålning joniserat vätemolekyler, vilket innebär att molekylerna har berövats sina elektroner.

Den sammansatta bilden av fotografier tagna med Hubbleteleskopet visar att det finns tiotals mindre ”fingrar” som skjuter ut från pelarnas ändar. Ute i fingertopparna bildas klot av kondenserad gas, och i dessa kan stjärnor och, enligt vissa astronomer, kanske också planeter utvecklas. Men tillväxten av de här objekten hindras av starka stjärnvindar från omkring hundra babystjärnor som tidigare har bildats i nebulosan. Den klaraste av de här stjärnorna är uppskattningsvis 100.000 gånger ljusstarkare och mer än åtta gånger hetare än vår sol. De här stjärnornas strålning har antagligen redan eroderat och splittrat tunnare delar av nebulosan. Den här processen kallas fotoevaporation, och den kan hindra bildandet av stjärnor genom att avlägsna material som annars skulle ha slukats av stjärnor i fosterstadiet. På bilderna ser den evaporerande gasen ut som ånga som stiger upp från gas- och stoftpelarna.

För att ett av de här gaskloten skall börja lysa, måste det ha tillräckligt stor massa för att alstra kärnreaktioner. Vetenskapsmän beräknar att gaskloten måste ha minst 8 procent av solens massa. Dessutom måste tillräckligt av de omgivande stoftpartiklarna ha avlägsnats så att ljuset kan strömma ut. Men om klotet inte blir tillräckligt stort så att det kan lysa, blir det möjligtvis bara en mörk gassfär som kallas brun dvärg. Nyligen upptäckte astronomer den första identifierbara bruna dvärgen.

Att stoftmolnen i Örnnebulosan ser ut som enorma åskmoln, sådana som man kan se en ovädersdag, kanske lurar dig att tro att stoftmolnen inte är så stora. I verkligheten är varje molnpelare så lång att det tar nästan ett år för ljuset att nå från den ena änden till den andra. Varje ”litet” klot på bilden är ungefär lika stort som vårt solsystem. Dessutom är nebulosan så långt borta att det har tagit 7.000 år för ljuset att nå oss — och då färdas det ändå med en hastighet av 299.792 kilometer i sekunden. Det betyder att vi ser Örnnebulosan som den såg ut innan människan blev till.

Astronomer har gjort observationer som tyder på att stjärnor bildas också i andra nebulosor, till exempel Orionnebulosan. Observationsvinkeln för dessa andra exempel gör emellertid att man inte kan iaktta processen så tydligt. Det förefaller också som om stjärnor dör genom att helt enkelt slockna, eller genomgå en våldsam explosion som en supernova eller kollapsa under gravitationens inflytande och bilda ett svart hål. Skaparen av universum, Jehova Gud, håller räkning på alla stjärnorna, för han känner dem vid antal och ger var och en ett namn. (Jesaja 40:26) Detta örnens ”näste” kan visa några av de sätt på vilka Gud ”formar ljus” och frambringar stjärnor som skiljer sig från varandra i glans. (Jesaja 45:7; 1 Korinthierna 15:41) — Från en av våra läsare.

[Helsidesbild på sidan 15]

[Bildkälla på sidan 14]

J. Hester och P. Scowen, (AZ State Univ.), NASA