Människonaturens bästa och sämsta sidor

Hjälp började strömma in till Florida från hela landet, så snart olika biståndsprojekt hunnit organiseras. Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York reagerade snabbt och tillsatte en kommitté som skulle leda hjälpverksamheten från sammankomsthallen i Fort Lauderdale. De anslog också en ansenlig penningsumma till inköp av byggnadsmaterial, livsmedel och andra nödvändighetsvaror. Vittnena var därför bland de första som reagerade på den rådande situationen och började kalla in frivilliga. Många kom också till platsen utan att ha blivit kallade.

Snart hade vittnen kommit från Kalifornien, Missouri, North Carolina, Oregon, Pennsylvania, Washington och andra stater. En regional byggnadskommitté i Virginia, som i vanliga fall bygger Rikets salar, skickade 18 vittnen för att utföra takreparationer. Det tog dem 18 timmar att köra ner till Florida. Många frivilliga arbetare från andra delar av landet tog semester eller tjänstledigt och färdades hundratals eller rentav tusentals kilometer för att kunna hjälpa sina nödställda medvittnen.

En grupp vittnen som var till ovärderlig hjälp kom från Charleston i South Carolina. De hade haft erfarenhet av orkanen Hugo år 1989. De visste vad man hade att vänta och organiserade snart hjälpsändningar, bland annat elektriska generatorer och byggnadsmaterial. På mindre än två veckor hade den frivilliga arbetsstyrkan torkat upp omkring 800 hem och reparerat många tak.

Många icke troende makar och grannar fick också del av den hjälp som Jehovas vittnens arbetsstyrkor utförde. Ron Clarke från West Homestead berättade: ”Icke troende makar har verkligen blivit imponerade av allt detta. De har varit rörda till tårar över det som vittnena redan har gjort för dem.” Beträffande en icke troende man till ett vittne sade han: ”Han är nästan i extas — vittnena är där nu och lägger nytt tak åt honom.”

Ett annat vittne berättar om sina icke troende grannar, som han tittade in till varje kväll för att se om de behövde något. De sade att de klarade sig. På femte dagen bröt emellertid hustrun ihop och sade gråtande: ”Vi har inga blöjor till babyn. Barnmaten är nästan slut. Vi har ont om mat och vatten.” Mannen behövde 20 liter bensin men kunde inte få tag i någon. Samma dag skaffade vittnet allt de behövde från hjälpstationen i Rikets sal. Hustrun grät av tacksamhet. Mannen skänkte en summa pengar till hjälpverksamheten.

En mycket viktig roll spelades av församlingsäldste och biträdande tjänare, som tillsammans organiserade hjälpverksamheten i olika återställda Rikets salar i katastrofområdet. De arbetade outtröttligt med att spåra upp alla vittnen och ta reda på vad de behövde. I kontrast till detta sade en flygofficer beträffande hjälpverksamheten i ett annat område: ”Alla chefer vill bara ge order, men ingen vill göra grovjobbet.”

”Gå inte omkring och deppa”

Vad har Jehovas vittnen lärt sig av sina erfarenheter i samband med naturkatastrofer? En viktig sak är att återuppta andliga aktiviteter så snart som möjligt. Ed Rumsey, en tillsyningsman i Homestead, berättade för Vakna! att en stor Rikets sal med dubbla hörsalar var färdig att tas i bruk redan två dagar efter orkanen. En del av yttertaket hade blåst bort, innertaken hade kollapsat med vattenskador som följd. Det frivilliga manskapet arbetade för högtryck för att få Rikets salarna mötesklara och för att kunna använda dem som centraler för hjälpverksamheten i det drabbade området. Provisoriska kök upprättades också för att utspisa olycksoffren och räddningsmanskapet.

Fermín Pastrana, en äldste i den spanska församlingen i Princeton, rapporterade att sju familjer i hans församling på 80 vittnen hade fått sina hem totalförstörda. Vilket råd gav han sina medvittnen? ”Gråt om du känner att du måste gråta. Men gå inte omkring och deppa. Engagera dig i att hjälpa andra, och ta del i tjänsten i största möjliga utsträckning. Missa inte våra kristna möten. Lös de problem som går att lösa, men gräm dig inte över dem som är olösliga.” Följden blev att vittnena snart var ute och predikade från hus till hus igen och delade ut matkartonger. Andrew hade inte blåst bort deras nit.

Hur går de till väga?

Bryggeriföretaget Anheuser Busch donerade en hel billast med buteljerat dricksvatten. När chauffören kom fram till katastrofområdet, frågade han myndigheterna var han skulle leverera vattnet. De svarade att de enda som bedrev någon organiserad hjälpverksamhet var Jehovas vittnen. Mindre än en vecka efter det att Andrew slagit till hade faktiskt omkring 70 långtradarlaster med förnödenheter anlänt till Jehovas vittnens sammankomsthall i Fort Lauderdale.

En av de frivilliga arbetarna där berättar: ”Så vi fick en hel billast full med dricksvatten. Vi tog omedelbart med det i de livsmedelssändningar som vi skickade ut till distributionscentralerna i olika Rikets salar. Det delades ut till bröderna och de grannar i området som var i stort behov av det.” Ett pappersföretag i staten Washington skänkte 250.000 papperstallrikar.

I början skickade de lokala myndigheterna frivilliga arbetare som inte var Jehovas vittnen till Rikets salarna och sade: ”De är de enda som är ordentligt organiserade.” Så småningom grep militären in och upprättade tältstäder och hjälpcentraler, där man delade ut mat och vatten.

Det första högkvarteret för vittnenas hjälpverksamhet upprättades av biståndskommittén vid sammankomsthallen i Fort Lauderdale, som ligger omkring sex mil norr om det värst drabbade området, Homestead. För att avlasta detta högkvarter upprättades en distributionscentral vid sammankomsthallen i Plant City nära Orlando, omkring 40 mil nordväst om katastrofområdet. De flesta hjälpsändningar dirigerades dit först för omsortering och packning. Biståndskommittén beställde dagligen det som behövdes från Plant City, och stora långtradare transporterade de beställda varorna till Fort Lauderdale, en färd på omkring fem timmar.

Från högkvarteret i Fort Lauderdale skickades sedan mat, byggnadsmaterial, vatten, generatorer och andra förnödenheter vidare till tre reparerade Rikets salar inne i själva katastrofområdet. Där tog dugliga vittnen vid och organiserade byggnads- och uppröjningsstyrkor som besökte de hundratals hem som behövde hjälp. Provisoriska kök och utspisningslokaler uppfördes också på tomten till dessa Rikets salar, och alla behövande var välkomna. Även en del av soldaterna i området kom dit och åt och sågs senare stoppa pengar i bidragsbössan.

Medan männen reparerade husen, var en del av kvinnorna upptagna med att laga mat. Andra gick runt och besökte de människor som fanns kvar i grannskapet för att delge dem Bibelns förklaring till naturkatastrofer och dela ut matkartonger till behövande. En av dessa kvinnor var Teresa Pereda. Hennes hem var ramponerat, och bilrutorna var krossade — men bilen var fullastad med matkartonger, färdiga att levereras till hennes grannar. Hennes man, Lazaro, arbetade med att reparera en Rikets sal. — Predikaren 9:11; Lukas 21:11, 25.

Många av de hemlösa inkvarterades hos vittnen vars hem klarat sig undan Andrews härjningar. Andra fick bo i husvagnar som lånats ut eller skänkts för detta ändamål. Somliga flyttade in i de tältstäder som upprättats av militären. En del övergav helt enkelt sina demolerade hus och flyttade hem till vänner och släktingar i andra delar av landet. De var både hemlösa och arbetslösa. Det fanns ingen elektricitet, inget vatten, inget fungerande avlopp — så de valde den enklaste och bästa lösningen.

En viktig lärdom som alla fick erfara beskrivs på ett träffande sätt av ett spansktalande vittne: ”Vi är mycket tacksamma för den läxa som vi fått lära oss när det gäller våra mål i livet. Man kan arbeta i 15 eller 20 år med att bygga upp ett hem och samla en massa materiella ting, och sedan kan allt vara borta på en enda timme. Den här erfarenheten hjälper oss att tänka på våra andliga mål, att göra livet enklare och att verkligen inrikta oss på att tjäna Jehova.”