Ett exemplar kom år 1837 i händerna på den 40-årige George Storrs, som hittade ett exemplar på ett tåg. Storrs var från Lebanon i New Hampshire men bodde nu i Utica i staten New York.

Storrs var en mycket respekterad präst i metodistepiskopala kyrkan. När han läste pamfletten, blev han imponerad av att en så övertygande bevisning kunde anföras mot dessa läror som är så grundläggande inom kristenheten och som han aldrig tidigare hade tvivlat på. Han visste inte vem författaren var, och det var inte förrän några år senare, allra senast 1844, som han träffade Henry Grew. Båda bodde då i Philadelphia i Pennsylvania. Storrs studerade emellertid ämnet på egen hand i tre år, och under den tiden talade han endast med andra präster om saken.

Eftersom ingen kunde vederlägga det han hade fått lära, kom han slutligen fram till att han inte kunde vara trogen mot Gud om han stannade kvar i metodistkyrkan. George Storrs begärde sitt utträde ur kyrkan år 1840 och flyttade till Albany i New York.

Tidigt på våren 1842 höll Storrs under sex veckor en serie om sex föreläsningar i ämnet ”En undersökning — är de onda odödliga?” Intresset var så stort att han bearbetade materialet för publicering, och under de följande 40 åren nådde det en spridning av 200.000 exemplar i Förenta staterna och Storbritannien. Storrs och Grew samarbetade och medverkade i debatter mot läran om själens odödlighet. Grew fortsatte att nitiskt predika intill sin död den 8 augusti 1862 i Philadelphia.

Kort efter det att Storrs hade hållit sina nyss nämnda sex föreläsningar blev han intresserad av William Millers förkunnelse. Miller förväntade att Kristus skulle återvända i synlig måtto år 1843. I ungefär två år deltog Storrs aktivt i att predika detta budskap i hela nordöstra delen av Förenta staterna. Efter 1844 slutade han dock upp med att sätta något datum för Kristi återkomst, men han gjorde inga invändningar om någon ville forska vidare på det kronologiska området. Storrs trodde att Kristi återkomst var nära förestående och att det var viktigt för de kristna att hålla sig vakna och andligen beredda, redo för dagen för hans granskning. Men han bröt med Millers anhängare, därför att de godtog sådana oskriftenliga läror som själens odödlighet, att världen skulle brinna upp och att det inte skulle finnas något hopp för dem som dör i okunnighet.

Vad skulle Guds kärlek leda till?

Storrs stöttes bort av den adventistiska uppfattningen att Gud skulle uppväcka onda människor i det enda syftet att låta dem dö igen. Han kunde inte finna något bevis i Bibeln för att Gud skulle handla på ett så meningslöst och hämndlystet sätt. Storrs och hans medförbundna gick till den andra ytterligheten och drog den slutsatsen att de onda inte skulle uppväckas över huvud taget. Men även om de hade svårt att förklara vissa skriftställen som pekade på de orättfärdigas uppståndelse, tyckte de att deras egen slutsats ändå var mer i överensstämmelse med Guds kärlek. Det skulle snart tas ännu ett steg framåt i fråga om förståelsen av Guds uppsåt.

År 1870 blev Storrs mycket sjuk och kunde inte arbeta på flera månader. Under den här tiden fick han tillfälle att på nytt granska allt som han hade lärt sig under sina 74 år. Han drog den slutsatsen att han hade missat en väsentlig del av Guds uppsåt med mänskligheten, den som kommer till uttryck i det abrahamitiska förbundet, nämligen att ”alla jordens familjer [skall] bli välsignade” tack vare att Abraham lyssnade till Guds röst. — 1 Moseboken 22:18; Apostlagärningarna 3:25.

Detta kom honom att tänka i nya banor. Om ”alla familjer” skulle bli välsignade, skulle då inte alla behöva höra de goda nyheterna? Hur skulle de få höra? Var inte miljoner och åter miljoner redan döda? När han fortsatte att rannsaka Bibeln, kom han till den slutsatsen att det fanns två klasser av döda ”onda” individer: De som slutgiltigt hade förkastat Guds kärlek och de som hade dött i okunnighet.

Storrs drog den slutsatsen att de som tillhörde den senare kategorin skulle behöva bli uppresta från de döda för att de skulle få en möjlighet att dra nytta av Jesu Kristi lösenoffer. De som tog emot det skulle få leva för evigt på jorden. De som förkastade det skulle bli tillintetgjorda. Storrs trodde alltså att ingen skulle bli uppväckt av Gud utan att ha ett hopp inför honom. Till slut skulle ingen vara död på grund av Adams synd förutom Adam själv! Men hur förhåller det sig med dem som lever under Herren Jesu Kristi återkomst? Storrs kom slutligen att inse att det skulle behövas en världsomfattande predikokampanj för att nå dem. Han hade inte den ringaste aning om hur något sådant skulle åstadkommas, men i tro skrev han: ”Likväl är det alltför många som avfärdar en sak, om de inte kan förstå exakt hur det skall gå till, som om det vore omöjligt för Gud att utföra det, eftersom de inte kan skönja hela förloppet.”

George Storrs dog i december 1879 i sitt hem i Brooklyn i New York bara några kvarter från det som senare skulle bli ett centrum för den världsomfattande predikokampanj som han så ivrigt hade sett fram emot.

Det behövdes mer ljus

Förstod sådana män som Henry Grew och George Storrs sanningen lika klart som vi gör i våra dagar? Nej. De var medvetna om sin kamp, som Storrs förklarade år 1847: ”Vi måste komma ihåg att vi nyss har sluppit ut ur kyrkans mörka åldrar; och det skulle inte alls vara konstigt om vi fann några ’babyloniska plagg’ som vi fortfarande bär som sanning.”

George Storrs hade inte heller en rätt förståelse på vissa viktiga punkter. Han kunde genomskåda lögner som prästerskapet omhuldade, men ibland gick han till motsatt ytterlighet. Så till exempel överreagerade han uppenbarligen på det traditionsbundna prästerskapets uppfattning om Satan genom att förkasta tanken på Djävulen som en verklig person. Han förkastade visserligen treenigheten, men likväl var han ända till kort före sin död osäker om huruvida den heliga anden var en person. George Storrs förväntade visserligen att Kristi återkomst först skulle vara osynlig, men han trodde att det till slut skulle ske ett synligt framträdande.