Jag har många skäl att vara tacksam!
BERÄTTAT AV LOTTIE HALL
DET hände när vi var på väg från Calcutta i Indien till Rangoon i Burma år 1963. Strax efter det att vi lämnat Calcutta med flyg märkte en av bröderna att det läckte ut olja på vingen. När besättningen fick veta det, sade man att vi måste nödlanda. Men för att kunna landa måste vi först göra oss av med en stor mängd bränsle. Stewarden ropade: ”Om ni vill be, så gör det nu!” Vi bad verkligen att landningen skulle gå bra om det var Jehovas vilja, och det gjorde den. Vi hade verkligen något att vara tacksamma för!
JA, och jag har också mycket annat att vara tacksam för. Jag är nu 79 år och har alltjämt ett mått av hälsa och krafter kvar som jag använder i heltidstjänsten. Jag har fått uppleva många enastående saker, utöver de välsignelser som alla bland Jehovas folk får uppleva rent allmänt. Det har varit min ovärderliga lott att få tjäna Jehova i mer än 60 år, och under mer än hälften av den tiden har jag varit heltidsförkunnare, pionjär.
Det hela började med min far när vi bodde i Carbondale i Illinois i USA. Han tillhörde den religiösa sekten Kristi lärjungar och var intresserad av att bli präst. Men eftersom han hade sina egna tankar om treenigheten, själens odödlighet och evig pina, gjorde erfarenheterna vid två bibelskolor honom besviken.
Så småningom kände han sig tillfreds med de bibliska sanningar som en kolportör bland bibelforskarna förde med sig till honom år 1924, då jag var bara 12 år gammal. Min far blev glad när han fick veta att det fanns andra som tyckte som han, att lärorna om treenigheten, det brinnande helvetet och människosjälens odödlighet är falska. Snart samlades vi regelbundet med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Jag var verkligen tacksam över att vi fick lära oss sanningen om Jehova och hans ord.
Men det dröjde inte länge förrän vi drabbades av ett hårt slag. Den man som hade fört dessa sanningar till min far visade sig vara både oärlig och omoralisk. Han fick min far att snava, men inte min mor och mig. Jag var då 15 år och äldst av sex barn, och min mor och jag höll fast vid sanningen.
Sommaren 1927 meddelades det att bibelforskarna skulle hålla en stor sammankomst i Toronto i Canada. Far sade att han inte hade råd att åka, men mor var en beslutsam kvinna. Hon började gå omkring och sälja olika hushållsartiklar, och när tiden var inne för sammankomsten hade hon fått ihop åtta dollar. Med de pengarna började hon och jag lifta till Toronto, en sträcka på 1.600 kilometer. Det tog fem dagar och 37 liftar innan vi till sist var framme, dagen innan sammankomsten började. Eftersom vi inte hade så mycket pengar, frågade vi efter och fick också kostnadsfritt logi. När broder A. H. Macmillan hörde om vår resa, skrev han om den i konventtidningen under rubriken: ”Prishöjningar på tågbiljetter bekymrar inte dessa bibelforskare”.
Mor höll far informerad genom att skicka vykort. Så i sista minuten bestämde han sig i alla fall för att åka och kom fram i bil precis lagom till det offentliga talet under sammankomstens sista dag. Nu behövde vi inte lifta tillbaka hem. Vilken sammankomst det var! Jag var så tacksam över att vi hade kunnat vara med och att det hjälpte far att återvinna sin andliga jämvikt!
När någon frågade mig vilken religion jag tillhörde, svarade jag under många år ”IBSA”, som var en förkortning av International Bible Students Association (IBSS, Internationella Bibelstudiesällskapet). Men jag tyckte aldrig om det namnet. Jag var därför mycket tacksam, när vi år 1931 antog det nya namnet Jehovas vittnen vid sammankomsten i Columbus i Ohio i USA.
Min karriär inom skolan
Bland de många välsignelser som har berikat mitt liv är de som haft med musik att göra. Jag tyckte mycket om musik och lärde mig tidigt spela piano. Under många år hade jag privilegiet att få spela i församlingen och ackompanjera den när sångerna sjöngs. Innan Sällskapet Vakttornet började göra inspelningar av Rikets sånger bad en missionärsbroder som tjänade i Papua Nya Guinea mig att spela in några av våra sånger, så att papuanerna kunde lära sig sjunga dem. Det tyckte jag var mycket roligt att få göra.
Men klarinetten var mitt favoritinstrument. Jag tyckte mycket om att spela i skolorkestern. Läraren gillade mitt sätt att spela så mycket att han bad att jag också skulle spela i mansorkestern. På den tiden spelade aldrig en kvinna i en mansorkester, så när orkestermedlemmarna fick höra vad läraren hade föreslagit, tänkte de strejka. Men de kom på bättre tankar, när de fick veta att de inte fick vara med i orkestern om de strejkade. En annan tradition bröts när man krävde att jag skulle marschera med orkestern i en heldagsparad. Dagstidningen ansåg det vara en sensation och rapporterade om det med feta rubriker: ”Flickmusiker i ett hav av män.”
Så småningom blev jag tillfrågad om en lärartjänst i musik. Men när jag tänkte på vilka problem som skulle kunna uppstå om jag undervisade i musik, till exempel att jag förväntades lära ut eller spela religiös och nationalistisk musik, bestämde jag mig för att satsa på något annat och fick tjänst som lärare i världshistoria. Den förändringen hindrade mig inte från att åratal senare spela klarinett i sammankomstorkestrar i många länder i samband med att jag besökte olika internationella sammankomster som Jehovas vittnen höll.
Med tiden blev jag lärare i världshistoria i en större gymnasieskola i en av Detroits förorter, och där bad rektorn mig en gång titta på några nya läroböcker och rekommendera en av dem. När jag granskade dem slog det mig att den lärobok vi då använde nämnde Jehovas namn åtta gånger medan de nyare inte alls nämnde hebréernas Gud vid namn, fastän de namngav många av de hedniska nationernas gudar, till exempel Ra, Molok, Zeus och Jupiter. När en försäljare besökte oss, frågade jag varför Jehova inte nämndes i hans lärobok, och då sade han: ”Nej, vi vill inte ha med det namnet i vår lärobok på grund av Jehovas vittnen.” Då sade jag till honom: ”Jaha, då kommer jag inte att rekommendera er bok.” Han slängde ner boken i väskan och rusade ut och stängde dörren.
Senare talade jag om för rektorn att vi egentligen inte behövde någon ny lärobok och lade fram flera goda skäl. Han höll med mig. Alla var glada över det beslutet när det bara några månader senare bestämdes att ämnet världshistoria skulle strykas från gymnasieskolans schema. Ett nytt ämne som kallades samhällskunskap ersatte det i alla 14 skolorna i skolsystemet. Vilken onödig kostnad det skulle ha blivit, om skolan hade köpt nya historieböcker!
Jag fick många glädjande erfarenheter i min undervisning och var en som kunde hålla sträng disciplin. På så sätt fick jag flera vänner för livet, och dessutom fick jag många tillfällen att vittna informellt. Men till slut ledde tid och omständigheter mig in i heltidstjänsten.
Internationella sammankomster
Sedan jag arbetat som lärare i 20 år började min syn försämras. Dessutom tyckte mina föräldrar att de behövde mig, och därför bad min far mig komma hem och sade att det fanns ett viktigare undervisningsarbete att utföra och sade också att Jehova skulle se till att jag inte behövde svälta. Jag slutade undervisa år 1955, och en av de första välsignelser jag upplevde därefter var att jag fick vara med vid den serie sammankomster, ”Triumferande Riket”, som hölls i Europa. Jag var så tacksam över att jag fick vara tillsammans med våra vänner i Europa, av vilka många hade lidit mycket under andra världskriget. Framför allt var det en välsignelse att få vara bland de 107.000 som trängdes på Zeppelinwiese i Nürnberg, där Hitler hade planerat att ha sin segerparad efter andra världskriget.
Det var den första av många resor runt om i världen som jag haft privilegiet att få göra. År 1963 var min mor och jag bland de 583 konventdeltagarna som reste jorden runt till sammankomsterna ”Eviga goda nyheter”. Resan förde oss från New York till Europa, sedan vidare till Asien och till öar i Stilla havet, innan den avslutades i Pasadena i Kalifornien. Det var på den resan vi var med om det förfärliga som jag berättade i inledningen. Senare resor förde oss till sammankomster i Sydamerika, Stilla havet och Afrika. De här resorna berikade verkligen mitt liv, och möjligheten att få spela i sammankomstorkestern på många av dessa platser var något alldeles extra för en musikälskare.
Jag träder in i pionjärernas led
Efter hemkomsten från Europa år 1955 förenade jag mig med min mor i pionjärtjänsten under ett år, och sedan bad Sällskapet mig arbeta i en liten församling i Apalachicola i västra Florida. Under sju år hjälpte jag och en annan syster till med arbetet där, och det dröjde inte länge förrän församlingen kunde bygga en Rikets sal för att ge plats åt alla nya. Det fortsatte att gå framåt, och snart bildades ännu en församling i Port Saint Joe. Jag arbetade 11 år i tre församlingar i västra Florida.
Vid ett tillfälle bad kretstillsyningsmannen mig att försöka hitta en lämplig lokal för en kretssammankomst. Jag lyckades få hyra den ansedda Centennial Building i Port Saint Joe för bara 10 dollar. Men vi behövde också en cafeteria, och vi tänkte få använda en av skolans lokaler till det. Jag upptäckte emellertid att inspektören för skolorna hade mött ett visst motstånd inför den tanken, och han sade därför att jag måste sammanträffa med skolstyrelsen. Eftersom borgmästaren ville att vi skulle få använda cafeterian, kom också han till det mötet. När han frågade varför man inte ville låta oss använda den, sade skolstyrelsens ordförande att man aldrig tidigare låtit någon religiös grupp använda skolans lokaler. Borgmästaren vände sig till mig för att höra vad jag hade att säga. Jag hade några affischer som visade att vi hade fått använda skollokaler till våra möten i andra städer och visade sedan Apostlagärningarna 19:9, där det sägs att aposteln Paulus predikade i en hörsal i en skola. Det avgjorde saken. Styrelsen enades med borgmästaren om att vi skulle få hyra cafeterian — för 36 dollar.
Redan vid 13 års ålder, då jag blev döpt, bad jag: ”O Gud, låt mig få leda åtminstone en person in i sanningen.” Den bönen blev nu besvarad många gånger om, för jag fick välsignelsen att hjälpa ett stort antal människor att ta ståndpunkt för Jehova och hans rike. Men vid upprepade tillfällen blev jag förordnad att verka i en annan församling just när någon jag studerade bibeln med nått fram till överlämnande och dop. Jag hade ändå privilegiet att få plantera och vattna, och många av dem har blivit mina vänner för livet. Att få ta del i sådan givande verksamhet har gett mig många skäl att vara tacksam.
Hjälp av massmedia
På många ställen har massmedia gång efter annan framställt Jehovas vittnens verksamhet negativt, men jag kan med glädje säga att massmedia i området kring De Land i Florida — där jag nu tjänar — har hjälpt mig att vittna. När min mor och jag var på en av konventresorna ute i världen, skickade vi utförliga rapporter till lokaltidningen, som snabbt publicerade dem tillsammans med bilder. Rapporterna var i form av reseskildringar, men vi lyckades alltid vittna om Jehovas namn och rike genom dem.
På samma sätt har det varit med mitt gatuvittnande. Jag har två trädgårdsstolar i ett gathörn — en som jag sitter på och en som jag har vår litteratur på. En gång publicerade lokaltidningen en halvsidesartikel med en bild under rubriken: ”Delands Lottie för föräldrarnas vittnande vidare.” Lite senare, år 1987, publicerade en annan tidning en halvsidesartikel med en stor färgbild under rubriken: ”Lottie Hall med sitt eget gathörn reserverat för Kristus.” Året därpå publicerade en annan tidning en förstasidesbild av mig med sådana kommentarer som ”Hon finns alltid där” och ”Den pensionerade läraren missionerar som Jehovas vittne i en trädgårdsstol i gathörnet”. Dessutom har den regionala TV-stationen fyra gånger visat bilder på mig och talat om mitt vittnande. Jag fortsätter att i begränsad omfattning ta del i alla grenar av Rikets tjänst: att predika från hus till hus, göra återbesök och leda bibelstudier i hem. Men på grund av min höga ålder och fysiska svaghet använder jag ganska mycket tid i gatutjänsten.
När jag ser mig tillbaka måste jag säga att jag verkligen har många skäl att vara tacksam. Förutom de välsignelser som alla bland Jehovas folk får rent allmänt, har jag som lärare haft privilegiet att få påverka många unga människor, haft glädjen att vara med vid flera stora sammankomster över hela världen, upplevt en mycket fruktbärande pionjärtjänst och även välsignats när det gäller musik. Och inte att förglömma — det vittnande jag har kunnat utföra via massmedia. Jag kan verkligen instämma i psalmisten Davids ord: ”Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.” — Psalm 69:31.