År 1949 kom Demetrius Atzemis, en Gileadmissionär från Egypten, till Sudan för första gången. Precis som i Egypten på Bibelns tid var flodstränderna i trakten kring Khartoum täckta med grönskande fält, där man odlade gurka, purjolök och rödlök. Somliga vägar nära vattnet erbjöd välkommen skugga under de stora fikonträden. Men denna smala remsa av yppig grönska ersattes snart av ett kargt ökenlandskap, där brunt var den dominerande färgen. Himlen var brun. Marken var brun. De små husen av soltorkat tegel var bruna. Till och med kläderna var ofta bruna.

Hettan var också besvärande. Nattemperaturen kunde vara närmare 40 grader, och i solen kunde termometern visa 60 grader! Eftersom vattenledningarna var exponerade för solens strålar, kunde man bränna sig på en ”kall” dusch om man inte lät vattnet rinna en stund först.

Det var under sådana förhållanden som broder Atzemis satte i gång att predika. Han koncentrerade sig först på Omdurman, där han tecknade 600 prenumerationer. Därefter fortsatte han till Wad Medani, en mindre industristad, och återvände sedan till Egypten.

År 1953 återvände broder Atzemis från Kairo. Denna gång stannade han i fem månader och organiserade ett systematiskt vittnande för att täcka hela Khartoum. Han blev belönad när de tre bröderna Orphanides tog emot sanningen.

Broder Atzemis fortsatte att göra periodiska besök i landet, och år 1955 kunde Sällskapet sända en annan missionär till Khartoum, Emmanuel Paterakis, som stannade i tio månader.