I södra Sudan var det två saker som lade hinder i vägen för kretstillsyningsmännens regelbundna besök i församlingarna: Gerillakrig och brist på drivmedel, som när som helst kunde vålla avbrott i trafiken, samt problem med själva transportmedlen. Antingen fick man försöka tränga ihop sig på flaket till en fullpackad lastbil och skumpa upp och ner en hel dag eller också krypa fram med en hastighet av 10 kilometer i timmen i ett överfullt tåg, med två personer på varje säte och fripassagerare på taket. Att flyga var inte heller någon sinekur. Man kunde få stå som standby-passagerare en hel vecka och vänta på ett plan, och sedan få resa med mindre än en timmes varsel. Men hur uppskattade var inte kretstillsyningsmännens besök! Förkunnarnas glädje och gästfrihet trotsade all beskrivning.

Den största tillväxten har emellertid skett bland invånarna i södra delen av landet — högresta, mörkhyade människor med atletisk kroppsbyggnad, som ofta har mängder av märken inristade eller målade på ansiktet och kroppen.

Allteftersom fler och fler människor flydde undan krig och svält, ökade folkmängden i Juba, den största staden i södra Sudan, till över en kvarts miljon. Gerillans grepp om Juba hårdnade emellertid alltmer. I långa perioder har staden därför varit fullständigt avskuren från yttervärlden. Hjälpsändningar har ofta nått våra bröder i precis rätt ögonblick, innan deras förråd var helt uttömda.

Utbildningen av det växande antalet pionjärer fortsatte emellertid, liksom även den regelbundna mötesverksamheten. Den andliga födan tog inte slut. Allteftersom sanningen spred sig längre och längre söderut, bildades nya församlingar och grupper i stad efter stad.

Under alla dessa svårigheter och problem inträffade en del överraskande händelser år 1990. Först gav en av de sydliga provinserna Jehovas vittnen lagligt erkännande.