Vapen — en riskfylld livsstil
”DE INBILLAR sig”, sade en framträdande polistjänsteman, ”att när de riktar sitt vapen mot någon, har de situationen under kontroll, och om det inte visar sig vara så tvekar de, precis som många polismän tvekar under bråkdelen av en sekund och får plikta för det med sitt liv.” Det är också värt att beakta följande påpekande av en känd chef för den allmänna säkerheten i USA: ”Många människor har inget begrepp om att innehav av ett handeldvapen innebär att man måste vara beredd på att leva med följderna av att ha dödat en annan människa. Om man inte skjuter, och en brottsling skjuter mot en, är det farligare att vara beväpnad än att inte ha något vapen alls.”
Till sist kan nämnas: ”Även med aldrig så lite fantasi borde man begripa att den här modetrenden inom vapenbranschen kommer att leda till fler problem — inte till färre”, skrev en kvinnlig reporter — hustru till en polisman och själv en duktig skytt. ”Har kvinnor som köper ’snygga’ skjutvapen ägnat någon tanke åt huruvida det är estetiskt med sönderskjutna hjärnor? Det ser inte snyggt ut. Har du någonsin sett en människa med bortskjutet huvud?” Och hon frågar: ”Skulle du kunna rikta vapnet mot någons hjärta?”
Hur snabbt kan du få tag i ditt undanstoppade vapen, om du plötsligt antastas av en angripare? Begrunda hennes egen erfarenhet: ”När jag blev rånad — av en galen narkoman med slaktarkniv — kände jag stålet mot min hals innan jag hade sett eller hört min angripare. Om jag hade försökt få fram ett skjutvapen, vem hade då dragit det kortaste strået?” Sedan tillägger hon: ”Jag skulle inte drömma om att ha ett skjutvapen som personligt skydd. Det är inte någon moralfråga, det är en praktisk fråga.”
Begrunda nu några överväldigande fakta. Vid de ”relativt sällsynta skottväxlingar mellan bostadsinnehavare och inbrottstjuvar som verkligen inträffar, kan det lätt visa sig vara inbrottstjuven som är skickligast i att hantera sitt vapen och bostadsinnehavaren som hamnar på bårhuset”, uppgav tidskriften Time för 6 februari 1989. Hur avskräckande ett vapen än kan vara när det gäller att förhindra brott, motverkas detta mer än nog av andra förödande faktorer. Som exempel kan nämnas självmord. Enbart i Förenta staterna sköt 18.000 personer sig själva till döds under en tolvmånadersperiod.
Hur många av dessa självmord som berodde på stundens ingivelse och kanske inte skulle ha skett, om det inte hade funnits något skjutvapen till hands i en handväska eller byrålåda, går inte att avgöra. Säkert är emellertid att lättåtkomligheten har avhållit en del offer från att ta sig tid att tänka rationellt och kanske rädda sitt liv. Lägg antalet självmord med skjutvapen i USA till antalet i världen i övrigt, så blir det totala antalet utan tvivel minst sagt chockerande.
Tidskriften Time för 17 juli 1989 uppgav att 464 personer sköts till döds enbart i Förenta staterna under första veckan i maj 1989. ”I år kommer drygt 30.000 andra att få dela deras öde”, hette det i Time. Tidskriften rapporterade att ”fler amerikaner dör av skottskador under en tvåårsperiod än som hittills har dött i aids. Och under en tvåårsperiod berövas fler amerikaner livet genom skjutvapen än under hela Vietnamkriget.”
Föräldrar som äger skjutvapen måste bära ansvaret för sina barn, om dessa använder vapnen för att ta sitt eget eller andras liv. ”Ökningen av självmord bland ungdomar år 1988”, skrev en tidning, ”kan delvis sammankopplas med att skjutvapen har blivit lättåtkomligare, i takt med att husägare lägger upp lager av vapen för att skydda sina bostäder, sade polisen. ... Om man har ett skjutvapen i huset, då är det helt klart att ett barn kommer att få tag i det en vacker dag.” ”Förra året [1988] var det drygt 3.000 barn som sköt andra barn”, sades det i ett nyhetsreportage i amerikansk TV i juni 1989.
Föräldrar, vet ni var era skjutvapen finns? En förälder gjorde det, men det gjorde också hans tioårige son. ”Han laddade sin fars högeffektiva jaktgevär”, uppgav New York Times för 26 augusti 1989, ”och sköt en flicka till döds, därför att hon hade skrutit över att hon var bättre än han på videospel.” Vet du vad som finns i ditt barns skolväska förutom läroböcker och pennor, när du skickar i väg honom eller henne till skolan? Skulle du kunna tänka dig att det var ditt skjutvapen? Vad tänkte föräldrarna till ett femårigt förskolebarn, när skolledningen underrättade dem om att de hade tagit en laddad pistol av kaliber 25 från deras son i en till trängsel fylld skolmatsal, medan hundratals elever åt smörgås, mjölk och bullar där?
Senare under år 1989 kom man på en sexårig förstaklassare som visade upp en laddad pistol. Samma månad fick man ingripa mot en 12-åring som bar en laddad pistol i skolan. Allt det här hände i samma skoldistrikt. I Florida blev en elev ett tragiskt offer för en laddad pistol i händerna på ett barn. Hon träffades i ryggen, när en 11-årig flicka avlossade ett vådaskott med den pistol hon hade tagit med sig till skolan för att visa sina kamrater.
”Våra små sexåringar går hem, och nästan alla vet att det finns ett skjutvapen i hemmet”, sade en skolrektor. ”Många av dem är bekanta med följderna av ett skjutvapen”, sade en lärare för en tredjeklass. ”Kanske är det en far, en farbror eller en bror som inte längre finns i huset som en följd av att ett skjutvapen använts”, sade han. En del skolor har till och med funnit det nödvändigt att installera metalldetektorer för att avslöja skjutvapen som de yngsta eleverna, för att inte nämna de äldre, har med sig! Måste inte föräldrar bära ansvaret för sina barns handlingar — i synnerhet föräldrar som menar att det är lämpligt att ha skjutvapen i hemmet, där deras barn kan finna dem?
Föräldrar kanske tröstar sig med att deras skjutvapen är undanstoppade där deras barn eller andra inte kan finna dem. Men tragiskt nog har döda barn utgjort beviset för att deras föräldrar hade fel. Begrunda också en annan självklar sak. ”Man kan inte sitta på två stolar”, sade en polischef. ”Om man verkligen förvarar sitt skjutvapen så att oskyldiga personer i huset, ens barn eller besökare eller någon annan, inte kan komma åt att skada sig med det, då kommer man inte heller själv att komma åt vapnet i den kritiska situation för vilken man ursprungligen köpte det.”
Polisens uppskattning är att om ett skjutvapen som förvaras hemma någonsin kommer till användning, är det sex gånger troligare att det avlossas mot någon i familjen eller mot någon bekant än mot en inkräktare”, uppgav tidskriften Time. ”Hustrun eller mamman tror att hon hör en inbrottstjuv och ger sig till att skjuta maken eller sonen som kommer hem sent”, sade en chef för den allmänna säkerheten. ”Hur bör då människor skydda sitt hem?” frågade man honom. ”Det som kanske är det bästa sättet att skydda sig på är att riskera sin egendom hellre än sitt liv. De flesta rånare och inbrottstjuvar kommer för att stjäla, inte för att döda. De flesta dödsskjutningar i hem vållas av bostadsägarens skjutvapen. I vilket fall som helst bör tätortsbor försöka öka skyddet genom att bilda ’bevakningsgrupper’ mot våld. Och slutligen måste innehavare av skjutvapen fråga sig om de är villiga att ta en annan människas liv för att skydda innehållet i en handväska eller plånbok eller skydda ett antal värdeföremål i ett hem.”
Om du är förståndig, bör du inte göra motstånd mot den som hotar ditt liv för att få dina värdesaker. Ditt liv är värt mer än ägodelarna.