Soluppgång. De snöklädda Anderna färgades svagt rosa av solstrålar som snabbt spred sig på morgonhimlen. De av indianerna som steg upp tidigt uppskattade värmen som fördrev nattkölden på 4.300 meters höjd. Sakta nådde solstrålarna fram till solens tempel i mitten av inkarikets huvudstad, Cuzco (som betyder ”jordens navel”). Väggar överdragna med guld reflekterade solens strålar. Lamor, vikunjor och kondorer i massivt guld glänste i inkansa trädgård framför templet. Förbipasserande kastade slängkyssar i tillbedjan av deras gud, solen. Så tacksamma de var att de var vid liv och hade välsignats av solen som gav dem deras livsuppehälle, som de trodde!

Det skinande soltemplet

I den kungliga staden Cuzco organiserade inkafolket en prästklass för tillbedjan av solen i ett polerat tempel av sten. Murarnas insidor hade förskönats med rent guld och silver. En prästklass upprättades och likaså speciella kloster, exempelvis det som är rekonstruerat vid soltemplet i Pachácamac, strax utanför Lima. Mycket vackra jungfrur övades redan från åtta års ålder till att bli ”solens jungfrur”.