Religionsfriheten upprätthålls i Indien

DEN dom som Högsta domstolen i New Delhi avkunnade den 11 augusti 1986 blev en överraskning för miljontals människor. Med tanke på att nationalismen nu är på stark frammarsch var det få som hade väntat sig att en till största delen okänd minoritets frihet att utöva sin religion skulle respekteras. Men efter en noggrann undersökning av fakta fastslog Indiens högsta domstol att Jehovas vittnens barn inte kan tvingas sjunga nationalsången. I ett epokgörande beslut sade domstolen:

”Vår övertygelse är att relegerandet av de tre skolbarnen i det aktuella fallet av det skälet att de på grund av sin samvetsgrant omfattade religiösa tro inte deltar i sjungandet av nationalsången under morgonsamlingen, även om de respektfullt står upp medan sången sjungs, är ett kränkande av deras grundläggande rätt till ’samvetsfrihet och att fritt få bekänna sig till, utöva och sprida sin religion’.”

Domare O. Chinnappa Reddy och domare M. M. Dutt vid Indiens högsta domstol var de domare som behandlade det nu mycket omtalade fallet med Jehovas vittnen och nationalsången.

Hur stridsfrågan uppstod

Nära hälften av Indiens 8.000 Jehovas vittnen finns i den lilla delstaten Kerala i den sydligaste delen av detta vidsträckta land. Där sjunger man nationalsången dagligen i de flesta skolor. I den skola som fallet gällde var det kutym att alla eleverna sjöng sången i kör. Jehovas vittnens barn stod emellertid bara upp, medan de andra sjöng. Som Högsta domstolens dom uttryckte det: ”Ingen besvärades. Ingen brydde sig om det. Ingen tyckte att det var respektlöst eller opatriotiskt. Barnen lämnades i fred, och man lät dem ha sin tro.” Så hade situationen varit i många år.

Sedan kom juli 1985. En medlem av delstatens lagstiftande församling vände sig emot detta och menade att det var opatriotiskt av en person att vägra sjunga nationalsången. På detta följde en diskussion, och det man diskuterade offentliggjordes i många ledande dagstidningar i landet.

I de flesta skolor i Kerala, där man fram till dess hade varit välvilligt inställd till Jehovas vittnens barn, uppstod nu rädsla på grund av diskussionen i den lagstiftande församlingen och den negativa publiciteten. Till följd av detta blev Jehovas vittnens barn hemskickade från den ena skolan efter den andra.

Barnen kontra myndigheterna

V. J. Emmanuel, vars tre minderåriga barn, Bijoe, Binu Mol och Bindu, relegerades från skolan, sökte en laglig utväg. Emmanuel var fullt och fast övertygad om att han hade lagen på sin sida. Han visste att alla människor, i enlighet med artikel 25 (1) i Indiens författning, ”i lika mån är berättigade till samvetsfrihet och rätten att fritt få bekänna sig till, utöva och sprida sin religion”.

Så småningom togs fallet upp till behandling av en avdelning vid delstatsdomstolen i Kerala, men den avslog V. J. Emmanuels vädjan. Detta var en stor chock, eftersom det i Indiens författning inte sägs något om att nationalsången måste sjungas för att den skall visas respekt. Det sägs bara att medborgarna skall ”hålla sig till konstitutionen och respektera dess ideal och institutioner, nationens flagga och nationalhymnen”. Inte heller finns det någon annan lag som kräver att Indiens medborgare skall sjunga nationalsången.

Fallet överklagades till Indiens högsta domstol. Högsta domstolens utslag, då den upphävde delstatsdomstolens beslut, löd: ”Delstatsdomstolen kom in på ett sidospår och avvek från ämnet. Den granskade varje enskilt ord och varje enskild tanke i nationalsången in i minsta detalj och kom till slutsatsen att det inte fanns något ord eller någon tanke i nationalsången som kunde verka stötande på någons religiösa känslor.” Men, som Högsta domstolen helt riktigt påpekade, ”det var inte det frågan gällde”.

Det hela är en fråga om tillbedjan, nämligen individens rätt att få behålla sin frihet i fråga om tillbedjan. Faktum är att Jehovas vittnen inte sjunger något lands nationalsång. Sådana sånger är i själva verket tonsatta hymner eller böner, och Jehovas vittnen motsätter sig samvetsgrant att sjunga dem. ”De avstår från själva sjungandet”, förklarade Indiens högsta domstol förståelsefullt i sitt betänkande, ”på grund av sin uppriktiga tro och övertygelse att deras religion inte tillåter dem att delta i några som helst ritualer utom i samband med deras böner till Jehova, deras Gud.”

Betecknande nog garanterar Indiens författning ”friheten att tala och uttrycka sig”, vilket inbegriper friheten att vara tyst. Det var det barnen gjorde medan sången sjöngs under morgonsamlingen i skolan — de förblev tysta. Men Keralas skolmyndigheter hade i själva verket belagt tystnaden med förbud. Därför uppstod frågan huruvida ett sådant förbud var i överensstämmelse med de rättigheter som garanteras av författningen.

Högsta domstolen avslutade det hela med att säga: ”Vi får med en gång lov att säga att det inte finns några lagbestämmelser som tvingar någon att sjunga nationalsången, och inte heller anser vi att det är respektlöst gentemot nationalsången, om en person, som respektfullt står upp medan nationalsången sjungs, inte deltar i sjungandet.”

Som tidigare påpekats är det varje medborgares plikt, enligt författningen, att respektera nationalsången. Angående denna respekt sägs det i Prevention of Insults to National Honor Act av år 1971: ”Den som avsiktligt förhindrar sjungandet av nationalsången eller anställer oro i en församlad skara som deltar i sådan sång skall straffas med fängelse i upp till tre år eller med böter, eller bådadera.” Jehovas vittnens barn hade emellertid aldrig hindrat någon annan från att sjunga nationalsången. De hade aldrig förorsakat någon oro hos någon församlad skara som deltog i denna sång.

Ett hot mot den nationella enheten?

Ett av delstatens argument var att sjungandet av nationalsången var nödvändigt för landets enhet och integritet. Men bidrar verkligen ett påtvingat sjungande av nationalsången till ett lands enhet eller till dess medborgares integritet?

Det kan vara av intresse att veta att den indiska nationalsången bara finns på det språk som talas i en enda av landets alla delstater, och därför kan den inte förstås av den övervägande delen av de indier som sjunger den. För de flesta är således sjungandet av nationalsången förmodligen meningslöst och utgör i grund och botten en tom ritual. Jehovas vittnen deltar inte i sådana ritualer. De ber endast till sin Gud, Jehova.

Man framförde också argumentet att om Högsta domstolen dömde till Jehovas vittnens förmån, skulle det kunna hota landets säkerhet. Men Jehovas vittnen i Indien är bara en liten minoritet, som uppgår till omkring 8.000 personer. Skulle en sådan liten grupp kunna utgöra ett hot mot en nation på mer än 800 miljoner människor? Dessutom är Jehovas vittnen kända över hela världen för sin ärlighet och lydnad för de myndigheters lagar under vilka de befinner sig.

I Nigeria sade en jurist: ”Vittnena är medborgare som betalar sina skatter och lyder lagarna. Ett vittne, som i sin ärlighet mot sin religion kan gå så långt att han lyder den trots risken att förlora vissa privilegier, kommer att vara lika ärlig i de flesta andra angelägenheter. Skälet till att han vägrar stjäla statens pengar, samtidigt som hans övriga kolleger sjunger nationalsången och ändå förskingrar pengar, är att hans bibel, som kräver att han inte sjunger nationalsången, också säger att han inte skall stjäla.”

Den sista meningen i Högsta domstolens epokgörande utslag är tänkvärd. Den lyder: ”Vi vill bara tillägga: Vår tradition lär oss att vara toleranta; vår filosofi lär oss att vara toleranta; vår konstitution tillämpar tolerans; låt oss inte urvattna den.” Kommer myndigheter och ledande personer att sätta värde på denna fina tanke? Kommer Högsta domstolens beslut att förbli slutgiltigt? Det kan bara tiden utvisa.

[Bilder på sidan 23]

De tre barnen som respektfullt vägrade att delta i en patriotisk ceremoni

De tre barnens överlämnade familj

Denna familj läste om domstolsfallet, studerade bibeln och blev döpt