Operation innebär att på kirurgisk väg avlägsna tumören och kanske en del av den omgivande vävnaden.

Den form av kirurgi som förr användes vid bröstcancer var ofta radikal mastektomi — en vanställande bortoperering av bröstet och omgivande muskelvävnader samt lymfkörtlarna. Anser man fortfarande detta vara nödvändigt? Doktor Bernard Fisher, expert på bröstcancer, fann att det inte bara var så att radikal mastektomi vanligtvis inte var berättigad, utan han tillade också: ”Enkel mastektomi, dvs. ett avlägsnande av all bröstvävnad, tycktes inte göra överlevnadsfrekvensen högre än vid ren lumpektomi [avlägsnande av endast knölen], vare sig med eller utan strålbehandling.”

”Min kamp mot cancer”

ROSE MARIE är en mycket gladlynt och utåtriktad kvinna från Texas på några och sextio år. Första gången hon upptäckte att hon hade en tumör var år 1964, ungefär samtidigt som hon kom i klimakteriet. Hon berättar här sin uppmuntrande historia:

När jag första gången upptäckte att jag hade en knöl i bröstet, blev jag orolig över vad det kunde vara. Min man ordnade därför så att jag fick komma till sjukhuset för kontroll. Det var nästan det värsta — att sitta där och vänta på domen. När jag till sist fick veta att jag förmodligen hade bröstcancer, minns jag att det kändes som om någon hade sparkat mig i magen. Därefter följde en tid av villrådighet — vilken väg skulle vi välja? Vissa läkare yrkade på operation, och andra rekommenderade alternativa behandlingsformer. Vad blev vårt beslut?

Min man talade med en vän som var läkare, och han sade att även om de flesta knölar i bröstet var godartade, fanns det en möjlighet att den var elakartad. Så frågan var: Skulle vi ta chansen och uppskjuta operationen, eller skulle vi omedelbart låta avlägsna den besvärande knölen? Vi fattade gemensamt beslutet att jag skulle gå med på operation. Knölen togs bort och förklarades vara godartad. Jag drog en suck av lättnad.

År 1965 upptäckte jag en annan knöl i samma bröst. Detta var ett bakslag men inte ett nederlag. Jag genomgick ännu en operation, och den knölen var också godartad. Jag höll andan, bildligt talat, då allt gick bra i två år. Men så år 1967 dök en tredje knöl upp i samma bröst. Läkarna gav order om en noggrann biopsi och gav beskedet: en elakartad tumör. Bröstet måste opereras bort. En månad senare genomgick jag följaktligen ”enkel” mastektomi.

Åtta år gick utan några problem. Jag började tro att jag hade övervunnit min cancer. Men år 1975 upptäckte jag en knöl i mitt andra bröst. Med hänsyn till min tidigare sjukdomshistoria förordade läkarna mastektomi av det bröstet. För att se till att cancern inte spred sig ordinerade de också ett antal strålbehandlingar. Jag måste erkänna att dessa skrämde mig. Varför det?

Varje gång var jag tvungen att vänta på min tur tillsammans med andra människor som också fick strålbehandling. De hade röda markeringar i ansiktet och på kroppen som riktmärken för strålningskanonen. Det var en obehaglig syn. Därefter fick jag gå in alldeles ensam i ett speciellt behandlingsrum. Alltsammans verkade så kusligt, eftersom jag visste att det där fanns en osynlig kraft som förstörde mina vävnader, både sjuka och friska på samma gång. Jag fick i alla händelser 30 strålbehandlingar inom loppet av omkring 15 veckor. Sedan dess har jag bara behövt genomgå två mindre kirurgiska ingrepp för godartade tumörer på ryggen och huvudet.