Det var inte förrän jag själv berördes som jag lärde mig deras medicinska benämningar — malleus, incus och stapes. Stapes, eller stigbygeln, är den sista länken i den kedja i mellanörat som överför ljudet. Vanligtvis sprider sig otoskleros till stigbygeln, och allteftersom benet hårdnar blir de vibrationer som överförs till vätskan i innerörat svagare, vilket resulterar i att hörseln försämras. Otoskleros i stigbygelbenet är ett slags hörselskada av ledningstyp som i allmänhet kan rättas till genom en operation.

Bland det första jag fick lära mig var vad som menas med en hörselskada av ledningstyp. Det betyder helt enkelt att ljuden inte kan ledas genom mellanörat på grund av någon omständighet som förhindrar detta. Men om nervfunktionen fortfarande är god, då är man ett lämpligt operationsobjekt. Lyckligtvis hade jag god nervfunktion.

Stigbygeln opereras bort

Jag hade föreställt mig att jag inte skulle kunna höra några ljud under operationen, men det blev precis tvärtom. Under lokalbedövningen hörde jag starka ljud när doktorn, som använde ett mikroskop och arbetade genom hörselgången, tog bort stigbygeln och ersatte den med en metallprotes. Därefter, medan jag fortfarande låg på operationsbordet, hörde jag plötsligt en klockren stämma — det var läkaren som pratade med sköterskan. Sedan frågade han mig: ”Vad säger du om det här?” ”Jag kan höra allting!” utbrast jag. Men han förvarnade mig och sade att min hörsel skulle försämras på grund av svullnader i örat och att det kanske skulle ta några veckor innan det började bli bättre igen.

Innan läkaren lämnade operationssalen räckte han mig min stigbygel i en liten plastask. Jag var förbluffad.

[Diagram på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Stigbygeloperation

Steg 1: Stigbygelotoskleros

Steg 2: Stigbygeln tas bort

Steg 3: Metallprotes som ersätter stigbygeln