• Surinam
    Jehovas vittnens årsbok 1990

    • Missionärerna uppsökta

      Några timmar efter det att missionärerna hade lämnat Gansé kom en 18-årig bushneger, Frederik Wachter, dit. Några av hans vänner berättade för honom att två storväxta, vita män, som de trodde var Jehovas vittnen, hade varit där. Frederiks mod sjönk. I ett helt år hade han letat efter Jehovas vittnen, och nu hade de varit här och hunnit ge sig av igen! Men när han hörde att missionärerna skulle åka med tåget nästa dag, sade han: ”Jag måste hinna få tag i dem innan tåget går.” Skulle han klara det?

      På måndagsmorgonen, när missionärerna vaknade, lade de märke till en kortväxt, blyg bushneger som stod och väntade utanför. ”Var ni i min by för att predika?” frågade Frederik. ”Ja”, svarade de förvånade missionärerna. ”Varför undrar du det?”

      ”Jag missade ert besök, men jag har kommit för att få veta mer om era läror.” Missionärerna satte sig ner med Frederik och besvarade hans frågor om sabbaten, dopet, Riket och mycket mer. Men de var nyfikna att få veta hur den här intelligente pojken över huvud taget hade fått höra talas om Jehova. Det här var Frederiks historia:

      Alldeles innan de två bröderna jagades bort från Gansé år 1950, hade de lämnat fyra böcker till Frederiks farbror. Fyra år senare hittade Frederik böckerna, läste dem och fick klarhet i sanningen om de dödas tillstånd. Från och med då vägrade han att följa sin stams vidskepliga ceremonier. Han gick också ur den protestantiska kyrkan och önskade att en dag få träffa Jehovas vittnen.

      Den här måndagsmorgonen gick hans önskan i uppfyllelse. Men nu var tåget på ingående. Missionärerna gav sig i väg efter att ha gett honom boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och en inbjudan att besöka avdelningskontoret när han var i huvudstaden. Det lovade Frederik att göra.

      Den förste bushnegerbrodern

      Nästa månad, i oktober, knackade en barfotad ung man på dörren till missionärshemmet. Dirk Stegenga berättar: ”Frederik hade läst ’Låt Gud vara sannfärdig’, mindes alla detaljer och förstod sanningen. Varje dag i två veckor kom han till missionärshemmet för att studera. Men han kom inte till mötena. Vi kunde inte fatta det.”

      ”En dag, sedan vi hade inbjudit honom igen”, fortsätter Dirk, ”slog Frederik ner blicken och mumlade: ’Jag har inga skor.’ Han skämdes för att komma. Nu ville vi inte göra honom till ’riskristen’ genom att ge honom skor. I stället sade jag: ’Vi skall visa en film, så det kommer att vara mörkt. Ingen kommer att se att du inte har några skor.’ Så glada vi blev den kvällen, när vi såg Frederik bland åhörarna!” Och han blev belåten, när han i filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” fick se att tusentals afrikaner glatt tjänade Jehova — utan skor.

      Efter två veckor återvände Frederik hem med ytterligare en önskan — att få vara med vid sammankomsten ”Triumferande Riket” i december samma år. Han arbetade dag efter dag för att spara pengar för resan till sammankomsten. Han klarade det. Den 11 december blev han döpt. Vilken glädje, den dag då vi välkomnade vår förste bushnegerbroder! I dag gör broder Wachter gott bruk av sin enastående förmåga att minnas bibelställen, medan han tjänar som pionjär med särskilt uppdrag. ”Frederiks erfarenhet påminde mig om att vi är ödmjuka redskap i Jehovas hand”, sammanfattar Dirk. ”Egentligen var det inte vi som hittade Frederik. Det var han som hittade oss.”