Några månader senare, när striderna mellan regeringstrupperna och det så kallade djungelkommandot (huvudsakligen bushnegrer) var koncentrerade kring Albina, en by vid Maronifloden, blev bushnegervännerna i sydöstra Surinam tvungna att avgöra om de skulle bege sig till sammankomsten i Paramaribo eller inte. ”De visste att de skulle bli tvungna att ta sig rätt igenom själva stridszonen”, förklarar Cecyl, ”men de ville inte missa sammankomsten och beslöt att åka.” Tio dagar före sammankomsten paddlade 60 bröder, systrar och barn nedströms mot stridszonen. På fredagen kom de fram till Albina, monterade upp sina hängmattor i Rikets sal och sov där.

Före gryningen genljöd gatorna i Albina av kulspruteeld. Kommandosoldater drog fram genom byn, regeringstrupperna slog tillbaka, och kulor studsade mot Rikets salens tak. Vittnena kastade sig i säkerhet och låg platt på golvet resten av dagen.

Den kvällen lyckades en av dem ringa avdelningskontoret. ”Kom och hämta oss”, vädjade han. På söndag eftermiddag var tre äldstebröder på väg. Klockan 11 på kvällen nådde de fram till de nödställda vännerna.

Äldstebröderna ville återvända nästa dag, men bushnegervännerna envisades: ”Vi kan väl åka nu. Skjutandet kanske börjar igen.” Äldstebröderna bad om Jehovas vägledning, och efter midnatt styrde tre överlastade bilar sakta mot huvudstaden.

”Vägen var helt tom”, berättar Paul Naarendorp, en av förarna. ”När vi närmade oss en militär vägspärr, började mitt hjärta slå fortare. Tänk dig själv: Armén bekämpade djungelkommandot, och nu dök en konvoj med 60 bushnegrer, många av dem unga och starka män, plötsligt upp framför dem.” Skulle de av misstag bli tagna för kommandosoldater?

Bakom en stolpe stod en soldat som tecknade åt konvojen att stanna. ”Vi tittade rakt in i eldröret på en stridsvagn”, fortsätter Paul, ”och omringades av tungt beväpnade soldater. En enda oväntad rörelse hade kunnat utlösa en gevärssalva. Men efter det att vi hade förklarat att vi var vittnen undersökte soldaterna bilarna och lät oss åka.”

När bröderna kom fram till Paramaribo fick de höra att striderna hade flammat upp igen i Albina. De hade gett sig av i tid.

Men nu tillbaka igen

Efter sammankomsten fick bröderna höra att armén hade stängt av den enda vägen till Albina. Så bushnegervännerna befann sig åter i knipa. De väntade i två veckor, men vid det laget hade de så stark hemlängtan till regnskogen att de bönade och bad: ”Ta oss till floden. Därifrån kan vi fortsätta hem.”

En plan gjordes upp, och man bad om Jehovas vägledning. Först skulle tio rorsmän och några äldstebröder från Paramaribo försöka ta sig till Albina. ”Jag kan inte förklara varför”, berättar en äldstebroder, ”men fastän militären såg oss, tvingade de oss inte tillbaka.” När bushnegerbröderna äntligen såg Maronifloden, dansade de av glädje.

Nästa dag gav sig systrarna och barnen av, och även de tilläts passera vägspärren, trots att andra stoppades. Vid floden väntade rorsmännen med båtarna. Vilken återförening!

Ytterligare en transport planerades. Två lastbilar med 96 säckar ris, 2.000 liter bensin, 800 liter fotogen plus matvaror, och ytterligare en gång kom bröderna fram till vägspärren. Fastän förnödenheterna fraktades in i det område som kontrollerades av djungelkommandot och inga varor tilläts komma in dit, lät vakterna lastbilarna passera. ”Ett underverk”, säger en broder. ”Jehovas hand var med i det hela.”

En vecka senare var de 60 vännerna hemma igen och hade alla dessa förnödenheter med sig. De hade varit borta i fem veckor för att vara med vid en tredagarssammankomst. Några veckor senare skar armén av alla varuleveranser till inlandet, och svår livsmedelsbrist uppstod. Men vännerna som hade varit med vid sammankomsten hade mat i månader och bensin för att kunna åka ut i tjänsten. ”När jag ser tillbaka”, säger Cecyl, ”märker jag hur Jehova vägledde oss att fatta rätt beslut vid rätt tidpunkt.”

De springer för livet

Följande år flyttades striderna över till Moengo, ett gruvsamhälle öster om Paramaribo. Trupper drog in i staden men mötte våldsamt motstånd. Kulor ven genom staden, hus stod i lågor och människor sprang för livet.

De flesta av vännerna där smög sig ut i regnskogen och flydde i säkerhet. Några kom till Paramaribo, medan andra paddlade mot Maronifloden, gränsen mot Franska Guayana. De korsade den fem kilometer breda floden och tog sig in i Franska Guayana. Ett 50-tal vittnen tog sig över gränsen och räddade livet.

Sedan, i mitten av 1980-talet, flyttade han och andra pionjärer till Maronifloden. Gensvaret var överväldigande, men bushnegrerna var så utspridda att det var omöjligt att nå dem alla. År 1985 löstes dock problemet. Hur då?

Det året godkände den styrande kretsen en höjning av bensinbidraget för pionjärer med särskilt uppdrag i regnskogen. I och med att pionjärerna nu fick extra bränsle för sina utombordsmotorer, kunde de styra sina kanoter från den ena bosättningen till den andra, och de fann mycket intresse. År 1985 bildades en ny församling med ett 30-tal förkunnare i byn Gakaba. Några månader senare ökade antalet till 50, och ett 20-tal av dessa förkunnare började som pionjärer. Det dröjde inte länge förrän Do Amedon transporterade cementsäckar genom forsarna igen. En andra Rikets sal byggdes i regnskogen.

En tiofaldig ökning

”En grupp unga bröder fullbordade en Rikets sal med 200 sittplatser på en naturskön ö i Maronifloden”, rapporterar samordnaren vid avdelningskontoret, Wim van Seijl, som för en tid sedan besökte platsen.