Ett kyligt välkomnande

Den 7 december 1955 väntade statsåklagaren, som vid det här laget var tillbaka från sin semester och mycket arg, otåligt på att det gamla lastfartyget Cottica skulle lägga till. När sedan passagerarna Wim och Gré van Seijl klev i land, uppmanade han dem att inställa sig hos honom. ”Statsåklagaren tittade på oss som om vi var brottslingar”, berättar Wim. ”Han förklarade: ’Ni får bara arbeta i Paramaribo. Om ni evangeliserar ett steg utanför staden, kommer ni att bli utvisade!’ Sedan räckte han oss ett dokument där dessa restriktioner stod skrivna, och vi tilläts att gå. Det var ett hjärtligt välkomnande”, säger broder van Seijl med ironi i rösten.

De två missionärerna visade sig dock vara ett stärkande tillskott i församlingen. Redan innan de kom till Surinam hade de byggt upp en fin meritlista i tjänsten. Båda hade lärt känna sanningen under nazistockupationen i Nederländerna, blivit döpta 1945 och längre fram fått erfarenhet i kretstjänsten.

Med deras extra hjälp kom tillväxten. I februari 1956 skrev avdelningskontoret: ”Vi har delat församlingen i två.” I april: ”Vi klarade det! Vi hade en 47-procentig ökning.” Och i juni: ”Vi nådde 200 förkunnare!” Rapporten från avdelningskontoret avslutades med orden: ”Framtidsutsikterna är ljusa!”

En fattig systers troshandling

Någon gång under 1955 gick Stella Daulat hem efter ett möte i den förfallna Rikets salen ovanför skoaffären, försjunken i tankar. När hon klev in i sitt lilla hus omgivet av mango- och stjärnäppelträd, hade hon bestämt sig. ”Jag erbjuder min lilla tomt åt församlingen, så att den har någonstans att bygga en bättre Rikets sal.” Hon talade igenom saken med sin mor, som också var ett vittne. Båda två bestämde: ”Vi erbjuder den gratis.” Eftersom Stella inte hade någonstans att ta vägen, bad hon bara att få sitt hus flyttat till den bortre delen av tomten. ”Inga problem”, sade bröderna. ”Vi skall flytta det.”

Syster Daulats fastighet — som hon hade ärvt av sin mormorsmor, som i sin tur fick den år 1863 när hon befriades från slaveriet — gav henne mer än bara tak över huvudet. Eftersom hon sålde frukt från träden, utgjorde den också en liten inkomstkälla. Att ge bort tomten betydde därför att avstå från sitt livsuppehälle. ”Stellas beslut var en troshandling”, säger en broder beundrande.

Bröderna tog tacksamt emot gåvan men saknade medel för att kunna bygga. Några månader senare hade de emellertid inget annat val än att bygga. Varför det? I december 1955, när över hundra personer satt i den gamla Rikets salen, började huset vibrera. Byggnaden höll inte längre för så mycket folk. ”Vi blev oroliga”, minns Wim van Seijl. ”Det kändes som om golvet skulle ge vika och vi alla skulle landa bland skorna i våningen under.” Vid slutet av mötet pålystes det att de som satt på första raden fick resa sig och gå nerför trappan, medan de andra satt kvar. Därefter gick nästa rad med vänner ut och så vidare, tills salen var tom. Wim tillägger: ”Den dagen gjorde vi slag i saken och sade: ’Pengar eller inte — låt oss bygga en ny Rikets sal.’”

En ny Rikets sal inleder en ny epok

Willem Telgt, döpt år 1919, ansvarade för projektet. ”Bry dig inte om att ta ut möblerna”, sade han till Stella. ”Vi flyttar ditt hus som det är.” Folk på gatan stod och stirrade, medan bröderna lyfte upp det rangliga huset på tre timmerstockar och rullade det bakåt. ”Kan jag få ha mitt fönster åt gatan?” frågade Stella. ”Då får jag bättre utsikt.” Inga problem. Huset vreds ett kvarts varv. Efter en stund gick Stella in i huset, rättade till tavlorna på väggarna, ställde stolen framför sitt fönster och var redo att se på när byggnadsarbetarna skred till verket. Vad fick hon se?

Först grävde bröderna upp träden. Därefter lade de en grund och göt tjocka, stabila betongväggar. Sedan tog pengarna slut. Sällskapet hjälpte dock till med ett lån, och bygget fortsatte. Sex månader och 13.000 floriner (c:a 35.000 kronor) senare färdigställdes en sal med 200 sittplatser. Överlämnandet skulle äga rum den 13 januari 1957.

Under bygget var det många förkunnare som sade: ”Den här Rikets salen kommer att räcka till Harmageddon.” Men efter överlämnandet var de inte längre så säkra, för 899 personer var med vid det tillfället. Åhörarna — som satt i salen, på fönsterbänkarna och utanför — avnjöt ett program med tal och ljusbilder, kryddat med mycket fint framförd körsång av en grupp vittnen. När de glada och lyckliga vännerna gick hem den kvällen, kände de att en ny period av tillväxt i Paramaribo hade inletts.

En ormtjusare som granne

I sinom tid behövde också missionärshemmet flyttas till en bättre plats. Vid det här laget fanns det inte bara råttor, utan också ormar, i huset. Hur kunde det komma sig? En medicinman som utövade demonism med hjälp av boaormar bodde med sina ormar på missionärshemmets bakgård. Då och då smet de två meter långa ormarna ut från sin korg och slank in i missionärshemmets cykelskjul. ”När Gré och Muriel skulle hämta sina cyklar”, berättar Wim van Seijl, ”stod de plötsligt öga mot öga med boaormarna hängande ner från taket.” Gré tillägger: ”Ormarna kröp till och med uppför trappan mot köket.”

Missionärerna kände, förklarligt nog, ingen saknad, när avdelningskontoret och missionärshemmet flyttade till Weidestraat i Paramaribo.