”Bygg en Rikets sal som dessutom kan fungera som podium för en sammankomsthall.” Hur då? ”Bygg upp Riketssalsgolvet cirka en meter ovanför marken. Montera sedan två stora skjutdörrar på Rikets salens ena sidovägg. Öppna dessa dörrar under sammankomsterna, så blir salen ett podium. Montera sedan upp ett stort tak framför podiet som skydd mot sol och regn. Då har man fått en sammankomsthall som lämpar sig för tropikerna.”

Första Rikets salen i regnskogen

I september 1976 fick den nya församlingen i Godo Olo ytterligare ett lyft, när fyra unga vittnen, som arbetade som lärare, slog sig ner utmed Tapanahonifloden. ”Även om vi flyttade dit för att ge skolundervisning”, förklarar Hartwich Tjon A San, en av lärarna, ”var det främsta skälet att vi ville samarbeta med den nya församlingen.” Och det gjorde de verkligen! Tålmodigt lärde de sina icke läskunniga bröder och systrar att läsa och skriva, och därefter erbjöd de sig villigt att hjälpa till med församlingens nästa projekt: byggandet av en Rikets sal i Godo Olo.

Tidigare hade byhövdingen Alufaisi erbjudit bröderna en tomt där de kunde bygga en Rikets sal. Bröderna hade inga pengar, så hur skulle de bära sig åt? De resonerade: ”Skogen ger oss virke. Floden ger oss sand och grus. Och Jehova ger oss styrka att samla det.” Det enda de saknade var cement. I det avseendet blev kanoten Noa till hjälp för dem.

På grund av Noas rykte om sjöduglighet och bekvämlighet betalade statliga arbetare 4.000 floriner (10.000 kronor) om året för att hyra båten, så att de kunde bli transporterade till kusten. För pengarna man tjänade köpte man cement i huvudstaden. Men hur skulle man frakta cementen till Godo Olo? Återigen var svaret Noa.

I Albina lastade Do Amedon, en lång och muskulös bushneger och ansedd rorsman, och några andra bröder 40 stycken 50-kilossäckar med cement i kanoten. Sedan styrde de den nertyngda Noa uppför Maronifloden, på väg söderut mot sulas (forsarna), som har namn som Manbari (Människoskrik [som hörs när båten passerar forsen]) och Pulugudu (Förlorade ägodelar [till följd av att många båtar kantrat och människors ägodelar hamnat i vattnet]). Skulle de klara sig igenom?

Besättningen hörde bruset från den första forsen. Framför dem kastade sig floden utför en klippa som liknade en jättelik trappa, vräkte sig mot stora stenar som blockerade vägen, trängde sig igenom förrädiska strömfåror och slog emot Noa. Brodern som stod i fören spanade efter någon öppning i den strida forsen. Sedan stack han ner sin långa stav i det skummande vattnet, krökte ryggen och stakade in Noa i en sidofåra. Han gestikulerade. Motorn stannade, och Noa förtöjdes vid foten av forsen.

Do Amedon svingade en cementsäck upp på huvudet och hoppade från den ena hala stenen till den andra. Efter en stund hade han tagit sig förbi forsen och lade ner säcken på en torr plats. De andra bröderna följde efter. En efter en bars alla säckarna förbi. Nu drog bröderna försiktigt Noa genom det vitskummande vattnet och lastade sedan i säckarna igen. Resan fortsatte fram till nästa sula, där hela proceduren upprepades — lasta ur, hoppa, dra kanoten och lasta i. Till slut, sju forsar och elva dagar senare, var cementen framme i Godo Olo.

Under tiden hade andra bröder fällt träd, och systrarna och barnen hade forslat 30 kubikmeter sand och grus till byggplatsen. Bygget sattes i gång, och ett år senare, den 15 april 1979, överlämnades den första Rikets salen i regnskogen.