”Vi övertog 30 bibelstudier och fann själva fler”, berättar Kay. De organiserades i tre bokstudiegrupper. Till de offentliga föredragen kom 60 bybor, och följande år var 169 närvarande vid Åminnelsen. Snart var sex personer redo att börja i tjänsten på fältet och skrev brev för att gå ur kyrkan.

Hur reagerade prästen? ”Hur vågar de?” röt prästen och knölade ihop breven. ”De citerar till och med skriftställen för mig!” Han förklarade krig. De som studerade bibeln hotades med att bli av med sina arbeten och hem och uppmanades att ordna egen skolgång, egen sjukvård och egen gravplats. Motståndet gjorde att antalet studier minskade. Mötesnärvaron sjönk. Vid ett möte dök en enda person upp, men bara för att be om en tomkartong. ”Det kändes hemskt”, säger Kay. ”Men vi fortsatte att uppmuntra och att predika. Till vår glädje var det en kärna som stod fast. Dessa döptes och bildade Apoeraförsamlingen.”

Ett liknande gensvar bland guyananer fick man i Paramaribo. En liten grupp bildades där 1980. År 1982 fanns det 20 förkunnare. Fyra år senare hade antalet ökat till 90, och i dag tyder mötesnärvaron på att ökningen kommer att fortsätta.

I dag utgör de 150 engelsktalande vittnena en av tre språkgrupper som endräktigt tillber Jehova i Paramaribo.

De ekonomiska problemen har dock inte gjort att vännerna saktat farten. Tvärtom. I en materiellt fattig församling tjänade för någon tid sedan 106 av de 171 förkunnarna som hjälppionjärer. Och över hela landet ökade antalet förkunnare till mer än 1.200 år 1986.