Spiritism — Varför ökar intresset?

FRANS är en stöttepelare i den protestantiska kyrkan där han bor. Om det finns något arbete att göra åt kyrkan är han den förste att ställa upp och erbjuda en hjälpande hand. Wilhelmina är också gudfruktig. ”Man måste gå i kyrkan”, säger hon, och det gör hon också. Esther besöker likaså kyrkan regelbundet och låter inte en enda dag gå utan att hon läser sina böner. Alla tre har ytterligare något gemensamt: De är också andemedier.

Dessa tre invånare i Surinam är inte ensamma om detta.

Vi kan ta Izaak Amelo, en 70 år gammal detaljhandlare i Surinam, som exempel. I sju års tid var han en respekterad medlem av kyrkorådet och samtidigt ett välkänt andemedium. Han påminner sig: ”Varje lördag samlades hela vårt kyrkoråd utanför byn för att rådfråga andarna. Vi fortsatte hela natten. Fram emot nästa morgon höll diakonen ett öga på sin klocka, och omkring klockan fem gav han oss tecken att sluta. Vi tog oss då ett bad, bytte kläder och gav oss i väg till kyrkan — i precis lagom tid för söndagens morgonandakt. Under alla dessa år sade pastorn aldrig ett enda fördömande ord.”

Efter att ha studerat anknytningen mellan spiritismen och kyrkorna i Surinam bekräftar den holländske professorn R. van Lier att många betraktar spiritismen som en ”kompletterande religion”. I en undersökning som nyligen publicerades av universitetet i Leiden påpekar han också att spiritismen erkänns som ”en del av ett brett religiöst system i vilket den står jämsides med kristendomen”.

Men du kanske undrar: ”Är det förhållandet att spiritismen accepteras av kristenhetens kyrkor någon garanti för att den är godkänd av Gud? Kommer kontakt med andar att göra att man dras närmare honom? Vad säger bibeln egentligen om spiritism?”

[Bild på sidan 3]

Izaak Amelo påminner sig hur ett helt kyrkoråd tog del i spiritistiska seanser

Asamaja Amelia, en medelålders kvinna i Surinam, var 17 år gammal när hon första gången blev engagerad i spådom, en form av spiritism. Eftersom hennes spådomar slog in och de som ställde frågor fick nytta av hennes råd, fick hon högt anseende i trakten där hon bodde. (Jämför Apostlagärningarna 16:16.) Men det var en sak som bekymrade henne.

”Andarna som talade genom mig var vänliga mot dem som sökte deras hjälp”, sade hon, ”men samtidigt gjorde de mitt liv bedrövligt. Efter varje sammanträffande kände jag mig mörbultad och kunde knappt röra mig. Fram emot natten hoppades jag på att få lite vila, men andarna lämnade mig inte i fred. De fortsatte att ofreda mig, tala till mig och hålla mig vaken. Och vilka saker de sade!” Hon suckar, tittar ner och skakar på huvudet av motvilja. ”De älskade att tala om sex och insisterade på att vilja ha sexuellt umgänge med mig. Det var chockerande. Jag var gift. Jag ville inte vara otrogen och talade om det för dem. Det hjälpte inte. En gång övermannades jag av en osynlig kraft som vidrörde mig och kramade min kropp och till och med bet mig. Jag kände mig förtvivlad.”

”Andar som uppmuntrar till sexuell omoraliskhet? Det låter lite väl långsökt!” kanske du utbrister. Är dessa andar verkligen så förnedrade?

”Det är faktiskt värre än så!” säger Izaak, som omnämndes tidigare. ”En kväll blev vi uppmanade att hjälpa en sjuk kvinna som besvärades av en ande. Ledaren för gruppen — ett medium för en starkare ande — försökte jaga bort anden. En hel dag bönföll vi hans ande om hjälp. Vi dansade och slog på trummor, och så småningom blev kvinnan bättre. Han befallde hennes ande att lämna henne, och det fungerade. ’Vi avgick med segern’, strålade ledaren. Sedan satte vi oss ner och kopplade av.”

Izaaks gestikulerande armar stannar upp för ett ögonblick, medan han gör en menande paus. Sedan fortsätter han: ”Ett tag såg allt ut att ha gått bra, men sedan bröts tystnaden av ett skrik. Vi rusade till huset varifrån det kom och såg ledarens hustru. Hon skrek hysteriskt. Inne i huset fann vi hennes lilla dotter — med ansiktet vänt bakåt! Någon kraft hade vridit om huvudet och brutit nacken på henne, dödat henne som en kyckling — antagligen en hämndaktion från den utdrivna anden. Vidrigt! De här andarna är sadistiska mördare.”

Spiritism och ”köttets gärningar”

Orenhet, sexuell omoraliskhet och mord — såsom det skildras i dessa två erfarenheter med spiritism — är karaktärsdrag som är raka motsatsen till Guds personlighet. Det hjälper oss att fastställa vilka dessa andar verkligen är. De kanske ger sig ut för att vara Guds budbärare, men deras omoraliska och mordiska handlingar avslöjar dem som efterföljare till Guds fiende och historiens förste mördare, Satan, djävulen. (Johannes 8:44) Han är deras ledare. De är hans medhjälpare — onda änglar, demoner. — Lukas 11:15—20.

Men du kanske undrar: ”Är det bara någon enstaka gång som dessa sataniska karaktärsdrag ger sig till känna i spiritismen? Kan spiritismen i allmänhet hjälpa mig att få kontakt med goda andar som kan föra mig närmare Gud?” Nej, bibeln nämner ”utövande av spiritism” tillsammans med de andra av ”köttets gärningar”, som står i direkt motsatsförhållande till kristna egenskaper. — Galaterna 5:19—21.

I Uppenbarelseboken 21:8 räknas ”de som utövar spiritism” (”de som står i kontakt med onda andar”, Levande Bibeln) in i samma kategori som ”de som är utan tro och de som är vämjeliga i sin vidriga smuts och mördare och otuktsmän ... och avgudadyrkare och alla lögnarna”. Hur betraktar Gud uppsåtliga lögnare, otuktsmän, mördare och utövare av spiritism? Han hatar deras gärningar! — Ordspråksboken 6:16—19.

Att undersöka spiritismen är därför detsamma som att älska det Jehova Gud hatar. Det är som att förkasta Jehova, befinna sig i Satans läger och göra gemensam sak med Guds ärkefiende och hans medhjälpare. Tänk nu på följande: Skulle du vilja stå en person nära som gör gemensam sak med dina fiender? Naturligtvis inte. I stället skulle du undvika den individen. Vi kan då uppenbarligen förvänta samma reaktion från Jehova Gud. Det sägs i Ordspråksboken 15:29 (NW): ”Jehova är långt borta från de ondskefulla.” — Se också Psalm 5:5.

Spiritism leder till döden

Att experimentera med spiritism innebär också att sätta sitt liv på spel. Gud betraktade det som en orsak till dödsstraff bland sitt folk i det forntida Israel. (3 Moseboken 20:27; 5 Moseboken 18:9—12) Det bör därför inte komma som någon överraskning att de som utövar spiritism inte skall få ”ärva Guds rike”. (Galaterna 5:20, 21) I stället skall ”deras lott ... vara i sjön som brinner med eld”, vilket betecknar ”den andra döden”, eller evig tillintetgörelse. (Uppenbarelseboken 21:8) Visserligen kan det hända att en del av kristenhetens kyrkor tolererar spiritism i vår tid, men bibelns ståndpunkt har inte ändrats.

Vad skall du göra om du redan har tagit de första stegen på vägen mot spiritism? Då gör du väl i att omedelbart stanna upp och göra en helomvändning. Följ det inspirerade gudomliga rådet som Guds profet Jesaja gav till de forntida israeliterna. Deras situation liknar de människors i vår tid som engagerar sig i orena sedvänjor men tror att de samtidigt dyrkar Gud. Det finns därför livsviktiga lärdomar i deras erfarenhet. Vad då för lärdomar?

Ge akt på Jesajas varning

En titt på Jesajas första kapitel visar att israeliterna hade ”övergett Herren [Jehova]” och hade ”vikit bort ifrån honom”. (Vers 4) Fastän de hade kommit på avvägar, fortsatte de att bära fram offer, hålla fast vid religiösa sedvänjor och frambära böner. Men till ingen nytta! Eftersom de saknade en inre önskan att behaga sin Skapare, sade Jehova: ”[Jag] gömmer ... mina ögon för er, och om ni än ber mycket, så hör jag inte på det.” Dessa israeliter hade gjort uppror mot honom genom att börja ägna sig åt orena sedvänjor, ja, så till den grad att deras händer var ”fulla av blod”. — Verserna 11—15.

På vilka villkor skulle Jehova åter kunna godkänna dem? Lägg märke till de krav som uttrycks i Jesaja 1:16. Han säger: ”Tvätta er då, och rena er.” Så om vi tar detta råd på allvar, kommer vi att upphöra med eller avhålla oss från orena sedvänjor, däribland spiritism, en av ”köttets gärningar”. Eftersom vi vet att Satan, djävulen, är den onda personlighet som ligger bakom spiritismen, kommer vi att utveckla hat mot den.

Sedan bör vi göra oss av med alla föremål som har anknytning till spiritism. Izaak gjorde det. Han säger: ”En dag samlade jag ihop alla mina spiritistiska tillhörigheter framför huset, grep tag i en yxa och högg dem i småbitar. Min granne skrek att jag skulle komma att få ångra vad jag hade gjort. Medan hon skrek, hällde jag bensin över bitarna och brände upp vartenda föremål. Ingenting blev kvar.”

Detta var för 28 år sedan. Ångrade Izaak det han gjorde? Tvärtom. I dag är han en lycklig kristen tjänare för Jehova i en av Jehovas vittnens församlingar.

Jesaja 1:17 ger detta ytterligare råd: ”Lär att göra vad gott är.” Det kräver att man studerar Guds ord, bibeln, för att få reda på vad ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är”. (Romarna 12:2) Att tillämpa denna nyfunna kunskap kommer att leda till uppfriskande välsignelser. Det kom Asamaja underfund med.

Trots bittert motstånd från släktingar och grannar studerade Asamaja modigt bibeln med Jehovas vittnen och bröt kort tid därefter med spiritismen. Sedan överlämnade hon sitt liv åt Jehova Gud och blev döpt vid en sammankomst. Nu, omkring 12 år senare, säger hon med tacksamhet i rösten: ”Sedan jag blev döpt har jag inte besvärats av andar.” Och hon påminner sig med ett leende: ”Natten efter mitt dop var min sömn så djup och ostörd att jag kom för sent till nästa dags förmiddagsprogram på sammankomsten.”

Bestående nytta

I dag kan både Izaak och Asamaja av hjärtat instämma i psalmisten Asafs ord: ”Det [är] gott för mig att nalkas Gud.” (Psalm 73:28, NW) Att nalkas Jehova har sannerligen varit till nytta för dem i fysiskt och känslomässigt avseende. Men framför allt har det gett dem en inre frid och ett nära förhållande till Jehova.

Sådana välsignelser uppväger mer än väl den smärta och kamp som är förbunden med att skaka av sig spiritismens ok. Att bryta sig loss kan verkligen vara en svår pärs. Lintina van Geenen, en kvinna i Surinam, hade en sådan upplevelse. I nästa artikel kommer vi att få se hur hon kämpade i många år och slutligen lyckades.

[Bild på sidan 5]

Asamaja Amelia berättar: ”Andarna ... gjorde mitt liv bedrövligt. ... Och vilka saker de sade!”

Att skaka av sig oket — spiritism

OLYCKAN drabbade min familj, när jag var en flicka på 14 år. Vid den tidpunkten hade en ondskefull mördare börjat undanröja mina släktingar. Hans första offer var min systers barn — alla nio. Sedan vände han sig mot hennes man. Kort därefter dödade han också en av mina systrar. Ytterligare fyra av mina syskon kom på tur, tills bara min mor och jag blev kvar. Å, så rädd jag var!

Under de nästföljande åren åt, arbetade och sov jag i ständig skräck. Jag undrade: ”När kommer han att slå till? Och vem kommer nu på tur — mamma eller jag?”

Min bakgrund

Låt mig, för att hjälpa dig att förstå vad som hände sedan, berätta för dig om min bakgrund. Jag föddes år 1917 som medlem av den paramaccanska bushnegerstammen på en ö i floden Maroni i Surinam. Mina förfäder var den lowenengre, eller förrymda slavar, som hade flytt in i djungeln för att där leva ett hårt men fritt liv och få sitt uppehälle. Ja, det var verkligen ett liv fritt från slaveri under människor, men det var inte fritt från demoner.

Vardagslivet i vår by behärskades av demoner och förfädersdyrkan. För att trollbinda andra och bringa sjukdom och död över sina medmänniskor använde sig somliga av wisi, svart magi. Eller också försökte de få hjälp av en koenoe (uttalas koonoo), en plågoande. Dessa plågoandar tros vara personer som behandlats illa av en familjemedlem. Sedan de dött återvänder de, efter vad man antar, till familjen för att utkräva hämnd. Men dessa plågoandar är i själva verket förnedrade demoner, som tvingar människor att dyrka dem.

Som medlem av Evangeliska brödragemenskapen, en protestantisk kyrka, lärde jag mig också något om Gud. Även om jag lämnades i mörker om hur man skall dyrka honom, gav regnskogen omkring mig överflödande bevis på att han kärleksfullt sörjer för oss. ”Jag vill tillbe en god Gud, men inte en ond ande som orsakar lidande”, resonerade jag. Jag visste att plågoandarna finner nöje i att tortera sina motvilliga offer till döds.

Föreställ dig hur chockad jag blev, när jag fick reda på att fiender till vår familj hade sänt en koenoe till oss. Jag var 14 år gammal, när han gav sig ut på sitt dödsbringande uppdrag. Tjugosex år senare var det bara min mor och jag som levde kvar.

Det första mötet med en mördare

Mor var en hårt arbetande kvinna. En dag, medan hon var på väg till sitt jordbruk, slogs hon ner och kunde inte resa sig. Koenoen hade valt min mor. Hennes hälsa försvagades, och hon blev förlamad. Hon behövde hjälp — min hjälp. Men jag slets mellan kärleken till henne och fruktan för den demon som besatte henne. Under koenoens angrepp skrek min stackars mor emellertid i så svåra plågor att jag inte kunde stå ut längre och lade hennes huvud i mitt knä för att trösta henne. Hon lugnade då ner sig, men jag kände ”händer” som kramade min kropp.

När jag ville fly, skrek min mor igen. Så för hennes skull stannade jag och uthärdade mitt första skälvande möte med denne mördare. Jag var 40 år gammal.

Intensifierade angrepp

Min mor dog. Bara tre dagar senare hörde jag en vänlig röst som sade: ”Lintina, Lintina, hör du mig inte? Jag ropar på dig.” Detta var början till en tid av kval som var så stora att jag önskade mig en snabb död.

Till att börja med besvärade demonen mig bara när jag låg till sängs. Just som jag höll på att slumra till, brukade rösten väcka mig och tala om begravningsplatser och döden. Sömnlösheten gjorde att jag kände mig svag, även om jag fortsatte att ta hand om mina barn.

Senare intensifierade demonen sina angrepp. Flera gånger kände jag det som om han strypte mig. Trots att jag försökte springa i väg, kunde jag inte det, eftersom det kändes som om en stor tyngd pressades mot min kropp. Jag ville skrika men kunde inte få fram ett ljud. Likväl vägrade jag att tillbe min angripare.

Sedan jag hämtat mig efter varje attack, fortsatte jag med mitt jordbruk, odlade kassava och sockerrör och sålde det på torget i en liten kuststad. Det blev lättare att försörja sig, men mina värsta lidanden låg ännu framför mig.

Jag söker efter bot

En dag hörde jag demonens olycksbådande stämma säga: ”Jag skall få din buk att svälla upp som en boll.” Någon tid därefter fick jag en hård klump i magen som växte och blev större, tills det såg ut som om jag var med barn. Jag blev verkligen uppskrämd och undrade: ”Kan Gud, Skaparen, hjälpa mig att bli kvitt koenoen? Kan han sända en god och starkare ande för att jaga bort honom?” För att ta reda på det begav jag mig till en bonoeman, en medicinman.

Den förste medicinmannen gav mig tapoer, amuletter, men magen förblev uppsvälld. Besluten att finna ett botemedel reste jag från den ene bonoemanen till den andre — allt till ingen nytta. Mellan dessa besök fortsatte jag med jordbruket för att få pengar till att köpa ölet, vinet, champagnen och höftskynkena som jag gav som betalning åt medicinmännen. Många gånger gav de rådet: ”Knäböj inför koenoen. Be till honom som din herre. Tillbe honom, och han kommer att lämna dig.” Men hur skulle jag kunna knäböja inför en ande som torterade mig och ville döda mig? Jag kunde bara inte.

I desperation gjorde jag emellertid allt annat som medicinmännen sade till mig att göra. En av dem behandlade mig i fem månader. Han badade mig med örter och pressade saften från elva olika växter in i mina ögon — ”för att rena dem”, sade han, medan jag skrek av smärta. Men vid slutet av behandlingen återvände jag hem utan ett öre, förödmjukad och sjukare än någonsin.

”Det här är slutet för dig”

En av mina söner, som bor i Nederländerna, sände mig pengar för att jag skulle fortsätta att söka hjälp. Så jag begav mig till en läkare i huvudstaden. Efter att ha undersökt mig sade han: ”Jag kan inte hjälpa dig. Det är bäst att du går till en bonoeman.” Jag försökte därför med ett andemedium av indiskt ursprung — återigen utan att få någon hjälp. Jag satte kurs hemåt, men kom bara så långt som till huvudstaden, där jag kom fram till en av mina döttrars hus. Där kollapsade jag — barskrapad och sjuk. Förgäves hade jag ägnat 17 år åt mitt sökande efter ett botemedel och gjort av med 15.000 floriner (45.000 kronor). Jag var 57 år gammal.

Därpå hotade demonen: ”Jag är färdig med dig. Det här är slutet för dig.”

”Men du är inte Gud, du är inte Jesus”, skrek jag.

”Inte ens Gud kan hindra mig”, svarade demonen. ”Dina dagar är räknade.”

Den slutliga kampen

Det gick några veckor. Meena, en grannkvinna som var en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, frågade min dotter hur det stod till med mig och sade: ”Din mor kan få hjälp, men bara med bibeln.” Jag råkade höra samtalet och gick bort mot dem. Men innan jag nådde fram kastades jag till marken. Meena skyndade sig fram till mig och sade: ”Den demonen kommer inte att lämna dig i fred. Den ende som kan hjälpa dig är Jehova, ingen annan.” Sedan bad hon till Jehova Gud tillsammans med mig och började besöka mig. Men ju mer hon besökte mig, desto häftigare ansattes jag av demonen. Under natten skakade min kropp så våldsamt att ingen i huset kunde sova. Jag slutade äta och upplevde stunder då jag fullständigt förlorade förståndet.

Mitt tillstånd blev så allvarligt att mina söner kom från inlandet och ville föra mig tillbaka till min by för att jag skulle dö där. Eftersom jag var alltför svag för att företa färden, vägrade jag. Jag kände döden närma sig och kallade på vittnet för att säga adjö. Meena förklarade med hjälp av bibeln att jag, även om jag dog, hade hoppet om en uppståndelse.

”Uppståndelse? Vad menar du?”

”Gud kan väcka dig till liv i paradiset”, svarade hon. En strimma av hopp!

Men under just den natten blev jag besatt av demonen. I trance tycktes jag se koenoen åtföljd av en folkskara. Han sade spefullt: ”Hon tror att hon kommer att få en uppståndelse.” Sedan skrattade folkskaran länge. Men då gjorde jag något jag aldrig hade gjort tidigare. Jag ropade: ”Jehova! Jehova!” Det var allt jag kunde säga. Och demonen försvann!

Mina söner kom återigen och bad mig: ”Mamma, du får inte dö i staden. Låt oss ta med dig till din by.” Jag vägrade, för jag ville lära mig mer om Jehova. ”För all del, kanske att jag ändå kommer att dö”, sade jag till dem, ”men jag har åtminstone tjänat Skaparen.”

Likt ett starkt torn

Meena och andra vittnen fortsatte att besöka mig. De lärde mig att be till Jehova. Bland annat berättade de för mig om stridsfrågan mellan Jehova och Satan och om hur djävulen vållade lidande för Job för att få honom att förneka Gud. Genom att jag fick lära mig dessa saker stärktes jag i min övertygelse att aldrig dyrka demonen. Vittnena läste ett skriftställe som blev mycket kärt för mig: ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ordspråksboken 18:10, NW.

Sakta fick jag tillbaka krafterna. När min son återvände, bad jag honom vänta utanför. Jag klädde mig och stoppade en blus innanför kjolen för att visa att svullnaden nästan var borta. Sedan gick jag ut.

”Är det här mor Lintina?” utbrast min son.

”Ja, det är det — och det är tack vare Jehova, min Gud!”

Jag tar ståndpunkt

Från den stund då jag kunde gå lite grann gick jag till Jehovas vittnens Rikets sal. Där fick jag så mycket uppmuntran från vännerna att jag aldrig slutade närvara vid mötena. Några månader senare följde jag med vittnena i det offentliga predikoarbetet. Kort därefter döptes jag och blev en tjänare åt Jehova, min älskade räddare. Jag var 58 år gammal.

Det var emellertid något som återstod för mig att göra. Flera år tidigare hade jag byggt ett altare i min hydda i byn, på vilket jag frambar offer åt mina förfäder. För att bli andligt ren behövde jag förstöra det. Jag bad Jehova om hjälp, eftersom min åtgärd skulle kunna orsaka tumult bland byborna. När jag kom fram till min hydda och öppnade dörren, var det någon som ropade: ”Pingos!” (Vildsvin!) En hjord var på väg över ön och hoppade ner i floden för att simma till andra sidan. Genast övergav både unga och gamla byn och jagade efter detta lättfångade byte. Jag blev helt hänförd över denna händelseutveckling och knäböjde och tackade Jehova. Jag släpade raskt ut altaret ur hyddan, hällde fotogen över det och satte eld på det. Altaret hade brunnit upp innan folkskaran återvände. Naturligtvis kom de underfund med det hela, men nu kunde de inte längre göra något åt det. Med frid i sinnet återvände jag därför till huvudstaden.

Från bedrövelse till lycka

Jag fick del av fler välsignelser. Min son i Nederländerna trodde inte på det han hade hört berättas om mig, utan reste med flyg till Surinam för att se det med egna ögon. Han var så lycklig över att se mig frisk att han köpte ett fint hus åt mig i huvudstaden, där jag nu bor. Vilken förändring jag har upplevt — från att ha varit en utfattig slav åt demoner till att nu vara en tjänare åt Jehova som det är väl sörjt för!

Jag har nu, elva år efter mitt dop, ännu fler skäl att vara tacksam. De många välsignelser jag fick gjorde så starkt intryck på tre av mina barn och en måg att de också blev intresserade av bibelns sanning och så småningom överlämnade sina liv åt Jehova Gud. Och gång på gång har jag fått redogöra för mina erfarenheter med demonism, när bröder och systrar har tagit med mig till dem av sina bibelstudier som saknar modet att bryta sig loss från demonerna. På det viset har också dessa skräckfyllda år varit till viss nytta i verksamheten med predikandet om Riket.

Jag saknar ord för att kunna uttrycka min tacksamhet mot Jehova, min Gud. Helt visst har jag fått uppleva hans allsmäktiga hand i mitt liv. Jehova har sannerligen varit god mot mig! — Jämför Psalm 18:18—20.

[Bild på sidan 7]

I och med att Lintina van Geenen bröt sig loss från spiritismen fick hon erfara att ”Jehovas namn är ett starkt torn”

[Bild på sidan 9]

Surinams inland, där många människor är fjättrade av spiritism