Därefter pålyste broder Lindau: ”Nu går vi till offensiv!” En som var med på den tiden berättar: ”Han inbjöd oss att ta del i att sprida boken Barnen från hus till hus. Först tvekade jag, men broder Lindau sade: ’Du måste simma, annars sjunker du.’ Så jag fyllde min väska med böcker och erbjöd den nya boken åt dem som bodde runt Rikets sal. Till min glädje var väskan tömd på kort tid.”

Men ett fåtal bröder som föredrog att hålla tal framför att sprida böcker muttrade: ”Vi har inget att göra med Sällskapet Vakttornet. Vi tror på pastor Russell.” Så de ”sjönk”. De flesta av vännerna däremot stödde bokkampanjen. Men de kände behov av övning. Under de följande månaderna fick de precis det de behövde.

Ett år av fortskridande undervisning

I september 1946 introducerades skolan i teokratisk tjänst i församlingen i Paramaribo. Samma månad påbörjades en kampanj med offentliga föredrag i Rikets sal. Löpsedlar delades ut bland allmänheten. Även polisen fick ögonen på dessa.

På onsdagen före det första talet blev talaren kallad till förhör på polisstationen. ”Är det här det första landet där Sällskapet Vakttornet är verksamt?” undrade polismännen. När de fick veta att Surinam i själva verket var ett av de sista områdena som hade nåtts av Sällskapet, lade de ner ärendet. Ända sedan dess har man hållit offentliga föredrag.

Under samma månad paraderade vännerna på affärsgatorna och höll upp Vakttornet och Vakna! framför sig. Nyfikna förbipasserande skockade sig kring förkunnarna. En man som körde en åsnekärra fick syn på en syster med tidskrifterna och styrde sin kärra rätt över till hörnet där hon stod. Han ville ha tidskrifterna. Den förmiddagen spreds 101 lösnummer. Gatuvittnandet var på frammarsch!