”Broder Knorr gjorde processen kort”, berättar broder Muijden. ”Han sade: ’Vilka av er vill att en missionär kommer hit?’ Allihop räckte vi upp händerna. ’Fint’, sade broder Knorr. ’Han kommer hit den här månaden.’” Han höll sitt löfte. Den 27 april 1946 kom gileaditen Alvin Lindau.

En ny epok börjar: missionärer kommer

Amerikanen Alvin Lindau, 26 år, flyttade in hos broder Baptista och började föra samman de tre grupperna till en. En månad senare rapporterade en glad broder Lindau: ”Antalet rapporterande förkunnare har stigit från 2 till 18.” Broder Knorr hade i sin tur goda nyheter för Surinam. Han skrev att med början från 1 juni 1946 skulle ett avdelningskontor öppnas. ”Jag är säker på att det nu är rätt tidpunkt att påskynda verket i Paramaribo”, tillade broder Knorr.

Lindau, som blev förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret, skred till verket. Först flyttade han avdelningskontoret från broder Baptistas hem till andra våningen i en rymlig tvåvåningsbyggnad på Zwartenhovenbrugstraat 50 och gjorde om bottenplanet till en Rikets sal. Sedan satte han i gång med regelbundna bokstudier, tjänstemöten och Vakttornsstudier varje vecka. Därpå lärde han vännerna hur de skulle leda bibelstudier i hem.

Därefter pålyste broder Lindau: ”Nu går vi till offensiv!” En som var med på den tiden berättar: ”Han inbjöd oss att ta del i att sprida boken Barnen från hus till hus. Först tvekade jag, men broder Lindau sade: ’Du måste simma, annars sjunker du.’

Nästa månad, i oktober, fick församlingen välkomna gileaditerna Max och Althea Garey samt Phyllis och Vivian Goslin. ”De fem amerikanerna från Vakttornet”, som missionärerna kom att kallas i hela staden, såg till att förkunnarna gjorde framsteg genom att sida vid sida samarbeta med de inhemska vännerna.

Mot slutet av 1946 hade missionärernas hårda arbete och kärleksfulla omsorg nått goda resultat: Predikandet hade ökat, och i stället för splittring hade det blivit enhet. Men mer framgång var att vänta.

En missionär avslöjade att det förekom allvarliga missförhållanden på missionärshemmet. Bröderna N. H. Knorr och M. G. Henschel från huvudkontoret granskade det hela, när de besökte Surinam i april 1949. Längre fram sändes John Hemmaway, som då var missionär i Guyana, dit för att undersöka saken. Hans iakttagelser ledde till att tre missionärer fick lämna landet. Endast paret Garey blev kvar tillsammans med en församling på 59 förkunnare. Vännerna var tillbaka där de började. Problemet var hur man skulle få i gång dem igen.

Max Garey förordnades som tillfällig tillsyningsman för avdelningskontoret, och han visade sig vara en kärleksfull herde under en dyster period. Pionjären Nellie van Maalsen, nu 76 år gammal, minns detta. ”Liksom många andra i församlingen var jag sorgsen och villrådig den perioden, men Max var en kärleksfull broder”, säger hon med värme i rösten. ”Han fick oss att känna oss väl till mods. Jag får fortfarande tårar i ögonen, när jag tänker på broder och syster Garey.”

I tre månader fick den decimerade gruppen plåster på såren, så att säga, av Max Garey. Sedan, i november 1949, kom J. Francis Coleman och S. ”Burt” Simmonite, två nyutexaminerade gileaditer från Canada, för att hjälpa vännerna att komma på fötter igen.

Redan tidigare hade avdelningskontoret och missionärshemmet flyttats till mindre lokaler på Gemeenelandsweg 80. För att kunna inhysa nykomlingarna fick man därför hyra ett andra hem på Prinsenstraat. Burt Simmonite, som var 27 år gammal, blev förordnad som ny tillsyningsman för avdelningskontoret.

Den 22 januari 1950 fick vännerna på ett mycket personligt sätt erfara den empati Jehovas organisation visar. Den dagen reste broder Knorr till Surinam enbart för det syftet att uppmuntra dem. ”Även om folk skvallrar och pratar illa om Jehovas vittnen, så låt inte det oroa er”, sade broder Knorr till 75 vänner. ”Genom ert levnadssätt och det budskap ni predikar kommer ni att kunna trösta dem som söker sanningen. Detta måste vi göra, oavsett vad andra människor har gjort eller kommer att göra i framtiden.”

Efter tre dagars uppbyggande samvaro tog broder Knorr farväl av vännerna. Med förnyad styrka grep de sig verket an.

På rätt spår igen

Nu när församlingen i Paramaribo åter var på rätt spår, riktade missionärerna uppmärksamheten västerut mot Nickerie, där broder Buitenman och fem andra förkunnare — oberörda av allt som hade hänt i Paramaribo — hade predikat Rikets budskap utan avbrott sedan 1936. För att bistå broder Buitenman, som vid det här laget var 71 år gammal, flyttade paret Garey till Nickerie. Längre fram flyttades möteslokalen från broder Buitenmans hem till missionärshemmet på Gouverneurstraat.

John och James Brown, pålitliga bröder i 45—50-årsåldern, hjälpte broder Garey och fick i gengäld grundlig övning. Med tiden höll John och James offentliga utomhusföredrag i Nickerie och omgivande byar på onsdagskvällarna i ljuset av en fotogenlampa.

Sedan omfattade också deras bror, Anton Brown, sanningen, och ”Browns kyrka”, som folk i staden kallade församlingen, fortsatte att utöka sin verksamhet. När den första kretssammankomsten hölls i Nickerie, i februari 1953, hade antalet förkunnare tredubblats och var nu uppe i 21. Det var uppenbart att församlingen hade dragit nytta av missionärernas närvaro. Men hur gick det för de andra missionärerna i Paramaribo, Burt Simmonite och Francis Coleman?

Tjänst på fältet kontra medicin

Burt och Francis gjorde vad de kunde för att återuppliva några av de äldre förkunnarna, men förgäves. Ofta drog dessa förkunnare sig ur avtal om att gå i tjänsten på fältet med standardsvaret: ”Broder, jag kan inte komma. Jag har tagit medicin.”

Ja, på grund av alla inälvsparasiter i tropikerna kunde ett sådant svar många gånger vara sant. ”Men”, sade Burt, ”vare sig det stämde eller inte kom jag till slutsatsen att det svaldes enorma mängder medicin i den lilla församlingen.” Men vad skulle man göra åt saken?

Syster van Maalsen gav den hjälp som behövdes. En dag då hon inte hade kommit för att ta del i tjänsten på fältet sade hon: ”Broder, jag måste få säga dig sanningen. Jag var helt enkelt för trött.” Gripen av hennes ärlighet böjde sig den långe Burt ner, gav henne en liten kram och sade: ”Nellie, vad jag vet så är du den första som säger mig sanningen om det här.” Burt räknade med att hans kommentar skulle föras vidare till alla de andra förkunnarna. ”Den måste ha gjort det”, säger han, ”för medicinätandet tycktes minska markant.”

”Mina pojkar”

Många i församlingen uppskattade de hårt arbetande missionärerna. Det dröjde inte länge förrän Burt och Francis hade fått en plats i vännernas hem och hjärtan. Än i dag händer det, om man nämner Burt och Francis för någon av de äldre vännerna, att skumma ögon tindrar, fårade ansikten ler och minnen dyker upp.

”Burt och Francis var som släktingar. De var mina pojkar”, säger Oma (gammelmor) de Vries, som nu är 91 år gammal. Från sin gungstol pekar hon på grannhusets andra våning. ”Där bodde de. De var glada och trevliga grannar.”

”När vi hörde Burt vissla, visste vi att han var på väg ut i tjänsten”, börjar Omas dotter Loes.

”Och när Francis spelade fiol och på något sätt musicerade med två skedar, visste vi att han kopplade av”, tillägger dottern Hille. ”Men när vi hörde Burt med sin hesa stämma sjunga sång 81, ’Sjung nu Rikets sång i kör!’, visste vi att han duschade.”

”Och när vi kände att det luktade vidbränt av deras mat”, inflikar Dette, en annan dotter, ”då visste vi att pojkarna studerade.” Så Oma började göra i ordning matlådor åt dem. Hon skrattar hjärtligt och avrundar historien med att tillägga: ”Jag band fast en kastrull med mat vid ett kvastskaft och stack ut det genom fönstret på andra våningen. Sedan sträckte Burt ut sina långa armar från grannhuset och grep tag i kastrullen, och middagen var serverad!”

Vännerna blev därför mycket ledsna när Francis insjuknade i den fruktade tropiska sjukdomen filaria (en form av elefantsjuka). Trots feberanfall och svullnader i benen fortsatte Francis sin missionärstjänst i mer än två år. Till slut tvingade dock sjukdomen honom att återvända till Canada. Broder Coleman hade varit ett starkt stöd i församlingen. Med hans hjälp hade andan i församlingen märkbart förbättrats, och antalet förkunnare steg till 83.

Minnen av omtyckta medarbetare

Eftersom antalet förkunnare steg, skrev Burt Simmonite till Brooklyn: ”Vore det inte fantastiskt om vi kunde passera hundrastrecket det här året!” Och mycket riktigt, i april 1952 ökade antalet förkunnare med 30 procent — till 109.

Får vi presentera två omtyckta medarbetare från den här tiden: Hendrik Kerk och William Jack. Hendrik, en storväxt man med ett vinnande leende och snälla ögon, hade varit gangsterledare och var mer känd hos polisen än inom mer kultiverade kretsar. ”Hendrik var en oslipad diamant”, säger Burt, när han tänker tillbaka. Han omfattade sanningen, understödde församlingen helhjärtat och blev längre fram den förste inhemske pionjären med särskilt uppdrag.

Sedan hade vi William, en glad och oförtröttlig arbetare i 70-årsåldern. Han bodde i ett fallfärdigt skjul, och hans kläder var lagade och lappade, men rena. Han kunde ägna timmar åt att i sin urholkade kanot vittna för folk som bodde spridda längs flodstranden. När han träffade intresserade människor, lät han inte sitt svaga hjärta hindra honom att färdas långa sträckor för att besöka dem.

”Tidigt en morgon paddlade vi uppströms i flera timmar för att besöka en intresserad familj”, berättar Burt. ”Till slut kom vi fram, vilade lite och började studera ungefär vid sextiden på kvällen. Först studerade broder Jack i boken ’Sanningen skall göra eder fria’. Sedan gick han över till Vakttornet, och efter det, när jag började nicka till av trötthet, dryftade han en tredje publikation. På grund av avståndet kunde han inte besöka den här familjen mer än varannan vecka, men han utnyttjade tiden väl. Nästa dag paddlade vi tillbaka. Det var en lycklig tid.”