• Surinam
    Jehovas vittnens årsbok 1990

    • Mer hjälp från Gilead

      Kort därefter, år 1968, kom gileaditerna Roger och Gloria Verbrugge från Canada samt Rolf och Margret Wiekhorst från Västtyskland, och i och med det fördubblades missionärsfamiljen från fyra till åtta. De nya missionärernas varma personligheter och deras uppriktiga intresse för andras välfärd gjorde att de snabbt blev omtyckta av alla inhemska vänner.

      Tidigare hade en annan gileadit, Albert Suhr, också kommit till Paramaribo. Efter utexamineringen från Gileads 20:e klass år 1953 hade Albert arbetat som missionär i Curaçao i 13 år, tills hans epilepsi tvingade honom att lämna distriktet och flytta till släktingar i Surinam. Trots sin sjukdom återupptog han pionjärtjänsten, tills han på grund av vikande hälsa blev tvungen att flytta till ett ålderdomshem. Men Albert tänkte inte sluta predika om Riket. Låt oss göra ett besök hos honom där.

      På morgonen lägger han ut ett antal exemplar av Vakttornet och Vakna! i rekreationsrummet. Sedan skriver han ut dagens text med stora bokstäver åt en 80-årig granne med dålig syn. Därefter delar han ut tidskrifter till de boende och till vårdpersonalen. Vid slutet av dagen sätter sig Albert till rätta och ägnar sig åt personligt studium. ”Min dåliga hälsa hindrar mig att göra mer”, säger Albert, som nu är 68 år, ”men det är fortfarande mitt hjärtas önskan att tjäna Jehova.” Men blygsam som han är nämner han inte att han en månad för inte så länge sedan ägnade 126 timmar åt att predika. ”Anspråkslösa arbetsmyror som Albert påminner oss om vad som egentligen menas med tro”, säger en missionär.

      ”Vattensammankomsten”

      Antalet förkunnare hade under några år pendlat kring sammanlagt 500. Men så ökade antalet till mer än 550. Hur kom det sig? I en rapport från avdelningskontoret heter det: ”Den internationella sammankomsten ’Fred på jorden’ har gett verksamheten en kraftig injektion.”

      Den sammankomsten år 1970 minns vännerna som ”vattensammankomsten”. Natten till den 16 januari inträffade det värsta regnovädret sedan 1902, och hela Paramaribo inklusive stadion, där sammankomsten hölls, översvämmades. ”Den morgonen vaknade en del av förkunnarna och fann att deras hus stod i knädjupt vatten”, minns Gré van Seijl. ”Ändå gick de raka vägen till sammankomsten.” En av sammankomstens organisatörer säger: ”Till vår förvåning såg vi mer än 1.200 personer vada genom det dyiga vattnet in på stadion. Vi hade aldrig haft en så stor åhörarskara tidigare.”

      Å, dessa bussar!

      Översvämningar inträffade bara sällan, men busshaverier var ett regelbundet inslag före och efter sammankomsterna. En söndag i slutet av 1960-talet stod 48 personer och väntade på att en buss med 30 sittplatser skulle köra dem tillbaka till Paramaribo, men bussen kom inte. ”Vi letade efter chauffören”, berättar Rolf Wiekhorst, ”och hittade honom mitt bland hundratals motordelar som låg utspridda runt honom. ’Det är något fel på växellådan,’ sade chauffören, ’men jag skall greja det.’”

      Fyra timmar senare inleddes färden. Snart luktade det bränt i hela bussen. ”Fyrans växel är den enda som fungerar”, förklarade chauffören. Efter midnatt rullade bussen utför en lång backe till en liten färja, men hur skulle man få bussen uppför backen på andra sidan vattnet med bara fyrans växel? ”Vilken syn!” fortsätter Rolf. ”Unga, gamla och mödrar med barn på armen sköt på bussen till takten av en Rikets sång och en vrålande motor. Centimeter för centimeter tog sig bussen uppför. Vi klarade det. Klockan tre på morgonen var vi hemma.”

      En gång hyrde också församlingen i Nickerie en buss för att resa till en sammankomst. Klockan sju på morgonen for gruppen i väg, men vid tiotiden hade bussen fått motorstopp på en ödslig grusväg. ”Jag kommer tillbaka”, lovade chauffören, när han gick i väg. ”Vi såg honom aldrig mer”, säger Max Rijts, en av passagerarna. När maten och vattnet tog slut gav sig två bröder av för att gå utmed en kanal och söka hjälp. Femton timmar senare var de tillbaka med en båt, och färden fortsatte. Vid middagstiden var man framme vid sammankomsten, och då hade man tillryggalagt 240 kilometer på 30 timmar. ”Namnet som var skrivet på bussen var ’Välkommen’”, tillägger Max och skrattar.

      Beslutna att stanna

      Eftersom Natalie Stegenga väntade barn, fick hon och hennes man flytta ifrån missionärshemmet i september 1970. Dirk Stegenga hade varit en flitig tillsyningsman för avdelningskontoret i 16 år. Nu fick missionären Wim van Seijl ta över ansvaret.