Längre ut på landsbygden

För att hålla jämna steg med tillväxten flyttades avdelningskontoret till ett fyravåningshus på Zwartenhovenbrugstraat. På bottenplanet fanns en skoaffär som hette Fathma. På andra våningen var Rikets salen och köket, tredje våningen fungerade som avdelningskontor och missionärshem, och översta våningen användes som litteraturlager.

Härifrån gjorde Muriel Simmonite, som då var 28 år gammal, regelbundna predikofärder till Onverdacht och Paranam, byar cirka tre mil söder om Paramaribo. ”Tidigt på morgonen fick vi åka gratis med en buss som transporterade gruvarbetare till en bauxitgruva”, berättar Helen Voigt, som följde med Muriel en gång i veckan. ”Sedan predikade vi för folk som bodde i närheten av gruvan, åt vår smörgås mitt på dagen, fortsatte att predika och åkte tillbaka tillsammans med arbetarna. Vi kom hem vid sextiden på kvällen, trötta men nöjda.”

Så småningom fick Muriel kontakt med den lugne och smärte Rudie Pater, som omfattade sanningen. Men Rudie ville sprida sanningen längre bort och hade transportmedel för att göra det — en stor motorcykel av märket HarleyDavidson.

Han berättar: ”Muriel åkte tidigt till Paranam och arbetade där hela dagen. Sedan, på kvällen, tog jag min Harley och åkte in till Paranam och träffade Muriel, och vi ledde flera bibelstudier. Nära midnatt hoppade Muriel upp bak på Harleyn, och vi körde hem.”

Ny ansvarig broder

Mot slutet av 1954 hade flera förändringar ägt rum. Missionärerna Shedrick och Wilma Poyner, som var mycket produktiva, hade lämnat landet. Max och Althea Garey hade flyttat till Curaçao, där de verkade som missionärer i ytterligare tio år, innan de återvände till Förenta staterna. De första inhemska pionjärerna med särskilt uppdrag, Hendrik Kerk och Melie Dikmoet, dotter till skomakaren Julian Dikmoet, hade skickats ut på nya distrikt. Och Burt Simmonites hustru, Connie, väntade barn, vilket gjorde det nödvändigt att skicka dit någon annan missionär, som med tiden kunde avlösa broder Simmonite som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Så i november 1954 överlämnade Burt tillsynen över landet till Dirk Stegenga, en tyst och försynt holländsk missionär som bara var 22 år gammal. Det behöver väl knappast sägas att det dröjde ett tag innan broder Stegenga fann sig till rätta.

Anpassning till missionärslivet

”Två dagar efter min ankomst gav sig Burt och Connie ut i kretsarbetet”, berättar Dirk, som nu är 57 år gammal, ”och Muriel var utomlands. Där var jag alltså, ensam och skraj i det stora hemmet.”

Just som Dirk höll på att slumra till hördes ett ilsket iiih, iiih, som skar genom sovrummet. Ett visslande ånglok rundade kurvan alldeles utanför huset. När tåget ökade farten igen, drunknade allt gatubuller i lokets tsch, tsch, tsch. Oljig rök och gnistor fyllde gatan, huset och hans rum. ”Jag bara såg gapande på”, fortsätter Dirk, ”medan dansande gnistor landade på de nylonskjortor jag hade med mig från New York och brände hål i dem, så att alla mina skjortor blev fulla av hål. Jag kände mig helt förtvivlad.”

Nästa dag innebar mer värme, buller, rök, gnistor och hål i skjortorna. ”Och vad som var värre”, tillägger Dirk, ”var att jag såg stora råttor kila genom köket. Det var mer än jag kunde stå ut med.” Som väl var förbarmade sig Helen Voigt över den ensamme missionären och fick honom att känna sig välkommen genom att laga mat åt honom. ”Helen var som en mor”, säger Dirk tacksamt.

Men efter det att de andra missionärerna hade återvänt kände sig Dirk snart väl till mods, och under Burts vägledning tog han itu med sitt arbete.

Några månader senare riktade Dirk och Burt sin uppmärksamhet mot ett utmanande distrikt: den orörda regnskogen. ”Kan vi få något fotfäste där?” undrade de. I september 1955 packade de sina väskor, steg på det ångloksdragna tåget och åkte in i den djupa skogen för att ta reda på det. Ett spännande kapitel i predikandet om Riket började.

Vakna!-korrespondenter i ogästvänliga trakter

Hittills hade ingen av regnskogens invånare, indianerna och bushnegrerna, omfattat sanningen. Ett fåtal bushnegrer hade dock hört Rikets budskap redan 1947, när det hölls föredrag i en militärförläggning, där bushnegrerna var inkvarterade medan de besökte huvudstaden.

År 1950 hade två bröder besökt Gansé, en by på 1.300 bushnegrer vid Surinamfloden. Men den protestantiske pastorn där hade basunerat ut: ”Två falska profeter säljer böcker!” Just som vittnena hade lämnat fyra böcker till en äldre man vid hans hydda kom hundratals upphetsade kyrkomedlemmar och jagade vittnena tillbaka till floden. Bröderna kastade sig i kanoterna och paddlade i väg och lyckades med knapp nöd undgå att bli lynchade.

Nu, fem år senare, hade både Burt och Dirk den händelsen i tankarna, när tåget tuffade in mot Kabel. Det var ändstationen, två timmars paddling från deras slutmål, Gansé. Hur skulle de bli behandlade den här gången? För att undvika fientliga reaktioner hade avdelningskontoret skrivit till byhövdingen och frågat om två Vakna!-korrespondenter skulle kunna få besöka Gansé för att samla information till en artikel om bushnegrer. Hövdingen svarade att korrespondenterna var välkomna.

Den dag då Burt och Dirk kom i kanot till Gansé var hövdingen och hans medhjälpare där för att möta dem. ”Vi blev mottagna som kungar”, berättar Dirk. ”De visade oss vårt husrum, ett av de bästa husen i byn, och eskorterade oss sedan till floden och vände oss artigt ryggen tills vi hade badat färdigt. Därefter bekantade vi oss med dem, medan Burt, som talade sranan tongo, skötte det mesta av konversationen.”

Nästa dag, medan bröderna gick en rundtur i byn, vittnade de försiktigt för en del bybor. Några dagar senare, tidigt på söndagsmorgonen, gav de sig av till Kabel. Där tog de in på pensionatet i väntan på nästa dags tåg.a

Missionärerna uppsökta

Några timmar efter det att missionärerna hade lämnat Gansé kom en 18-årig bushneger, Frederik Wachter, dit. Några av hans vänner berättade för honom att två storväxta, vita män, som de trodde var Jehovas vittnen, hade varit där. Frederiks mod sjönk. I ett helt år hade han letat efter Jehovas vittnen, och nu hade de varit här och hunnit ge sig av igen! Men när han hörde att missionärerna skulle åka med tåget nästa dag, sade han: ”Jag måste hinna få tag i dem innan tåget går.” Skulle han klara det?

På måndagsmorgonen, när missionärerna vaknade, lade de märke till en kortväxt, blyg bushneger som stod och väntade utanför. ”Var ni i min by för att predika?” frågade Frederik. ”Ja”, svarade de förvånade missionärerna. ”Varför undrar du det?”

”Jag missade ert besök, men jag har kommit för att få veta mer om era läror.” Missionärerna satte sig ner med Frederik och besvarade hans frågor om sabbaten, dopet, Riket och mycket mer. Men de var nyfikna att få veta hur den här intelligente pojken över huvud taget hade fått höra talas om Jehova. Det här var Frederiks historia:

Alldeles innan de två bröderna jagades bort från Gansé år 1950, hade de lämnat fyra böcker till Frederiks farbror. Fyra år senare hittade Frederik böckerna, läste dem och fick klarhet i sanningen om de dödas tillstånd. Från och med då vägrade han att följa sin stams vidskepliga ceremonier. Han gick också ur den protestantiska kyrkan och önskade att en dag få träffa Jehovas vittnen.

Den här måndagsmorgonen gick hans önskan i uppfyllelse. Men nu var tåget på ingående. Missionärerna gav sig i väg efter att ha gett honom boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och en inbjudan att besöka avdelningskontoret när han var i huvudstaden. Det lovade Frederik att göra.

Den förste bushnegerbrodern

Nästa månad, i oktober, knackade en barfotad ung man på dörren till missionärshemmet. Dirk Stegenga berättar: ”Frederik hade läst ’Låt Gud vara sannfärdig’, mindes alla detaljer och förstod sanningen. Varje dag i två veckor kom han till missionärshemmet för att studera. Men han kom inte till mötena. Vi kunde inte fatta det.”

”En dag, sedan vi hade inbjudit honom igen”, fortsätter Dirk, ”slog Frederik ner blicken och mumlade: ’Jag har inga skor.’ Han skämdes för att komma. Nu ville vi inte göra honom till ’riskristen’ genom att ge honom skor. I stället sade jag: ’Vi skall visa en film, så det kommer att vara mörkt. Ingen kommer att se att du inte har några skor.’ Så glada vi blev den kvällen, när vi såg Frederik bland åhörarna!” Och han blev belåten, när han i filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” fick se att tusentals afrikaner glatt tjänade Jehova — utan skor.

Efter två veckor återvände Frederik hem med ytterligare en önskan — att få vara med vid sammankomsten ”Triumferande Riket” i december samma år. Han arbetade dag efter dag för att spara pengar för resan till sammankomsten. Han klarade det. Den 11 december blev han döpt. Vilken glädje, den dag då vi välkomnade vår förste bushnegerbroder! I dag gör broder Wachter gott bruk av sin enastående förmåga att minnas bibelställen, medan han tjänar som pionjär med särskilt uppdrag. ”Frederiks erfarenhet påminde mig om att vi är ödmjuka redskap i Jehovas hand”, sammanfattar Dirk. ”Egentligen var det inte vi som hittade Frederik. Det var han som hittade oss.”

Sällskapets film påverkar myndigheternas beslut

Tidigare samma år hade den film som hjälpte broder Wachter använts på ett annat sätt. Hur då? Jo, efter det att avdelningskontoret fått reda på att två nya missionärer hade förordnats till Surinam ansökte man om inresetillstånd. Ansökan avslogs dock av statsåklagaren, som var strängt protestantisk. Men när statsåklagaren reste på semester, avtalade man snabbt om att få ett samtal med justitie- och polisministern, en muslim. Kunde han övertalas? Dirk berättar:

”Efter att ha lyssnat till mig drog ministern fram en mapp med understrukna exemplar av Vakttornet. Han läste sedan ur ett av numren att Jehovas vittnen inte understöder den här världens femårsplaner. ’Surinam har en femårsplan’, sade han. ’Så vi vill inte ha någon religion som är emot vår plan.’”

Broder Stegenga klargjorde vår syn på lydnad för myndigheter, och ministern verkade nöjd. Det egentliga hindret för att få tillstånden var emellertid kristenhetens prästerskap. ”Eftersom ministern var muslim”, fortsätter Dirk, ”talade jag om för honom att kristenheten tycker illa om oss därför att vi inte tror på treenigheten. Vi tror som muslimerna på en enda sann Gud. Ministern tyckte att det var intressant, blev mer välvilligt inställd och lovade att hjälpa oss.”

Flera veckor gick utan att han hörde av sig. Då föreslog dr Louis Voigt, som längre fram blev ett vittne: ”Eftersom ministern och den ställföreträdande statsåklagaren är mina patienter, skall jag bjuda hem dem och deras hustrur till mig. Och så kommer ni missionärer också och visar Sällskapets film. Kanske att det kommer att bryta ner deras fördomar.”

Så blev det. Regeringsrepresentanterna såg Sällskapets film, och de blev imponerade. ”Två veckor senare fick vi tillstånden”, berättar Dirk. Missionärerna Willem ”Wim” och Grietje ”Gré” van Seijl var på väg.

Ett kyligt välkomnande

Den 7 december 1955 väntade statsåklagaren, som vid det här laget var tillbaka från sin semester och mycket arg, otåligt på att det gamla lastfartyget Cottica skulle lägga till. När sedan passagerarna Wim och Gré van Seijl klev i land, uppmanade han dem att inställa sig hos honom. ”Statsåklagaren tittade på oss som om vi var brottslingar”, berättar Wim. ”Han förklarade: ’Ni får bara arbeta i Paramaribo. Om ni evangeliserar ett steg utanför staden, kommer ni att bli utvisade!’ Sedan räckte han oss ett dokument där dessa restriktioner stod skrivna, och vi tilläts att gå. Det var ett hjärtligt välkomnande”, säger broder van Seijl med ironi i rösten.

De två missionärerna visade sig dock vara ett stärkande tillskott i församlingen. Redan innan de kom till Surinam hade de byggt upp en fin meritlista i tjänsten. Båda hade lärt känna sanningen under nazistockupationen i Nederländerna, blivit döpta 1945 och längre fram fått erfarenhet i kretstjänsten.

Med deras extra hjälp kom tillväxten. I februari 1956 skrev avdelningskontoret: ”Vi har delat församlingen i två.” I april: ”Vi klarade det! Vi hade en 47-procentig ökning.” Och i juni: ”Vi nådde 200 förkunnare!” Rapporten från avdelningskontoret avslutades med orden: ”Framtidsutsikterna är ljusa!”

Vid ungefär samma tid flyttade broder Simmonite med sin familj — som då hade utökats med lilla Candy — till en kokosnötsplantage i Coronie för att arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag. Men längre fram, år 1957, tvingade Burts dåliga hälsa dem att återvända till Canada. Under sin åtta år långa vistelse i Surinam hade han gett ut själ och hjärta. Med Jehovas välsignelse lyckades Burt leda församlingen från ett instabilt barnatillstånd, så att säga, till en ansvarsmedveten ungdoms mer stadgade tillstånd. Ingen liten prestation! I dag hjälper familjen Simmonite till med att ta hand om Rikets intressen i Guatemala.