Flyger dåligt, klättrar bra – den sällsamma hoatsin
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam
”DE SER ut som fasaner”, hävdade en forskare.
”Jag tycker att de påminner om vanliga höns”, påstod en kollega.
”Nej, de är närmast besläktade med gökarna”, invände andra, vilket föranledde författaren till ett referensverk att göra följande försiktiga kommentar: ”Zoologisk klassificering omtvistad.”
Men vilka är egentligen ”de”? De är varken fasaner, höns eller gökar. De kallas hoatsin eller zigenarfågel. Och de skiljer sig så mycket från andra fåglar att somliga ornitologer klassificerar dem som en fristående familj.
Om du aldrig har hört talas om hoatsin, beror det utan tvivel på att den bara förekommer utmed de tropiska floderna i Sydamerika. (Hoatsin klarar sig inte så bra i fångenskap, enligt en ornitolog som jag talade med.) Men några av dess många smeknamn kanske säger dig något. De varierar från det färgstarka namnet cigana (ett namn som har förvrängts till zigenarfågel) till det föga smickrande stinkfågel, och från det förnäma guvernör van Batenburgs kalkon till det förödmjukande Tokiga Hanna. För att göra listan över denna fågels pseudonymer fullständig kan jag nämna tofshöna, canjefasan och det namn som den indianska urbefolkningen gav den: zezieras.
De första rapporterna om denna fågel beskrev den som ”den egendomligaste av alla fåglar som förekommer i de sydamerikanska skogarna”. Eftersom det finns omkring 650 olika fågelarter enbart i Surinam, kanske detta var något av en överdrift. Men tidens gång och nya upptäckter har inte gjort människan mindre fascinerad av denna märkliga varelse. Under de 25 senaste åren har forskare ofta låtit sina kikare sjunka i gammaldags bryderi och utropat att hoatsin är ”förbluffande”, ”unik”, ”sällsam”, ”helt annorlunda”, ”egendomlig”, ”ovanlig” och ”synnerligen märklig”. Men vad är det egentligen som gör hoatsin förtjänt av sådana adjektiv?
Tokiga Hanna
För att ta reda på det riktade jag en dag in min fältkikare mot en liten djungelbeväxt ö i Courantyne River — gränsfloden mellan Guyana och den enda delen av Surinam där hoatsin fortfarande förekommer. Eftersom de är mest verksamma i gryningen och skymningen, såg vi till att kanoten med vår lilla grupp kom fram till ön strax efter soluppgången.
När vi var omkring 50 meter från ön, visste vi att vi hade funnit dem. Deras höga rop — som lät ungefär som ”chachalaka” — avslöjade dem. När en flock bestående av omkring tio fåglar nu dök upp, höll vi andan och försökte låta bli att röra oss. Men fåglarna jagade omkring bland grenarna och fördubblade volymen på sitt egendomliga läte.
”Nu förstår ni kanske varför vi kallar dem Tokiga Hanna”, sade David, vår indianske vän. ”En fågel som är vid sina sinnens fulla bruk skulle hålla tyst, gömma sig eller ge sig av. Men Hanna stannar kvar och för ännu mer oväsen! En sådan fågel måste vara tokig”, småskrattade David.
Tokiga eller inte — vi var glada över att de gav oss tillräcklig tid, så att vi kunde ta en ordentlig titt på dem. Fågeln är omkring 60 centimeter lång, ungefär så stor som en fasan, och dess stora, avrundade vingar och långa, breda stjärt svarar för det mesta av storleken. Den har kraftig fjäderdräkt i höstfärgerna kastanjebrunt, rostrött och glänsande olivgrönt med svarta och gulvita strimmor. Men längre upp skiftar den färg. En lång, smal hals bär upp det lilla huvudet. De klarröda ögonen är omgivna av koboltblå naken hud.
Huvudets ringa storlek kompenseras av den imponerande tofsen. Tofshöna är verkligen ett passande namn! Vid varje liten rörelse och vid minsta vind vajar fjädertofsen som en solfjäder.
Föda och förvaring
Det visade sig att fåglarna höll på att äta frukost när vi avbröt dem. De är vegetarianer och livnär sig på blad, knoppar, köttiga frön och frukter. Vi såg faktiskt en som satt högt uppe på en gren och kalasade på korkträdsblad. Men deras favoriträtt är mokomoko eller arum — en inhemsk växt med jättelika, pilformade blad. Fågeln kastar sig ivrigt över de hårda bladen och slukar stora stycken för att fylla sin kräva.
Kräva? Ja, krävan är en pung som är 50 gånger så stor som fågelns magsäck. I den lagrar fågeln sin föda, som där blöts upp och börjar smältas. Krävan är så stor att det inte finns så mycket plats i bröstkorgen för starka muskler. Vad blir resultatet? Hoatsin flyger dåligt.
När man hör det starka, vinande ljudet av denna fågel i flykt, kan man faktiskt föreställa sig att den är behagfullheten själv. Men så förhåller det sig inte alls. Visserligen gör den sitt allra bästa — den fäktar våldsamt med vingarna och tar ut sig helt men rör sig knappast ur fläcken. När den försöker lyfta, ser den faktiskt mer ut som en helikopter än som ett smäckert flygplan. Under en kort flygtur på omkring hundra meter utstöter den högljudda protester för varje ansträngande vingslag, otålig att få landa så fort som möjligt. Till skillnad från andra fåglars graciösa landningar ser hoatsins mer ut som en kraschlandning. Den flyger rätt in i ett träd eller en buske och klamrar sig förtvivlat fast vid varenda gren den råkar få tag i med sina utspärrade fötter. Utgången beror helt på slumpen. Ibland faller den flera meter, innan den till sist lyckas få ett fast grepp och ger ifrån sig ett skrik av lättnad.
Vaktavlösning
Under regntiden — då det är häckningstid i hoatsins nejder — fick jag en gång tillfälle att se lite närmare på ett av deras bon. Där låg det, dolt bakom en ridå av mokomokostjälkar, omkring tre meter ovanför vattenytan. Det såg ut att fylla sin funktion men var inte särskilt elegant: en enkelt konstruerad plattform bestående av kvistar av ungefär en pennas tjocklek. Det var omkring 30 centimeter i diameter och hade inget mjukt bofoder. Det var också så glest byggt att man kunde se de små äggen rätt igenom bobottnen. Vanligtvis innehåller boet två till fem gråaktiga ägg med bruna och rosaaktiga prickar. Äggen ruvas i omkring 28 dagar. Men mamman och pappan har kommit på ett sätt att bekämpa långtråkigheten. De turas om att ligga på äggen.
Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen är det, enligt författaren Lear Grimmer, ”vaktavlösning”. Grimmer säger: ”Fåglarna utväxlar vanligen korta men artiga bugningar innan de byter plats.” Och när de väl är på plats försvarar de sin avkomma med stor tapperhet. Pungråttor, boaormar, rovfåglar och ekorrapor äter alla hoatsins ägg med god aptit — och även själva ungarna! Men de oförskräckta fågelföräldrarna möter inkräktarna med varnande rop, redo för angrepp!
Vilken unge!
Om den fullvuxna hoatsin är ovanlig, så är ungen ännu besynnerligare. Ut ur ägget kommer en naken fågelunge, utrustad med en stark näbb och rejält tilltagna fötter. Men låt oss för ett ögonblick beundra de välutvecklade klor eller ”fingrar” som sitter vid vinglederna och som ser ut ungefär som våra tummar och pekfingrar. E. A. Brigham, som studerade dessa fåglar för ett århundrade sedan, utropade: ”Från ett ägg som lagts av en fågel med två fötter och två vingar kommer ett djur med fyra fötter.”
När ungarna bara är några timmar gamla, tittar de upp över kanten på boet och kravlar sig ut. På alla fyra kryper de omkring bland grenar och rankor, varvid de använder sin papegojliknande ledade näbb, sina stora, kloförsedda fötter och sina kraftiga vingkrokar. Ja, de är verkligen duktiga på att klättra! Men ”händerna” är också mycket effektiva som ”paddlar”. Så snart någon fara lurar, dyker den lille oförväget ner i floden, tre meter djupt eller ännu mer. Den duktiga klättraren är således både en skicklig dykare och en utmärkt simmare. Ungen kan nu paddla i väg till säkerheten i den snåriga undervegetationen. För att låta föräldrarna veta var den är utstöter den nu sitt karakteristiska ”skvionk”, förvandlar sina ”paddlar” till ”händer” igen och kravlar sig upp. De oroliga föräldrarna kommer nu till dess hjälp och för den vettskrämda ungen tillbaka till boet.
Lukten som räddar liv
”Färsk hästgödsel”, skrev en forskare.
”En ladugård”, tillade en annan.
”De har en ... obehaglig, unken lukt”, instämmer experterna. De hade satt näsan alltför nära fågeln och gav samstämt uttryck åt sin uppfattning: Stinkfågel! Men var kommer egentligen lukten ifrån?
”Dess kött ... luktar avskyvärt”, skrev en forskare.
En annan delade inte hans uppfattning: ”Det är inte köttet som luktar, utan innehållet i krävan.” Vad anser lokalbefolkningen?
”Det är inget fel på köttet. När jag åt det, ville jag ha mer!” skrattade William, en erfaren jägare. ”Det smakar precis som kalkon.”
”Det är inte köttet, utan fjädrarna, som har den där lukten”, tillägger en äldre kvinna som har plockat dessa fåglar. Men de flesta rynkar på näsan och säger bestämt: ”De stinker!” Och denna djupa övertygelse kan mycket väl rädda livet på denna annars så sårbara varelse.
Hoatsin kanske inte luktar så gott eller flyger så graciöst, men när man tänker efter är det en prestation bara att överleva i en värld där många djur hotas av utrotning. Kanske Tokiga Hanna inte är så tokig, när allt kommer omkring.