• Surinam
    Jehovas vittnens årsbok 1990

    • ”Mina pojkar”

      Många i församlingen uppskattade de hårt arbetande missionärerna. Det dröjde inte länge förrän Burt och Francis hade fått en plats i vännernas hem och hjärtan. Än i dag händer det, om man nämner Burt och Francis för någon av de äldre vännerna, att skumma ögon tindrar, fårade ansikten ler och minnen dyker upp.

      ”Burt och Francis var som släktingar. De var mina pojkar”, säger Oma (gammelmor) de Vries, som nu är 91 år gammal. Från sin gungstol pekar hon på grannhusets andra våning. ”Där bodde de. De var glada och trevliga grannar.”

      ”När vi hörde Burt vissla, visste vi att han var på väg ut i tjänsten”, börjar Omas dotter Loes.

      ”Och när Francis spelade fiol och på något sätt musicerade med två skedar, visste vi att han kopplade av”, tillägger dottern Hille. ”Men när vi hörde Burt med sin hesa stämma sjunga sång 81, ’Sjung nu Rikets sång i kör!’, visste vi att han duschade.”

      ”Och när vi kände att det luktade vidbränt av deras mat”, inflikar Dette, en annan dotter, ”då visste vi att pojkarna studerade.” Så Oma började göra i ordning matlådor åt dem. Hon skrattar hjärtligt och avrundar historien med att tillägga: ”Jag band fast en kastrull med mat vid ett kvastskaft och stack ut det genom fönstret på andra våningen. Sedan sträckte Burt ut sina långa armar från grannhuset och grep tag i kastrullen, och middagen var serverad!”