Sedan, i november 1949, kom J. Francis Coleman och S. ”Burt” Simmonite, två nyutexaminerade gileaditer från Canada, för att hjälpa vännerna att komma på fötter igen.

Redan tidigare hade avdelningskontoret och missionärshemmet flyttats till mindre lokaler på Gemeenelandsweg 80. För att kunna inhysa nykomlingarna fick man därför hyra ett andra hem på Prinsenstraat. Burt Simmonite, som var 27 år gammal, blev förordnad som ny tillsyningsman för avdelningskontoret.

Men hur gick det för de andra missionärerna i Paramaribo, Burt Simmonite och Francis Coleman?

Tjänst på fältet kontra medicin

Burt och Francis gjorde vad de kunde för att återuppliva några av de äldre förkunnarna, men förgäves. Ofta drog dessa förkunnare sig ur avtal om att gå i tjänsten på fältet med standardsvaret: ”Broder, jag kan inte komma. Jag har tagit medicin.”

Ja, på grund av alla inälvsparasiter i tropikerna kunde ett sådant svar många gånger vara sant. ”Men”, sade Burt, ”vare sig det stämde eller inte kom jag till slutsatsen att det svaldes enorma mängder medicin i den lilla församlingen.” Men vad skulle man göra åt saken?

Syster van Maalsen gav den hjälp som behövdes. En dag då hon inte hade kommit för att ta del i tjänsten på fältet sade hon: ”Broder, jag måste få säga dig sanningen. Jag var helt enkelt för trött.” Gripen av hennes ärlighet böjde sig den långe Burt ner, gav henne en liten kram och sade: ”Nellie, vad jag vet så är du den första som säger mig sanningen om det här.” Burt räknade med att hans kommentar skulle föras vidare till alla de andra förkunnarna. ”Den måste ha gjort det”, säger han, ”för medicinätandet tycktes minska markant.”

”Mina pojkar”

Många i församlingen uppskattade de hårt arbetande missionärerna. Det dröjde inte länge förrän Burt och Francis hade fått en plats i vännernas hem och hjärtan. Än i dag händer det, om man nämner Burt och Francis för någon av de äldre vännerna, att skumma ögon tindrar, fårade ansikten ler och minnen dyker upp.

”Burt och Francis var som släktingar. De var mina pojkar”, säger Oma (gammelmor) de Vries, som nu är 91 år gammal. Från sin gungstol pekar hon på grannhusets andra våning. ”Där bodde de. De var glada och trevliga grannar.”

”När vi hörde Burt vissla, visste vi att han var på väg ut i tjänsten”, börjar Omas dotter Loes.

”Och när Francis spelade fiol och på något sätt musicerade med två skedar, visste vi att han kopplade av”, tillägger dottern Hille. ”Men när vi hörde Burt med sin hesa stämma sjunga sång 81, ’Sjung nu Rikets sång i kör!’, visste vi att han duschade.”

”Och när vi kände att det luktade vidbränt av deras mat”, inflikar Dette, en annan dotter, ”då visste vi att pojkarna studerade.” Så Oma började göra i ordning matlådor åt dem. Hon skrattar hjärtligt och avrundar historien med att tillägga: ”Jag band fast en kastrull med mat vid ett kvastskaft och stack ut det genom fönstret på andra våningen. Sedan sträckte Burt ut sina långa armar från grannhuset och grep tag i kastrullen, och middagen var serverad!”

Vännerna blev därför mycket ledsna när Francis insjuknade i den fruktade tropiska sjukdomen filaria (en form av elefantsjuka). Trots feberanfall och svullnader i benen fortsatte Francis sin missionärstjänst i mer än två år. Till slut tvingade dock sjukdomen honom att återvända till Canada. Broder Coleman hade varit ett starkt stöd i församlingen. Med hans hjälp hade andan i församlingen märkbart förbättrats, och antalet förkunnare steg till 83.

Minnen av omtyckta medarbetare

Eftersom antalet förkunnare steg, skrev Burt Simmonite till Brooklyn: ”Vore det inte fantastiskt om vi kunde passera hundrastrecket det här året!” Och mycket riktigt, i april 1952 ökade antalet förkunnare med 30 procent — till 109.

Får vi presentera två omtyckta medarbetare från den här tiden: Hendrik Kerk och William Jack. Hendrik, en storväxt man med ett vinnande leende och snälla ögon, hade varit gangsterledare och var mer känd hos polisen än inom mer kultiverade kretsar. ”Hendrik var en oslipad diamant”, säger Burt, när han tänker tillbaka. Han omfattade sanningen, understödde församlingen helhjärtat och blev längre fram den förste inhemske pionjären med särskilt uppdrag.

Sedan hade vi William, en glad och oförtröttlig arbetare i 70-årsåldern. Han bodde i ett fallfärdigt skjul, och hans kläder var lagade och lappade, men rena. Han kunde ägna timmar åt att i sin urholkade kanot vittna för folk som bodde spridda längs flodstranden. När han träffade intresserade människor, lät han inte sitt svaga hjärta hindra honom att färdas långa sträckor för att besöka dem.

”Tidigt en morgon paddlade vi uppströms i flera timmar för att besöka en intresserad familj”, berättar Burt. ”Till slut kom vi fram, vilade lite och började studera ungefär vid sextiden på kvällen. Först studerade broder Jack i boken ’Sanningen skall göra eder fria’. Sedan gick han över till Vakttornet, och efter det, när jag började nicka till av trötthet, dryftade han en tredje publikation. På grund av avståndet kunde han inte besöka den här familjen mer än varannan vecka, men han utnyttjade tiden väl. Nästa dag paddlade vi tillbaka. Det var en lycklig tid.”