Och Burt Simmonites hustru, Connie, väntade barn, vilket gjorde det nödvändigt att skicka dit någon annan missionär, som med tiden kunde avlösa broder Simmonite som tillsyningsman för avdelningskontoret.

Så i november 1954 överlämnade Burt tillsynen över landet till Dirk Stegenga, en tyst och försynt holländsk missionär som bara var 22 år gammal. Det behöver väl knappast sägas att det dröjde ett tag innan broder Stegenga fann sig till rätta.

Anpassning till missionärslivet

”Två dagar efter min ankomst gav sig Burt och Connie ut i kretsarbetet”, berättar Dirk, som nu är 57 år gammal, ”och Muriel var utomlands. Där var jag alltså, ensam och skraj i det stora hemmet.”

Några månader senare riktade Dirk och Burt sin uppmärksamhet mot ett utmanande distrikt: den orörda regnskogen. ”Kan vi få något fotfäste där?” undrade de. I september 1955 packade de sina väskor, steg på det ångloksdragna tåget och åkte in i den djupa skogen för att ta reda på det. Ett spännande kapitel i predikandet om Riket började.

Vakna!-korrespondenter i ogästvänliga trakter

Hittills hade ingen av regnskogens invånare, indianerna och bushnegrerna, omfattat sanningen. Ett fåtal bushnegrer hade dock hört Rikets budskap redan 1947, när det hölls föredrag i en militärförläggning, där bushnegrerna var inkvarterade medan de besökte huvudstaden.

År 1950 hade två bröder besökt Gansé, en by på 1.300 bushnegrer vid Surinamfloden. Men den protestantiske pastorn där hade basunerat ut: ”Två falska profeter säljer böcker!” Just som vittnena hade lämnat fyra böcker till en äldre man vid hans hydda kom hundratals upphetsade kyrkomedlemmar och jagade vittnena tillbaka till floden. Bröderna kastade sig i kanoterna och paddlade i väg och lyckades med knapp nöd undgå att bli lynchade.

Nu, fem år senare, hade både Burt och Dirk den händelsen i tankarna, när tåget tuffade in mot Kabel. Det var ändstationen, två timmars paddling från deras slutmål, Gansé. Hur skulle de bli behandlade den här gången? För att undvika fientliga reaktioner hade avdelningskontoret skrivit till byhövdingen och frågat om två Vakna!-korrespondenter skulle kunna få besöka Gansé för att samla information till en artikel om bushnegrer. Hövdingen svarade att korrespondenterna var välkomna.

Den dag då Burt och Dirk kom i kanot till Gansé var hövdingen och hans medhjälpare där för att möta dem. ”Vi blev mottagna som kungar”, berättar Dirk. ”De visade oss vårt husrum, ett av de bästa husen i byn, och eskorterade oss sedan till floden och vände oss artigt ryggen tills vi hade badat färdigt. Därefter bekantade vi oss med dem, medan Burt, som talade sranan tongo, skötte det mesta av konversationen.”

Nästa dag, medan bröderna gick en rundtur i byn, vittnade de försiktigt för en del bybor. Några dagar senare, tidigt på söndagsmorgonen, gav de sig av till Kabel. Där tog de in på pensionatet i väntan på nästa dags tåg.a