Kapitel 10

Vad Gud svor att göra för människorna — nu nära!

1, 2. a) I vilken mening svär Gud, och varför gör han det? b) Vad säger Gud i Jesaja 45:23? c) Vilka uttalanden av profeten Jesaja bör vi kunna instämma i?

SVÄR GUD? Ja, Gud svär, men han använder inte svordomar för att han får ett vredesutbrott och förlorar självbehärskningen. När han svär är det alltid för att befästa det som han förklarar vara hans uppsåt. Det ger ökad säkerhet åt dem som kommer att påverkas. Följaktligen gör alla människor väl i att uppmärksamma vad han säger i Jesaja 45:23 (NW): ”Vid mig själv har jag svurit — från min egen mun har i rättfärdighet ordet gått ut, så att det inte vänder tillbaka — att för mig kommer varje knä att böja sig, mig kommer varje tunga att ge sin ed.”

Jehovas ord är inte bara tillförlitligt och pålitligt i sig självt, utan är det i så mycket högre grad då han svär på det, lägger till sin ed, för att bekräfta vad han sagt.

Gud träder emellan med en ed

5. Hur förklarar Hebréerna 6:13—18 att Gud trädde emellan med en ed i löftet till Abraham?

⁵ Beträffande detta läser vi i Hebréerna 6:13—18: ”Ty när Gud gav sitt löfte åt Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte kunde svärja vid någon större, och sade: ’Sannerligen, välsignande skall jag välsigna dig, och förökande skall jag föröka dig.’ Och så erhöll Abraham, sedan han hade visat tålamod, detta löfte. Ty människor svärjer vid den som är större, och deras ed är änden på varje dispyt, då den är en laglig garanti för dem. När nu Gud hade för avsikt att i rikare mått för löftets arvingar påvisa sitt rådsluts oföränderlighet, trädde han på det sättet emellan med en ed, för att vi som har sökt den säkra tillflykten, genom två oföränderliga ting i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, skulle ha en stark uppmuntran att gripa tag om det hopp som ligger framför oss.”

6. a) Vilken motivering fanns det för Gud att svära vid sig själv med avseende på sitt löfte till Abraham? b) Hur kunde Jehova använda sin ”vän”?

⁶ I allmänhet finns det en stark motivering till att man svär, till att man avlägger en ed. Detta gäller i synnerhet då Gud självmant, frivilligt, svär en ed. En sådan motivering finns i det här fallet, där Jehova sägs svära, ja, svära vid sig själv. Det edsbundna löfte som Jehova gav Abraham, sin ”vän”, påverkar oss alla i dag. Jehova uppskattade att Abraham handlade enligt Guds uppmaning och lämnade sitt fädernesland för att bege sig till det land som Jehova skulle ge Abrahams avkomlingar till egendom. Jehova kunde tryggt göra sin ”väns” namn stort och kunde använda honom till välsignelse för andra. Jehova kunde mycket väl säga till honom: ”Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skall sannerligen välsigna sig förmedelst dig.” — 1 Moseboken 12:3, NW; Jesaja 41:8.

7. a) Vilket underverk gjorde Gud i sin ynnest för Abraham, då hans hustru var 90 år gammal? b) Hur visade Abraham sin tro och lydnad på ett unikt sätt?

⁷ När Abrahams hustru, Sara, var 90 år och för länge sedan passerat barnafödandets ålder, såg Gud i sin ynnest till henne och lät henne mirakulöst bli havande så att hon kunde ge Abraham deras älskade son, Isak, som ett led i Guds underbara löfte till Abraham. Abraham visade sig vara redo och villig att offra till och med denne dyrbare son som ett mänskligt offer i lydnad för sin Guds, Jehovas, befallning. Detta unika bevis på tro och lydnad rörde Jehova så att han sade till sin ”vän”, Abraham:

8, 9. a) Hur besvarade Jehova detta bevis på Abrahams tro och lydnad? b) Inför vem gjorde Gud sig ansvarig?

⁸ ”’Jag svär i sanning vid mig själv’, är Jehovas uttalande, ’att på grund av att du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende, skall jag sannerligen välsigna dig och skall jag sannerligen föröka din säd, så att den blir lik himmelens stjärnor och lik sandkornen, som är på havsstranden; och din säd skall ta sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.’” — 1 Moseboken 22:15—18, NW.

⁹ Detta är det första ställe i bibeln där Jehova sägs svära. Eftersom han inte kunde svära vid någon större, svor han vid sig själv och band därmed sig själv vid löftet. På detta sätt gjorde han sig ansvarig endast inför sig själv och ingen annan. Det måste vara till ära för honom själv att förverkliga det som han har deklarerat vara hans uppsåt.