Vid tiden kring det spännande året 1914 kände sig flera Rikets förkunnare manade att radikalt ändra sitt liv. Ett antal unga systrar gick rakt ut i heltidstjänsten och blev kvar i den ända till sin död, trots att man på den tiden allmänt ansåg att unga kvinnor borde gifta sig och skaffa barn. Deras arbete välsignades rikligen. I dag kan nämligen åtskilliga lika nitiska vittnen i landet räkna dem som sin andliga mor, mormor eller rentav mormorsmor. — Joel 2:28.

En ung sjuksköterska, Ebba Palm, var så mån om att visa hur gärna hon ville hjälpa andligt sjuka människor att hon till och med behöll sin sjuksköterskeuniform på, när hon gick ut och predikade. Eftersom hennes uniform representerade en aktad kår av sjuksköterskor, sophiasystrarna, öppnades dörrarna till många ”finare” hem för henne. Hon fick lämna 1.085 inbundna böcker och en stor mängd broschyrer under sina tre första månader som kolportör.

Ebbas äldre syster, Ellen, lämnade sitt arbete som banktjänsteman och började som kolportör. Hennes nit var enastående. Hon gifte sig och seglade sedan tillsammans med sin man omkring i en ångbåt och besökte människor i skärgården i Östersjön.

Anna Wickbom var dotter till en poliskommissarie. Hon hade tjänat som guvernant vid ryske tsarens hov och senare som privatlärare hos en grevlig familj. Hon slutade sitt välbetalda arbete och blev kolportör på distrikt nära sitt hem. Eftersom grannarna kände till hennes tidigare status, tog de respektfullt emot henne. Hennes goda språkkunskaper öppnade många dörrar för henne.

En gång besökte hon en imponerande herrgårdsbyggnad. Grevinnan som bodde där sände sin betjänt till dörren för att avskräcka Anna. ”I dag vill grevinnan bara konversera på franska”, mullrade han. ”Det går alldeles utmärkt”, svarade Anna. När grevinnan hörde Annas förträffliga franska, skämdes hon så över sin skrala franska att hon vädjade: ”Låt oss tala svenska, snälla ni!” Grevinnan blev så imponerad att hon i många år skaffade sig litteratur, när hon fick besök av vittnena.

I tre års tid hjälpte en annan ung kvinna, Maja Lundquist, frivilligt till vid förevisningen av Skapelsedramat. Hon var så lycklig över detta privilegium att hon kände sig sporrad att fortsätta i heltidstjänsten, som hon sedan nitiskt ägnade sig åt i 53 år, till sin död. Hennes specialitet var att vittna på båtar från andra länder. Denna glada och energiska lilla kvinna kunde man i många år se stå i hamnen eller på däck i livligt samtal med kaptener och deras besättningar om Guds rike. Hon lämnade stora mängder litteratur på många språk. ”Hamnen är mitt bästa distrikt”, brukade hon säga.

Sådana pionjärsystrars kraft, tro och uthållighet var unik. Den nu bortgångne samordnaren i avdelningskontorets kommitté, Johan H. Eneroth, sade en gång: ”Det är verkligen rörande att se hur svaga, bräckliga kvinnor går till fots många, många kilometer och ibland genom väglösa skogar, bärande på tunga väskor med böcker, för att finna någon isolerad liten by och framföra budskapet om hopp och tröst och goda dagar till människorna som lever där under mycket svåra förhållanden.”

Tonvis med litteratur spreds. Publikationerna Millioner som nu lefva skola aldrig dö! och Var äro de döda? togs emot med stor iver. Ibland behövde kolportörerna denna litteratur så snabbt att de fick telegrafera till avdelningskontoret: ”Skicka 500 Millioner” eller ”Sänd 200 Döda” — beställningar som förbryllade många telegrafister.