Vi är oskiljaktiga vänner

TRACY är min ledarhund, en tio år gammal svart labrador. Tack vare henne kan jag leva ett ganska normalt liv. Dessutom ger hon mig sällskap och trygghet. Det är därför förståeligt att hon är mig mycket kär och att vi är oskiljaktiga vänner.

Ibland brister vi människor i uppmärksamhet på ett sätt som Tracy aldrig skulle göra. En dag, till exempel, lämnade jag Tracy hemma och promenerade arm i arm med en väninna. Vi pratade glatt, när jag plötsligt snubblade och föll. Vad hade hänt? Jo, min väninna hade glömt att jag är blind, och därför varnade hon mig inte för trottoarkanten. Det här skulle aldrig ha hänt, om jag hade haft Tracy vid min sida.

En gång räddade Tracy mitt liv. Vi kom gående nerför en gata, när en förarlös lastbil plötsligt började rulla mot mig. Jag hörde motorn, men jag kunde inte se vart lastbilen var på väg. Tracy såg, uppfattade faran och drog mig snabbt i säkerhet.

Blind men ändå seende

Jag har varit blind sedan jag föddes år 1944 i södra Sverige. Jag blev skickad till en internatskola för blinda barn där jag fick lära mig att skriva och läsa braille. Musik blev också en viktig del av mitt liv, och särskilt mycket tyckte jag om att spela piano. Efter gymnasiet fortsatte jag att studera språk och musik vid Göteborgs Universitet.

En dag ringde två Jehovas vittnen på min dörr i studenthemmet. Det kom att helt förändra mitt liv. Snart började jag komma till Jehovas vittnens möten, och jag delade också med mig till andra av det jag fick lära mig. År 1977 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Fastän jag är fysiskt blind, fick jag genom mitt studium av Guds ord något av oöverträffat värde — andlig synförmåga.

I dag anser jag att jag har det bättre ställt än de som är fysiskt seende men andligt blinda. (Jämför Johannes 9:39–41.) Jag är mycket glad över att ha en klar mental bild av Guds nya värld. Då skall, enligt hans löfte, de blindas ögon se, alla sjukdomar bli botade och även de döda få uppstå. — Psalm 146:8; Jesaja 35:5, 6; Apostlagärningarna 24:15.

Fastän jag är ensamstående och fysiskt blind, klarar jag mig riktigt bra med Tracy som min trogna kamrat. Låt mig beskriva hur hon hjälper mig att ta mig till och från mitt arbete och att utföra förkunnartjänst som ett Jehovas vittne. (Matteus 24:14; Apostlagärningarna 20:20; Hebréerna 10:25) Men först skall jag berätta lite om Tracy.

Utvald för speciell träning

När Tracy var bara åtta månader gammal, testades hon för att man skulle avgöra om hon var lämplig som ledarhund. Hon visade sig vara lugn, hade lätt för att lära och lät sig inte skrämmas så lätt av plötsliga, starka ljud. Som nästa steg placerades hon därför i en familj för att lära sig att leva vanligt familjeliv. Sedan, när hon var tillräckligt mogen, sändes hon till en träningsskola för ledarhundar.

På den skolan fick Tracy lära sig vad som krävs av en ledarhund, nämligen att hjälpa sin blivande ägare att hitta dörrar, trappor, portar och gångbanor. Hon lärde sig också att gå i folkträngsel på trottoarer, korsa gator, markera trottoarkanter, lyda trafiksignaler och undvika farliga hinder. Efter omkring fem månaders träning var hon redo för arbete. Det var då hon kom till mig.

Vad Tracy gör för mig

Varje morgon ser hon till att få mig ur sängen, så att jag kan ge henne mat. Sedan gör vi oss färdiga att gå till arbetet. Mitt kontor ligger cirka 20 minuters promenadväg från min bostad. Jag vet naturligtvis vägen dit, men Tracys uppgift är att hjälpa mig dit utan att jag stöter mot fordon, människor, lyktstolpar eller allt möjligt annat. När vi kommit fram, lägger hon sig under mitt skrivbord. Under lunchrasten går vi vanligtvis ut på en promenad.

På eftermiddagen, när vi kommit hem från kontoret, börjar den bästa delen av dygnet. Det är när Tracy leder mig ut i förkunnartjänsten från hus till hus och till de hem där jag leder bibelstudier. De flesta vi träffar är mycket vänliga mot henne, klappar och kramar henne och ger henne ibland små godbitar. Vi är också med vid våra kristna möten varje vecka. Efter mötena tycker barnen om att få hälsa på Tracy och krama henne, allt till hennes stora förtjusning.

Jag inser att Tracy bara är en hund och att hon kommer att dö en dag. Det betyder att jag så småningom måste få en annan ledarhund. Men just nu är vi ett team, och vi behöver varandra. När jag inte har Tracy vid min sida, blir jag osäker, och hon blir nervös och orolig, när hon inte kan leda mig.

Behov av förståelse

Märkligt nog försöker en del ibland skilja oss åt. De ser Tracy bara som en vanlig hund eller som ett sällskapsdjur, och de förstår inte vår nära gemenskap. De behöver lära sig förstå att Tracy är för mig vad en rullstol är för en rörelsehindrad. Att sära på oss är som att ta bort mina ögon.

Ju bättre man förstår förhållandet mellan mig och Tracy, desto färre problem blir det. En rullstol, till exempel, accepteras utan vidare, men tyvärr är det inte alltid så med en ledarhund. En del personer är rädda för hundar, eller de kanske helt enkelt inte tycker om dem.

Det som sägs i en folder om ledarhundar, utgiven av Synskadades Riksförbund, är till stor hjälp: ”Ledarhunden är ett förflyttningshjälpmedel för en synskadad person. Men den är mer än så. Den är ett levande hjälpmedel. ... Den är även en vän som aldrig sviker.”

Ja, Tracy är verkligen mina ögon i mörkret, och hon hjälper mig att leva ett så normalt liv som för närvarande är möjligt. Men jag är övertygad om att snart, i Guds utlovade nya värld, kommer jag att kunna se allt det underbara i skapelsen. Jag är därför fast besluten att bevara min andliga syn.

Så med Tracys huvud i mitt knä är vi nu redo att lyssna till kassettinspelningen av senaste numret av tidskriften Vakttornet. — Berättat av Anne-Marie Evaldsson.