Avdelningskontorets kommitté: (från vänster till höger) Åke Carlsson, Rune Grahn, Bengt Hanson och Inge Olofsson

Broder Bengt Hanson, som hade bistått broder Eneroth i flera år, blev förordnad att ta över ansvaret som samordnare.

När broder Hanson blir ombedd att berätta något om sin teokratiska historia, säger han: ”Som 16-åring flyttade jag hemifrån till en stad, och man började då bibelstudium med mig och mina syskon, och jag kom med på möten i församlingen. Jag hade inte varit med på så många studier och möten förrän jag insåg vad det skulle komma att betyda för mig — högläsning, bön och tal inför andra. Detta blev ett trosprov för mig, eftersom jag redan i skolan tyckte att det var svårt att högläsa och för övrigt uppträda inför andra. Det som räddade mig var att jag fick en mycket stark kärlek till Jehova och hans uppsåt och en önskan att få ägna mig helt åt detta som pionjär. Men jag sörjde djupt över min oförmåga att fritt och obesvärat kunna uppträda inför andra i dessa sammanhang. När jag så blev ombedd att medverka vid möten, särskilt när det var helt oförberett, kunde jag känna fullständig panik och en önskan att på något sätt kunna försvinna, komma undan.

Vid den här tiden gjorde jag något som kom att betyda mycket för mig. I min förtvivlan över att vara så hämmad i denna sak bad jag till Jehova. Jag tackade honom för att han upplåtit mitt hjärta och sinne för sanningen och lovade att nu ägna mitt liv åt hans tjänst och att jag skulle sträva framåt i den och göra det som kom att förväntas av mig, även om jag skulle dö som en följd av det. Jag lovade att inte dra mig undan.

Varför var denna bön så avgörande i mitt fall? Jo, sedan dess har jag alltid tänkt på den, och jag har inte medvetet dragit mig undan något av det som har förväntats av mig. Och när jag nu ser tillbaka på de 40 åren sedan den bönen, måste jag säga att Jehova på ett nästan komiskt sätt har låtit mig få visa om jag menade vad jag då sade.

Från och med då blev jag formligen ’kastad’ ut i den ena uppgiften efter den andra, som krävde att jag helt litade på Jehova och inte på mig själv. Redan som 18-åring, ett halvår efter dopet, fick jag börja hålla offentliga föredrag. Knappt ett år senare blev jag pionjär, och efter 8 månaders pionjärtjänst blev jag kallad till Betel. Från Beteltjänsten blev jag sänd ut i kretstjänsten, 22 år gammal. När jag var 30 år, fick jag förordnandet som områdestillsyningsman, men innan jag hann börja denna uppgift blev jag, tillsammans med min hustru Ulla, kallad till den första tiomånaderskursen vid Gilead år 1961. Efter skolan blev vi förordnade att tjäna vid Betel här i Sverige, och vi är fortfarande kvar här och gläder oss över att vi båda har fått tjäna Jehova i heltidstjänsten alltifrån vår ungdom och att vi får fortsätta att tjäna Jehova med all vår tid och kraft.

Nu kanske någon tror att jag efter alla dessa år har blivit helt kvitt det ursprungliga problemet. Det kan jag inte påstå, även om det nu går bättre än vad det då gjorde. Jag upplever Herrens ord till Paulus i 2 Korintierna 12: 9 som om de också gällde mig: ’Min oförtjänta omtanke är nog för dig; ty min kraft görs fullkomlig i svaghet.’”