En kväll år 1898 fick Petter Larsson och hans familj på Sturkö besök av August Lundborg, en 25-årig energisk, robust kapten i Frälsningsarmén. Han lämnades ensam en kort stund i deras stuga och fick då syn på ett par böcker — de två första banden av Millennii dagning, skrivna av C. T. Russell. När han bläddrade igenom dem, fann han en förklaring av Kristi lösenoffer som både förvånade och gladde honom. Han lånade böckerna, slukade innehållet och började omedelbart undervisa från dem vid sina möten.

Lundborg, som var en handlingens man, skrev ett brev till broder Russell, daterat den 21 december 1898: ”Käre Herr Russell: — Undertecknad, f. d.kapten i frälsningsarmén, har nyligen, på grund af det ljus Gud sändt mig genom edert verk, Mill. dagning, lämnat sagda organisation.” Han uttryckte sedan sin uppskattning av den sanning han hade funnit och slutade: ”Om ni önskar det, skall jag blifva mycket glad för att få upptaga kolportörsarbete här i Sverige.” Utan att tveka sände broder Russell 55 uppsättningar av de tre första banden av Millennii dagning till Lundborg och uppmanade honom att skicka några av böckerna till sina forna kolleger inom ”armén”.

Lundborg blev mycket besviken när sändningen kom. Det var inte nog med böcker! På kort tid hade han lämnat ut alla till sina forna trosfränder och andra. Snabbt skrev han till Russell och bad om fler. Han väntade och väntade. Det verkade som om de aldrig skulle komma. Utan att låta sig hindras av att han ingen litteratur hade började han arbeta som kolportör, dvs. predika på heltid från hus till hus, i Stockholm i maj 1899. Ivrigt tog han upp beställningar på böcker för senare leverans. På så sätt fortsatte Rikets säd att sås ut.

Första församlingen tar form

Broder Russell skickade också Lundborg adressen till en viss S. Winter i Danmark, som hade börjat sprida sanningens säd där och i de sydligaste delarna av Sverige. Genast inbjöd Lundborg honom till Stockholm och ordnade med ett bibliskt möte — det första i Sverige. Några intresserade trängde ihop sig i det lilla köket hos en familj som hade skaffat litteratur av Lundborg. Ett sorl av spänning och hänförelse fyllde köket då dessa andligt hungriga människor formligen slukade sanningsorden.

Mot slutet av år 1899 började denna lilla grupp samlas regelbundet på söndagarna. Man hyrde ett litet snickeri på Apelbergsgatan för två kronor kvällen. Torsdagen den 12 april 1900 samlades åtta personer i ett rum som man hade hyrt på Grev Magnigatan för att fira den första Åminnelsen i Sverige. De bad att Guds ande skulle skynda på tillväxten.

Några månader senare hyrde de en större lokal, en lägenhet på Trångsund 8. Där höll de sin första ”egna” sammankomst den 20—27 juni 1901. Några bibelforskare från Danmark kom också. För att pröva intresset utanför Stockholm ordnade de också ett möte i Uppsala. De blev helt överväldigade då 150 intresserade kom.

Nu började sanningen spridas ännu mer. Ett litet rum hyrdes på Kungsgatan 20 i Stockholm för att tjäna som kontor och litteraturdepå. Lundborg fortsatte ihärdigt att ”så” åt alla håll. Han färdades långa vägar, till fots, med vagn, tåg och båt. (Matt. 13:3—23) År 1902 rapporterade han att han bearbetat nästan alla städer och samhällen i mellersta och södra Sverige.

”Vakt-Tornet” kom tidigt på svenska

Broder Lundborg drev på verket. År 1902 vädjade han till broder Russell om att få ge ut en tidskrift på svenska. Broder Russell svarade: ”Jag [håller] ännu fast vid den tron att kolportörsarbetet, och vid sidan däraf traktatutdelningen, är långt viktigare än utgifvandet af hvilken som helst tidning på hvilket som helst språk, och jag anbefaller dig att bruka tiden i öfverensstämmelse härmed.”

Men Lundborg hade en stark vilja och fortsatte med sina planer. Mot slutet av det året hade han tryckt och spritt det första numret av en månatlig tidskrift, I Morgonväkten. Den innehöll utdrag ur Zion’s Watch Tower, Pastor Russells predikningar, dikter och brev från läsare.

Lundborg skrev så här till broder Russell:

”[Jag] söker [alltid] vara så praktisk som möjligt och följer samma metod som jag af detta edert bref ser att ni använda i Amerika, nämligen att besöka alla hus på de platser man kommer till. Jag går från dörr till dörr, omkring det ena kvarteret efter det andra (från tidigt på morgonen till sena kvällen), tills jag blir färdig att ge mig af till nästa stad, men om en plats icke är större än t. ex.den på hvilken jag nu är (Mariefred, som har ungefär 1.100 innevånare) behöfvs i allmänhet icke många timmar därtill.”

När det var för långt att gå till fots, utnyttjade kolportörerna andra transportmedel — ofta billiga men långsamma. Men tiden användes förståndigt. Lundborg skrev vidare i rapporten: ”Jag reser billigt, jag har en stark kropp, som tål vid att fara litet illa ibland. Där det är möjligt reser jag t. ex.alltid sjövägen, ettdera med lastbåtar eller ock tar jag den allra billigaste platsen (där den enda bekvämligheten, på natten såväl som dagen, är det bara däcket) på båtar med persontrafik. Den tid som åtgår härtill brukar jag också noggrant använda till samtal med människor och till studier af Bibeln.”

Under de första åren flyttades det lilla svenska avdelningskontoret — i huvudsak möblerat med bokkartonger och broder Lundborgs säng — från den ena lokalen till den andra i Stockholms centrum. År 1905 flyttades det från ett litet trångt rum åt bakgården på Kungsgatan 20 till en del av en lägenhet på Adolf Fredriks Kyrkogata 7. Tre rum hyrdes — ett för mötena, ett för kontoret och ett för kartongerna och Lundborgs säng. Men innan året var slut, ville lägenhetsinnehavaren ha tillbaka sina rum, och avdelningskontoret flyttades till Rådmansgatan 39 B.

Verket expanderade, i synnerhet i de två största städerna, Stockholm och Göteborg, och därför tyckte Lundborg att det skulle vara bättre att verka från en plats mitt emellan. År 1907 flyttades därför avdelningskontoret till Örebro, ungefär 20 mil väster om Stockholm, där det blev kvar i nästan 20 år.

Russell intresserad av Sverige

Broder Russells många brev till Lundborg återspeglar hans innerliga intresse för Rikets verk i Sverige. De utstrålade alltid värme och uppmuntran och innehöll klara och bestämda anvisningar. En gång skrev han: ”Mottag och var alltid försäkrad om min kärlek och sympati, äfven då jag vissa tider ser det vara nödvändigt att öfva kritik.”