Broder Axel Richardson, kort till växten fysiskt sett, men inte andligt, berättar: ”År 1936 fick min lilla hustru, Asta, och jag i uppdrag att tjäna i den vidsträckta fjällvärlden i västra Jämtland. De enda jordiska ting vi ägde då var två cyklar, ett tält, sovsäckar och en kappsäck. Men vi var fast beslutna att gå igenom vårt distrikt och inte hoppa över någon isolerad lappby eller gård uppe i fjällen. Vi vandrade ofta till fots i kängor och med svullna och värkande fötter. Vi gick flera mil om dagen i den oländiga terrängen i fjällvärlden med dagsbehovet av mat, kläder och litteratur på ryggen och i famnen.” Axel berättar vad som hände en gång då hustrun inte var med: ”En vänlig man skjutsade mig över sjön i sin motorbåt. Sedan lämnade han mig på stranden, och jag såg honom fara tillbaka till andra sidan. Jag tittade mig omkring. Där stod jag ensam med min cykel och en tung bokväska och kände mig övergiven. Det fanns bara tre hus i hela trakten. När jag hade besökt dem, måste jag ta mig därifrån. Men hur? Jag hade sjön på ena sidan och ett brant berg på den andra. Det fanns inget val. Med cykeln på ena axeln och bokväskan på den andra började jag klättra uppför berget. Efter flera timmars mödosam bergsbestigning började jag, med en suck av lättnad, gå nerför berget på andra sidan. En man som bodde längre ner på bergssluttningen frågade: ’Var i all världen kommer du ifrån?’ Han stirrade häpet på mig, när jag pekade mot det höga berget. ’Du är den första som kommit den vägen’, sade han, ’och det på cykel!’ Jag var glad att jag hade gjort den ansträngningen för de goda nyheternas skull.”

[Bild på sidan 145]

Asta och Axel Richardson tjänade i Jämtland 1936