Låt oss återvända till ryggraden i verket — pionjärtjänsten. Under andra världskriget fortsatte pionjärerna att ännu mer nitiskt sprida sanningen runt om i landet, trots brist på pengar, mat, kläder och bränsle. Fastän Sverige undgick att dras in i själva kriget, införde myndigheterna restriktioner och ransonering. ”Som pionjär under de åren måste man verkligen förtrösta på Jehova”, säger Gustaf Kjellberg, som i slutet av 1930-talet avbröt sin karriär som brottare för att helt ägna sig åt sanningen. Gustaf, som fortfarande är pionjär, berättar:

”På sommaren bodde min pionjärkamrat och jag i tält, men på vintern sökte vi logi i privata hem, vilket ofta var svårt och dyrt. Sällskapet försökte hjälpa oss genom att sända oss en beskrivning på hur man kunde bygga en hopfällbar liten husvagn som kunde dras efter cykel. Vi byggde en sådan med detsamma.

Det var kallt på vintern, eftersom vagnen var byggd av tunn masonit. Vi värmde upp den genom att elda pinnar och kottar i en järnkamin, och om natten svepte vi in oss i alla våra kläder för att hålla oss någotsånär varma. En natt väckte min kamrat mig och klagade över att han inte kunde lyfta huvudet. Inte underligt! Hans tjocka hår hade frusit fast i stålkanten på sängen! Jag fick loss honom genom att tina isen med händerna. Men aldrig under hela tiden vi bodde i den vagnen var vi sjuka, och vi kunde ägna långa dagar åt att predika de goda nyheterna. Vilken underbar tid!”

Ingvar Wihlborg vittnade bland samerna och bearbetade stora områden i Norrland i slutet av 30-talet. Han berättar: ”Ett bra stycke norr om polcirkeln låg det glest befolkade området mellan Kiruna och norska gränsen, ett 130 kilometer långt område. För att hitta måste jag gå eller åka skidor längs järnvägsspåret på malmbanan, vilket jag gjorde två gånger om året. En kall, mörk kväll dök plötsligt ett tåg upp bakom mig. Snöslungan på loket kastade mig högt upp i luften, med skidor och ryggsäck, och jag landade i en djup dal. Det tog en liten stund innan jag kunde orientera mig. Men plötsligt såg jag ljusen från Abisko Turisthotell, och jag gick ditåt. Hotellpersonalen häpnade när jag klev in som en snögubbe. ’Hur i all världen har du kommit hit?’ frågade de. ’Via en luftfärd’, svarade jag glatt. De var vänliga och bjöd på varm choklad och smörgås.”

Trots att levnadsförhållandena var kärva då i Sverige och vintrarna extremt kalla, saktade inte de nitiska pionjärerna farten. Jehova höll deras hjärtan varma. Verket gick hela tiden framåt under dessa år. Efter kriget hade antalet tillbedjare mer än fördubblats — från 1.427 år 1938 till 2.867 år 1945.

Pionjärerna blev återigen välsignade under tjänsteåret 1944. Pionjärerna med särskilt uppdrag hade goda skäl att glädja sig, då de lyckades organisera 17 nya församlingar. De övriga pionjärerna gladde sig också, då 11 nya församlingar hade bildats som ett resultat av deras ansträngningar. Det året bildades hela 144 nya församlingar! Kampanjen mot oss hade således misslyckats. Här är ett typiskt exempel:

Kyrkorådet i en socken beslöt att kräva att två pionjärsystrar skulle 1) sluta besöka människor med sin litteratur, 2) tro på Jesus och 3) utan dröjsmål inkvartera sig utanför socknen.

Sockenprästen försökte också pressa systrarnas hyresvärd att omedelbart vräka dem. Brevet som informerade hyresvärden om kyrkorådets beslut att systrarna måste vräkas slutade: ”Med hjärtliga hälsningar till er och dem (de två systrarna).” Hyresvärden och hans bror, som båda brukade gå i kyrkan, blev så upprörda över de falska anklagelserna att de slutade att gå i kyrkan och i stället började vara med vid bibelstudierna som systrarna ledde.

Inte alla präster var motståndare

En pionjärsyster bad en broder från en grannförsamling hålla ett offentligt föredrag på hennes distrikt. Till allas förvåning kom prästen. Han lyssnade uppmärksamt och gjorde anteckningar. Efteråt ställde han många frågor och medgav att många av kyrkans läror var oriktiga. Han klagade: ”Folk skulle inte komma till kyrkan ens om jag predikade sanningen för dem.”

Brodern sade att prästen och hans kolleger borde göra som Kristus och hans efterföljare, gå från hus till hus. Prästen svarade: ”Ja, det borde vi göra, men vi är för fega och för lata för det, och dessutom är vi alltför upptagna med världsliga ting.” När prästen gick, tog han vänligt i hand och tackade talaren för föredraget.