En mycket speciell sammankomst

”DET här är det bästa vi varit med om!” ”Det är fantastiskt!” ”Vi kommer igen!” Sådana kommentarer hördes överallt bland de omkring 550 deltagarna i den förkortade områdessammankomsten ”Ljusbärare” som hölls i Sammankomsthallen i Jakobsberg den 29 augusti. I och för sig brukar deltagarna vid alla Jehovas vittnens sammankomster ge liknande uppskattande kommentarer. Men detta var en sammankomst av alldeles speciellt slag.

Under det senaste året har det strömmat in asylsökande från det forna Jugoslavien till Sverige. Jehovas vittnen runt om i landet har vittnat om sin tro för många av dessa. Eftersom intresset bland dem varit stort, anordnade Sällskapet Vakttornet denna sammankomst på serbokroatiska. Inbjudan gick ut, och 550 personer mötte upp. Omkring 400 av dem var inte Jehovas vittnen — cirka 300 var muslimer. Några hade redan börjat förkunna för andra om vad de lärt, sedan Jehovas vittnen studerat Bibeln med dem en tid, men de flesta var helt ”nya” eller hade förut bara besökt något enstaka möte. Många svenska förkunnare ute i landet gjorde stora uppoffringar för att sammankomsten skulle kunna genomföras.

Det fem timmar långa programmet innehöll tal, erfarenheter och ett bibliskt drama, med avbrott för servering av lunch. Samtliga hade försetts med ett häfte med texterna till de sånger som ingick i programmet. Det hela var en mycket märklig och stimulerande upplevelse för alla. Här samlades och umgicks kroater, serber, makedonier, albaner, bosnier och montenegriner. De omfamnade varandra och gladdes med varandra. Biblisk litteratur fanns tillgänglig på fem av deras språk.

En 20-årig kvinna från Bosnien kom till sammankomsten tillsammans med ett 30-tal andra i en hyrd buss från Eskilstuna. Hon blev så uppmuntrad av lärdomarna i det bibliska dramat om den unge israelitiske kungen Josia att hon sade: ”Jag skulle vilja bli döpt vid nästa sammankomst. Jag vill studera två gånger i veckan.”

Det unga vittne som spelade kung Josias roll i dramat kom från den nu så gott som ödelagda staden Vukovar. Han är serb och hans hustru kroat. De hade tillhört en församling av Jehovas vittnen på 90 förkunnare. De vittnar nu för andra asylsökande landsmän och berättar att det inte är svårt att sätta i gång bibelstudier. Intresset är mycket stort.

En ung man, som flydde från Makedonien år 1991, kom till sammankomsten med en buss från Västervik. Han berättar att han vid sin ankomst till Sverige först hamnade i ett läger i Helsingborg, där en äldre kvinnlig förkunnare besökte honom och bjöd honom till ett möte på serbokroatiska. Han kom och hade tretton andra med sig. Studium sattes i gång med alla fjorton. När de senare flyttades till en förläggning på Öland, fortsatte vittnen där att leda studiet med hjälp av en ”utomstående” frivillig tolk, som också han ganska snart insåg att detta var sanningen. Nu, efter mindre än ett år, är både han och flera av dem han tolkade för odöpta förkunnare och planerar för dop. De hade tagit med sig många, som de själva leder studium med, till sammankomsten.

Den unge mannen från Makedonien berättar vidare att han nu fått avslag på sin asylansökan och måste återvända hem. Hur upplever han det? Han svarar: ”Nu är jag inte orolig. Jag vet vad jag skall göra med mitt liv när jag kommer hem. Det finns ett stort fält att predika på. Hela Makedonien väntar på fler förkunnare.” Brodern som började studera med honom i Helsingborg fyller i: ”Hans svar påminner om vad en ängel bönföll Paulus om i en syn om natten, enligt Apostlagärningarna 16:9: ’Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.’”

Att det inte var svårt att få intresserade med till sammankomsten vittnar ett par svenska bröder från Fagersta om. De hade inbjudit en man som nyligen börjat som förkunnare. När de skulle ge sig av till sammankomsten, hade han bjudit in fyra personer som också ville komma. En annan man hade en lista på tolv personer som han tyckte borde vara med. Bröderna måste skaffa fram en minibuss för att klara transporten.

För åtta månader sedan kom en muslimsk familj från provinsen Kosovo i det forna Jugoslavien till Sverige. Här började ett vittne studera med dottern i familjen. Hon visade stort intresse. Hennes far hade inget emot att hon studerade Bibeln och gick på möten. Hon tog sin lillebror med sig och kom till sammankomsten. Vad hade fångat hennes intresse? Hon svarar: ”Fred och vänlighet. Vi skall leva som vänner. Kan leva som vänner. Och om en man och en kvinna ingår äktenskap, betyder det en man och en kvinna.”

En stor grupp zigenare kom i en buss från förläggningar i Flen, Katrineholm, Valdemarsvik och Västerås. De tillhörde samma släkt bestående av flera familjer. Många hade sett sina hem ödeläggas av kriget. Släktens ”patriark” eller huvudman hade fått lämna sin gård med djur och allt bakom sig. Han har fattat intresse för budskapet om Guds nya värld och ser nu till att alla i familjen får biblisk undervisning. De uppskattade storligen vad de fick vara med om. Huvudmannen sade: ”Jag tackar Jehova för den här fina undervisningen.”

En ung man från Makedonien, som också njöt av sammankomsten, kommer från en zigensk släkt i vilken alla är muslimer. Han har fått en strikt islamisk fostran av sin far, som varit i Mecka, berättar han. Han var djupt imponerad av sammankomsten och sade: ”Jag får gratulera till en underbar organisation.”

En annan zigensk muslim bland åhörarna, en 28-årig man från staden Bujanovac i Serbien, berättar att han redan som barn undrat över livets mening och att han inte förstått sanningen förrän Jehovas vittnen började studera Bibeln med honom i Sverige. Han säger: ”Jag tog emot sanningen av hela mitt hjärta, umgicks med den från tidiga morgonen till sena kvällen och delade med mig av den.” På eget initiativ hade han redan använt över 1.000 timmar till att göra mer än 700 personer bekanta med sanningen. Han tillägger: ”Jag skall utöka detta antal genom att fortsätta att predika om sanningen.”

Efter sammankomsten reste alla dessa hundratals nöjda och glada deltagare tillbaka till sina förläggningar. Det rapporteras att de genast började berätta för sina landsmän där om vad de varit med om. Många som inte följde med har sagt att de ångrar det. Utsikterna är alltså stora att många intresserade kommer till nästa sammankomst, ett s.k. kretsmöte, lördagen den 28 november 1992 i Sammankomsthallen i Ulricehamn. Pålysningen om detta kretsmöte följdes av en varm applåd.

Inte att undra på att de närvarande visade uppskattning av sammankomsten. Många kom med krigets obeskrivliga fasor i färskt minne. Nu fick de träda rakt in i en atmosfär av varm och glad kristen anda och under en hel dag bli flitigt påminda om Bibelns underbara löfte om en nära förestående fredlig, trygg ny värld att leva i för evigt. — Matteus 25:34; Titus 1:2.

[Bild på sidan 23]

De 550 närvarande uppskattade programmet under temat ”Ljusbärare”

Blodfrågan uppmärksammas

”Att Jehovas vittnen vägrar att ta emot blod innebär inte att de är motståndare till modern sjukvård — tvärtom följer de noga utvecklingen inom medicinen för att hitta alternativ till blodtransfusioner.” — Ingressen till artikeln i Väl & Ve.

I augusti besökte en grupp från Socialstyrelsen Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Arboga för att samtala med representanter för avdelningen för sjukhusinformation och andra i syfte att skriva en artikel för Socialstyrelsens tidskrift Väl & Ve. Artikeln upptog fyra sidor i nummer 7 för 1992. Den redogör för Jehovas vittnens inställning, men lägger också fram synpunkter från läkare som visserligen respekterar vittnenas uppfattning men som vidhåller att transfusioner i vissa fall är nödvändiga.

Att den medicinska världen håller på att ändra inställning kommer bland annat fram i kommentarerna att ”problematiken kring autologa transfusioner . . . driver fram utvecklingen” och att ”allt fler andra patienter” också vill ”undvika att få blodtransfusioner på grund av riskerna för att infektioner överförs”. En läkare som själv behandlat vittnen säger att ”många alternativa metoder håller på att växa fram, metoder som ännu inte är särskilt spridda och kända”. En annan läkare framför tanken att det ökade antalet specialister gör att fler är beredda att operera utan blodtransfusion och vidare att ”de marknadssystem som nu införs i vården kan också, tillsammans med patientens ökade valfrihet, ge nya möjligheter för sjukhus att specialisera sig på medicinska och kirurgiska behandlingar utan blodtransfusioner”.

Artikeln visar hur Jehovas vittnen genom sina sjukhuskommittéer ger läkare hjälp när det gäller att finna sådana nya möjligheter. Här i landet finns 21 sådana kommittéer på länsnivå med sammanlagt mer än hundra ledamöter som har som en viktig uppgift att informera läkare och vårdinrättningar om blodfri behandling. ”Vittnena har tagit fram en lång lista på metoder som kan användas för att undvika blödningar och blodbrist och få tillstånden under kontroll utan blodtransfusion. Listan backas upp med 60 referenser till medicinska fackartiklar. Bland det som föreslås finns laserkirurgi för att lokalisera och stoppa inre blödningar, bäckenhögläge vid chock, bättre planering så att färre blodprov behöver tas och bättre planering av operationer så att teamen utökas, tiden kortas och komplicerade ingrepp utförs i etapper.”

En jurist vid Socialstyrelsen säger: ”Det är viktigt att vittnena sprider information om sin hållning och de alternativ som finns även till socialnämnderna, där jag tror att dessa möjligheter är mycket lite kända.” Artikeln har också denna kommentar: ”Socialstyrelsen fastslog för övrigt förra året i allmänna råd att blodtransfusioner bara ska ges när det är medicinskt nödvändigt.”

De ihärdiga ansträngningar som Jehovas vittnen har gjort för att framhålla Bibelns syn håller således på att bära frukt, och med ytterligare ihärdighet och uthållighet kommer den bibliska uppfattningen att bli allt vidare känd.