Den gotiska bibeln — en märklig prestation

GOTERNA var ett förbund av germanska stammar, som förmodligen härstammade från Skandinavien. Under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen vandrade de så långt söderut som till Svarta havet och till floden Donau, ända till utposterna av det romerska riket.

Det första litterära verk som framställts på något germanskt tungomål var den gotiska bibeln. I våra dagar finns det bara fragment kvar av denna översättning. Men den förblir en märklig och uppskattad översättning av den Heliga skrift. Varför det?

Wulfila — missionär och bibelöversättare

Översättaren av den bibeln var Wulfila. Enligt historieskrivaren Filostorgios härstammade Wulfila från fångar som tagits vid en gotisk raid in i Kappadokien, som nu är en del av östra Turkiet. Han föddes omkring år 311 v.t. och ordinerades av Eusebios från Nikomedia ungefär 30 år senare och övades att arbeta som missionär bland goterna.

”För att undervisa och vinna fler konvertiter”, säger historikern Will Durant, ”översatte han tålmodigt från grekiska till gotiska hela Bibeln, utom Kungaböckerna.” (The Age of Faith) Förutom ett fragment av boken Nehemja är delar av de kristna grekiska skrifterna de enda gotiska bibelhandskrifter som finns bevarade.

Gotiskan var inte ett skrivet språk. Wulfila stod därför inför en översättningsuppgift som krävde utomordentlig fyndighet. Forntida kyrkliga historieskrivare ger honom äran för att ha uppfunnit det gotiska alfabetets 27 tecken, förnämligast grundade på det grekiska och det latinska alfabetet. Dessutom ”skapade han en germansk-kristen terminologi, som till en del ännu är i bruk”, enligt vad som påpekas i The New Encyclopædia Britannica.

Den gotiska bibelns första skede

Wulfila fullbordade sin översättning före år 381 v.t. och dog två eller tre år senare. Att hans verk blev omtyckt omvittnas i The Encyclopedia Americana, där det heter att ”översättningen användes allmänt av de goter som flyttade till Spanien och Italien”. Att döma av det antal fragment som fortfarande finns av den här gotiska bibeln, tycks man ha gjort ganska många exemplar av den. Åtskilliga handskrifter gjordes sannolikt i skrivrummen i Ravenna och Verona, i det område där goterna hade upprättat sitt rike. Skrivrummen var rum i kloster där handskrifter skrevs och kopierades.

Goterna upphörde att vara en nation omkring år 555 v.t., sedan den bysantinske kejsaren Justinianus I hade återerövrat Italien. Tönnes Kleberg säger att efter upphörandet försvann det gotiska språket och de gotiska traditionerna i Italien nästan spårlöst och att ”handskrifter på gotiska förlorade allt intresse. I stor utsträckning tog man sönder dem, skrapade ut skriften och använde sedan det dyra pergamentet till att bära ett nytt innehåll.”

Handskrifter som ”överlevt”

På en del av dessa handskrifter har raderingen varit ofullständig, så att den ursprungliga skriften fortfarande syns svagt. Flera av dessa palimpsester, som de kallas, har man funnit och dechiffrerat. Anmärkningsvärt nog hade den berömda Codex Argenteus, som innehåller de fyra evangelierna i ordningsföljden Matteus, Johannes, Lukas och Markus, bevarats oskadd.

Man tror att denna utmärkta kodex kom till i skrivrummet i Ravenna i början av 500-talet v.t. Den kallas Codex Argenteus, som betyder ”Silverboken”, därför att den är skriven med silverbläck. Dess pergamentark är purpurfärgade, vilket antyder att den förmodligen var beställd för en kunglig person. Guldbokstäver utsmyckar de tre första raderna i varje evangelium och början av de olika avsnitten. Evangelieskribenternas namn förekommer också i guld högst upp i de fyra parallelltavlorna under varje skriftkolumn. I dessa hänvisas till parallellställen i evangelierna.

Återställelse av den gotiska bibeltexten

Sedan den gotiska nationen upplösts, försvann den värdefulla Codex Argenteus. Man såg den inte igen förrän den kom i dagen i mitten av 1500-talet i klostret i Werden nära Köln i Tyskland.

År 1569 publicerades den gotiska versionen av bönen Fader vår, varigenom uppmärksamheten drogs till den bibel den var tagen från. Namnet Codex Argenteus förekom för första gången i tryck år 1597. Från Werden kom denna handskrift att hamna i kejsarens konstsamling i Prag. Men vid slutet av trettioåriga kriget, år 1648, förde de segerrika svenskarna bort den tillsammans med andra skatter. Sedan år 1669 har denna handskrift haft en permanent plats i Uppsala universitetsbibliotek.

Codex Argenteus bestod ursprungligen av 336 ark, av vilka 187 finns i Uppsala. Ett annat ark, det sista i Markus’ evangelium, upptäcktes år 1970 i Speyer i Tyskland.

Från det att kodexen åter dykt upp började forskare studera skriften för att reda ut innebörden i det döda gotiska språket. Den tyske forskaren Wilhelm Streitberg gjorde bruk av alla tillgängliga handskrifter och tidigare försök att återställa texten och sammanställde och utgav år 1908 ”Die gotische Bibel” (Den gotiska bibeln), med den grekiska och den gotiska texten på motstående sidor.

I våra dagar är det förnämligast forskare som intresserar sig för den gotiska bibeln. Att den framställdes och omhuldades under bibelöversättningens första tid vittnar emellertid om Wulfilas önskan och beslutsamhet att få Guds ord översatt till vad som då var ett modernt språk. Han insåg helt riktigt att det bara var genom detta medel som goterna kunde hoppas förstå kristen sanning.

[Bildkälla på sidan 9]

Genom vänligt tillmötesgående från Uppsala universitetsbibliotek