Calvins roll i reformationen

Många historiker betraktar Calvin som den störste av reformatorerna. Han insisterade på att kyrkan skulle återgå till kristendomens ursprungliga principer. Men en av hans främsta lärosatser, läran om predestination, påminner om tankar från det forntida Grekland, där stoikerna sade att Zeus bestämmer allt och att människan måste finna sig i det oundvikliga. Denna lära är definitivt inte kristen.

Under Calvins dagar kom benämningen hugenotter att användas om de franska protestanterna, och de blev grymt förföljda. Med början den 24 augusti 1572, i vad som kallas Bartolomeinatten, blev tusentals hugenotter i Frankrike slaktade, först i Paris och sedan över hela landet. Men även hugenotterna tog upp svärdet och fick mångas död på sitt samvete i blodiga krig under senare delen av 1500-talet. De valde således att ignorera Jesu befallning: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” — Matteus 5:44.

Calvin hade föregått med dåligt exempel och använde metoder för att främja sina åsikter som den framlidne protestantiske prästen Harry Emerson Fosdick har beskrivit som hänsynslösa och chockerande. Med stöd av den kyrkotukt Calvin införde i Genève blev 58 personer avrättade och 76 landsförvista inom bara fyra år. Vid slutet av 1500-talet hade uppskattningsvis 150 personer bränts på bål. En av dem var Miguel Servet, en spansk läkare och teolog, som förkastade treenighetsläran och därigenom av alla kom att betraktas som ”kättare”. De katolska myndigheterna hade bränt honom ”in effigie” (vilket innebar att man brände en bild av personen), men protestanterna gick längre genom att bränna honom själv på bål.

Johan Calvin, född 25 år efter Luther och Zwingli, flyttade som ung man från Frankrike till Schweiz, upprättade en kyrkostat i Genève, dog vid 54 års ålder