Människans planer för internationell fred och säkerhet

”När allt detta är över, vill vi vara de som läker såren. Vi vill göra vad vi kan för att skapa förutsättningar för något som jag optimistiskt skulle vilja kalla för en ny världsordning.”— Den amerikanske presidenten George Bush i januari 1991, kort efter det att kriget med Irak brutit ut.

”President Bushs vision om en ny världsordning framhåller vikten av rättssäkerhet samt uppfattningen att nationerna har ett kollektivt ansvar att skapa frihet och rättvisa. Det kalla kriget är slut, och en ny era börjar skymta vid horisonten.” — Förenta staternas ambassadör i Australien, augusti 1991.

”När jag betraktar det drama som utspelar sig då demokratin breder ut sig över jorden, tänker jag att kanske — kanske är vi närmare denna nya värld än någonsin tidigare.” — Den amerikanske presidenten George Bush, september 1991.

MÅNGA av världens ledande män har på senare tid, i likhet med president Bush, uttryckt sig mycket optimistiskt om framtiden. Är deras optimism berättigad? Ger de händelser som har inträffat i världen sedan andra världskriget en god grund för sådan optimism? Tror du att de politiska ledarna kan åstadkomma internationell fred och säkerhet?

Människans stolta plan

Under de två sista åren av andra världskriget dödades över en miljon människor i månaden, enligt ett amerikanskt dokumentärprogram med titeln ”Goodbye War”. Vid denna tid kände världens nationer ett desperat behov av en gemensam plan, som skulle förhindra att ett sådant krig någonsin utbröt igen. Medan kriget ännu pågick frambringade representanter för 50 nationer den mest omfattande plan för internationell fred och säkerhet som människan någonsin åstadkommit: Förenta nationernas stadga. I ingressen till stadgan uttryckte dessa nationer sin beslutsamhet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Blivande medlemmar av Förenta nationerna förband sig att göra förenade ansträngningar ”att upprätthålla internationell fred och säkerhet”.

Fyrtioen dagar senare fälldes en atombomb över Hiroshima i Japan. Den exploderade över stadens centrum och dödade mer än 70.000 människor. Denna bomb, och den som tre dagar senare fälldes över Nagasaki, fick på ett effektivt sätt kriget med Japan att upphöra. Eftersom Tyskland, Japans bundsförvant, hade kapitulerat den 7 maj 1945, var andra världskriget därmed slut. Men var detta slutet på alla krig?

Nej. Efter andra världskriget har mänskligheten fått uppleva över 150 mindre krig, som har krävt närmare 19 miljoner människoliv. Det är tydligt att den stolta FN-planen ännu inte har kunnat åstadkomma internationell fred och säkerhet. Vad var det som gick på tok?

Det kalla kriget

FN:s grundare hade inte räknat med den rivalitet som snabbt uppstod mellan nationer som varit bundsförvanter i andra världskriget. Många stater tog parti för den ena eller den andra sidan i denna maktkamp, som kom att kallas ”det kalla kriget” och som i viss utsträckning var en kamp mellan kommunismen och kapitalismen. I stället för att göra förenade ansträngningar för att förhindra krig stödde de båda nationsblocken motsatta sidor i regionala konflikter och kom på detta sätt att strida mot varandra både i Asien och i Afrika och på den amerikanska kontinenten.

I slutet av 1960-talet började det kalla kriget tina upp en smula. Denna upptiningsprocess nådde en kulmen år 1975, då 35 stater undertecknade den så kallade Helsingforsöverenskommelsen. Bland undertecknarna märktes Sovjetunionen och Förenta staterna och deras respektive bundsförvanter i Europa. Alla lovade att verka för ”fred och säkerhet” och att avhålla sig från ”hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål”.

Men dessa planer bar ingen frukt. I början av 1980-talet blev kampen mellan supermakterna återigen intensivare. År 1982 hade förhållandena blivit så spända att FN:s nyvalde generalsekreterare, dr Javier Pérez de Cuéllar, erkände att denna organisation hade misslyckats och varnade för en ”ny internationell anarki”.

I dag är emellertid FN:s generalsekreterare och andra politiska ledare mycket optimistiska. Nyhetsrapporter talar om ”perioden av avspänning efter det kalla kriget”. Hur har denna förändring kommit till stånd?

Avspänningen

En viktig faktor var en europeisk säkerhetskonferens som hölls i Stockholm med 35 deltagarländer. I september 1986 undertecknade dessa stater det så kallade Stockholmsdokumentet, där de bekräftade sin lojalitet mot Helsingforsöverenskommelsen från år 1975.a Stockholmsdokumentet innehåller många regler som är avsedda att styra övervakningen av de undertecknande staternas militära aktiviteter. ”De tre senaste årens resultat är uppmuntrande, och graden av verkställighet börjar överträffa de skrivna utfästelserna i Stockholmsdokumentet”, rapporterade fredsforskningsinstitutet SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) i sin Yearbook 1990.

År 1987 träffade supermakterna en anmärkningsvärd överenskommelse: att förstöra alla markbaserade missiler med en räckvidd på mellan 500 och 5.500 kilometer. ”En faktisk förstöring av missiler och avskjutningsramper planeras, och bestämmelserna i avtalet iakttas vederbörligen av båda sidor”, förklarar SIPRI.

Man har också vidtagit andra åtgärder för att minska risken för kärnvapenkrig. År 1988 undertecknade exempelvis supermakterna en överenskommelse rörande ”interkontinentala ballistiska missiler och ubåtsbaserade ballistiska missiler”. Innan någon av sidorna avfyrar sådana vapen, måste den andra sidan underrättas ”minst tjugofyra timmar i förväg om planerad tidpunkt, avskjutningsplats och nedslagsplats”. SIPRI hävdar att sådana överenskommelser ”praktiskt taget eliminerar risken för att lokala konflikter trappas upp till ett världsomfattande kärnvapenkrig”.

Under denna tid gjordes också energiska försök att förbättra den internationella säkerheten. Vid en toppkonferens mellan supermakterna, som hölls i Washington i maj 1990, föreslog den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov att de två europeiska nationsblocken skulle underteckna en fredspakt. I juli sammanträffade de 16 medlemsnationerna i NATO (Atlantpakten) i London. Som svar på Michail Gorbatjovs förslag föreslog de att båda sidor skulle underteckna en ”gemensam deklaration i vilken vi högtidligt förklarar att vi inte längre är fiender och bekräftar vår avsikt att avhålla oss från hot om eller bruk av våld”. En förstasidesrubrik i en afrikansk dagstidning beskrev detta som ”ett jättekliv mot världsfred”.

Strax därefter, kort innan ett toppmöte mellan supermakterna skulle hållas i Helsingfors, förklarade en talesman för den amerikanska regeringen att ”möjligheten till krig [i Mellersta Östern] föranleder en ny samfälld plan för världsfred”. Fredssträvandena hade drabbats av ett bakslag när Irak invaderade Kuwait, och kriget hotade att sprida sig till de övriga länderna i Mellersta Östern. Men under FN:s överinseende lyckades en internationell militärstyrka ledd av Förenta staterna tvinga de invaderande styrkorna att dra sig tillbaka till sitt eget land. Den internationella enighet som ådagalades i detta krig fick somliga att hoppas att en ny era av samverkan och samarbete hade grytt.

Sedan dess har världssituationen utvecklats ytterligare. I synnerhet har det som en gång var Sovjetunionen förändrats dramatiskt. De baltiska staterna utropade sin självständighet, och andra republiker i Sovjetunionen följde deras exempel. Våldsamma etniska motsättningar började dyka upp i länder som hade förefallit monolitiska under det centraliserade kommunistiska styret. Vid slutet av år 1991 hade Sovjetunionen officiellt upphört att existera.

Dessa radikala förändringar på den politiska scenen har öppnat möjligheternas dörr för Förenta nationerna. Med avseende på detta skrev The New York Times: ”Den globala avspänningen och den nya andan av samverkan mellan Förenta staterna och Sovjetunionen skulle kunna leda till att världsorganisationen får en ny och mer betydelsefull roll i de internationella angelägenheterna.”

Har den tid äntligen kommit då den 47-åriga organisationen skall få visa vad den duger till? Står vi verkligen i begrepp att träda in i det som Förenta staterna har betecknat som ”ett nytt sekel och ett nytt millennium av fred, frihet och välstånd”?

[Fotnot]

Kommer fredsplanerna att krönas med framgång?

”DET kalla kriget, som har haft världen i sitt grepp i över 40 år, tycks med Guds hjälp ha upphört”, konstaterar One World, en tidskrift som utges av Kyrkornas världsråd. ”Betydelsefulla händelser i Central- och Östeuropa ... tycks båda gott för freden och säkerheten i Europa och den övriga världen”, tillägger anglikanen John Pobee, som är verksam inom Världskyrkorådets program för teologisk utbildning.

Världskyrkorådets representanter är inte de enda som förbinder Gud med människans planer för internationell fred och säkerhet. I april 1991, kort efter kriget i Persiska viken, sände påven Johannes Paulus ett budskap till FN:s dåvarande generalsekreterare, Javier Pérez de Cuéllar, där han sade: ”Biskoparna i de katolska kyrkorna i Mellersta Östern och Västerlandet har förtroende för Förenta nationernas verksamhet. ... De hoppas att Förenta nationerna och dess fackorgan skall hjälpa de människor som på grund av det nyligen utkämpade kriget råkat i en akut nödsituation att finna internationell medkänsla och solidaritet.”

Vatikanstaten var för övrigt en av de 35 stater som utarbetade och undertecknade såväl Helsingforsöverenskommelsen år 1975 som Stockholmsdokumentet år 1986. När Förenta nationerna utropade år 1986 som det ”Internationella Fredsåret”, svarade påven med att inbjuda representanter för världens större religioner att ta del i firandet av ”Världsbönedagen för fred” i oktober 1986. Representanter för buddismen, hinduismen, islam, shintoismen, anglikanska kyrkan, olika protestantiska kyrkor, grekisk-ortodoxa kyrkan, judendomen och många andra religioner samlades i Assisi i Italien och turades om att frambära böner om världsfred.

Några år senare höll den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury i England en predikan i Rom och påminde då om denna tilldragelse. ”I Assisi”, sade han, ”såg vi att biskopen av Rom [påven] kunde samla de kristna kyrkorna. Vi kunde be tillsammans, tala tillsammans och agera tillsammans för mänsklighetens fred och välfärd. ... Vid denna bönestund för världsfred kände jag mig som om jag stod inför den Gud som sade: ’Se, jag gör allting nytt.’”

Även religioner som inte var representerade i Assisi är optimistiska beträffande människans planer för internationell fred och säkerhet. En ledarartikel i Die Kerkbode, reformerta kyrkans officiella tidskrift i Sydafrika, förklarade: ”Vi upplever nu övergången till en ny världsordning. Det som verkade otroligt för några år sedan sker nu inför våra ögon. Den försoning som äger rum på världsscenen mellan Sovjetunionen och Väst har stor betydelse på det regionala planet. Även i vår del av världen har svurna fiender och sedan länge stridande parter börjat tala med varandra, och en längtan efter ’fred’ kommer till synes överallt. ... Från kristen synpunkt bör alla försök att åstadkomma fred mellan folken välkomnas. Vi kan be om fred i vår tid.”