Tahiti – juvelen i Söderhavet
TAHITI — själva namnet framkallar alla slags bilder för ens inre syn! Den franske upptäcktsresanden Bougainville kallade ön Nya Kythera, eftersom den påminde honom om en ljuvlig Medelhavsö med namnet Kythera. Tahitis skönhet har inspirerat konstnärer och poeter. I en del människors ögon är det ett annat namn för paradiset.
I många års tid har emellertid en grupp människor på Tahiti ägnat tid åt att tala om ett kommande paradis. Exakt samma budskap förkunnas i varje bebott land i världen. Men behövs det på Tahiti av alla platser? För att hjälpa dig att förstå varför skall vi berätta en del om denna ö, om du vill lyssna.
Tahiti, den vackra ön
Är Tahiti så vackert som människor säger? Det är ingen tvekan om detta! Det är inte någon stor ö — endast 1.041 kvadratkilometer. Men dess högsta berg når en höjd av 2.237 meter. Runt hela ön går en väg som är 121 kilometer lång.
Ett av Tahitis praktfulla naturscenerier är den turkosfärgade lagunen som omger ön. Längre ut har havet en djupblå färg, och som en barriär mellan det djupa havet och den ljusare färgade lagunen finns ett korallrev på vilket vågorna krossas och bildar en krans av vitt skum. Från luften ser Tahiti därför ut som en juvel som ligger inbäddad i ett turkosfärgat juvelskrin. Somliga kallar den till och med juvelen i Söderhavet.
Och klimatet? Varmt och fuktigt men tempererat av uppfriskande passadvindar. Från november till mars pågår regntiden, då både temperaturen och fuktigheten är hög. Vegetationen är tät och frodig. I synnerhet längs kusten och i dalgångarna finner man ett överflöd av kokosnötter, mangofrukter, brödfrukter, avocadofrukter och bananer — allt man kan vänta sig i ett tropiskt paradis!
Och blommorna? Slut ögonen och föreställ dig att du inandas luft uppfylld av söt jasmindoft. Tänk dig att du låter dina ögon njuta av ett hav av hibiskus och bougainvillea. Försök se för dina ögon den ovanliga, vaxöverdragna flamingoblomman och i synnerhet växten tiare tahiti, den vita, sötaktigt doftande blomman som män och kvinnor på Tahiti bär i håret. Ja, Tahiti har välsignats med ett överflöd av blomväxter.
Det finns sjöfåglar på Tahiti, men det finns inte många djurarter där som ursprungligen hör hemma på ön. Det omgivande havet kompenserar emellertid mer än väl för detta. Vackra koraller ger skydd åt många olika arter av musslor och kräftdjur. Både i lagunen och i den djupa oceanen utanför kan ögat fröjdas åt färgrika papegojfiskar, läppfiskar, kirurgfiskar, abborrar, grönlingfiskar och röda mullusfiskar. I klippskrevor lurar den hungriga muränan och betraktar också skådespelet — men inte för att beundra dess skönhet — och längre ut skymtar hajens hotfulla skepnad.
Tahitis invånare
Denna vackra ö upptäcktes först av polynesierna, dessa mästernavigatörer, någon gång på 400-talet v.t. De lärde sig att uppskatta dess vilda skönhet och leva av dess bördiga jordmån och välförsedda vatten. De tillbad en gud som kallades Taaroa, som sades ha ett hov av underordnade gudomligheter. Religiösa ceremonier ägde rum inom rektangulära inhägnade områden som kallades marae, vid vars ena ända det fanns ett altare för de heliga avgudarna, kallade tiki, på vilket man offrade människor.
I drygt tusen år levde dessa invånare ostörda. Deras avkomlingar finns i själva verket kvar ännu i dag. De kallas tahitier. På 1700-talet ”upptäcktes” ön på nytt, denna gång av europeiska sjöfarare, till exempel Wallis, Bougainville och Cook. Tahiti blev världsberömt. Nykomlingarna förde med sig en del nyttiga ting till tahitierna, till exempel metaller, nya tygsorter, skrivkonsten och i synnerhet bibeln. De förde också med sig problem. Tahiti blev invecklat i konflikter, och slutligen, år 1880, skänkte den tahitiske kungen Pomare V Tahiti till Frankrike. I dag är ön det administrativa centrumet för en grupp öar som går under benämningen Franska Polynesien.
Den gyllengula hyn och det långa, korpsvarta håret hos de tahitiska kvinnorna har ofta populariserats av konstnärer som Paul Gauguin. Nu för tiden, när tahitier gifter sig med kineser, européer och andra folkslag, håller rasen på att bli ganska kosmopolitisk. Det tahitiska språket, som talades av de ursprungliga tahitierna, används fortfarande i stor utsträckning. Det är ett vackert språk men saknar många ord som behövs för livet i nutiden. Därför hör man vid vardaglig konversation kinesiska, engelska och andra främmande ord uppblandade med tahiti. Franska talas också här, eftersom Tahiti står under fransk administration.
Förändringar pågår
Naturen och människorna är förtjusande. Tahitierna är fortfarande skickliga, när det gäller det traditionella polynesiska konsthantverket: pärlemor- och träsnideri. De använder de snäckskal som förekommer där och gör vackra halsband och hängprydnader, och de kan väva mattor, korgar och hattar av blad från kokos- och skruvträdspalmen. Men deras främsta färdighet är sång och dans. De tar varje tillfälle i akt att njuta av utsökt mat, vackra blommor, musik, sånger och danser (såväl som, beklagligt nog, mycket alkohol och tobak).
Men trots allt bär Tahiti det tjugonde århundradets omisskännliga kännetecken. Mycket av dess skönhet utsätts för exploatering. Kommersiella intressen leder till att man finkammar havet på jakt efter snäckskal och jagar hajar för deras tänders skull och havssköldpaddor för att komma åt deras skal. Sjöfåglarna, som förut var så talrika, håller samtidigt på att gradvis trängas undan av en växande befolkning av människor längs kusten.
Föroreningar är också ett problem. Tahiti har en del vackra stränder, och många av dem består — förvånansvärt nog — av svart sand. Men havet spolar upp obehagligt avfall på en del av stränderna.
Under många år har tahitierna åtnjutit ett legendariskt och välförtjänt rykte för vänlighet, frikostighet och gästfrihet. Olyckligtvis har emellertid koloniseringen och turistnäringen minskat denna naturliga benägenhet, som i viss grad fått stryka på foten för vår nutida världs realiteter. Det finns också andra problem, som uppstod på 1960-talet i samband med de franska kärnvapenproven i södra Stilla havet och upprättandet av en internationell flygplats. Alltsedan dess har det materiella välståndet lett till ett visst sedefördärv.
Det framtida paradiset
Tahiti har naturligtvis aldrig verkligen varit ett paradis i ordets fullaste bemärkelse. Trots öns skönhet har tahitierna alltid lidit av sådana problem som är vanliga för hela mänskligheten, till exempel sjukdomar och död. Dessutom tänker många på vad Tahiti en gång var och vad det håller på att bli, och därför fruktar man för framtiden. Tänkande människor hoppas att försämringen inte skall fortsätta, men var kan de finna ny tillförsikt?
Mot slutet av 1700-talet kom de första av kristenhetens missionärer till Tahiti. De översatte bibeln till tahiti, och denna bok har fortsatt att vara den mest respekterade boken på ön. I dag finns det emellertid många religioner i landet, och de flesta gör anspråk på att vara kristna. Men samtidigt förekommer det mycket brottslighet och våld, såväl som rasdiskriminering och nationalism. Det förefaller som om kristenheten inte har varit i stånd att peka ut vägen till en lösning på dessa problem.
Detta är anledningen till att Jehovas vittnen har ägnat sig åt att upplysa tahitierna om det framtida, sanna paradiset. De förklarar det uppsåt som Gud har, den Gud vars namn, Jehova, förekommer tusentals gånger i bibeln på tahiti. De framhåller att denne Gud profeterat om att mänskligheten skulle börja ”fördärva jorden”, även de avlägsna och vackra delarna av den. (Uppenbarelseboken 11:18) Och de finner glädje i att framhålla att Jehova inte kommer att låta detta fortgå. Hans rike under Jesus Kristus kommer i själva verket att frambringa ett verkligt paradis, inte enbart på Tahiti, utan på alla jordens öar och kontinenter. (Psalm 98:7—9) Guds rike kommer att göra slut på sådana problem som sjukdomar, lidande och död, som plågat Tahiti även under dess mera idylliska dagar. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Därigenom uppmuntras tahitierna att ge uttryck åt sin legendariska gästfrihet och att med glädje ta emot Guds rikes styre som snart är här, till bestående välsignelse för dem.