Nio från vår klass blev skickade till Taiwan, och en av dem var Ian Brown från Nya Zeeland. Han blev min missionärskompis. Vi visste praktiskt taget ingenting om Taiwan. Vi visste inte ens var det låg innan vi tittade på en karta.

Jag kan inte tänka mig en större kontrast än mellan de avlägsna områdena i Queensland och Taiwan! Den första stora utmaningen var språket, kinesiska. Rätt länge kunde jag inte förstå vad som sades på mötena, där vi får lära oss så mycket som kan bygga upp vår tro. Och jag kunde inte heller kommunicera så bra med mina bröder och systrar. Så då gick det upp för Ian och mig varför vi behövde lära oss så mycket på Gilead och hur värdefullt det var i den situation vi var i. Det vi hade lärt oss på Gilead, vårt personliga studium och många uppriktiga böner hjälpte oss att fortsätta kämpa på. Och även om vi inte kunde kommunicera så bra med bröderna och systrarna i Taiwan blev vi uppmuntrade av den kärlek de hade till oss och Jehova.

Vi lär oss kinesiska

När vi missionärer hade kommit till Taiwan fick vi en intensivkurs i kinesiska. Vår lärare var en syster från Australien som hette Kathleen Logan,e och hon hade gått Gileadskolans 25:e klass. Vi var helt fokuserade på att lära oss kinesiska. Hon sa att vi skulle försöka praktisera det vi fick lära oss så fort som möjligt. Innan Ian och jag gick ut i tjänsten första gången hade vi lärt oss en kort inledning. På väg till distriktet pratade vi om vem som skulle ringa på första dörren. Jag var äldre än Ian, så jag skojade med honom och sa att jag fick bestämma att han skulle börja. Den som öppnade var en elegant kinesisk herre. Han lyssnade tålmodigt på Ians blandning av kinesiska och engelska. Vi höll på att tappa hakan när han sedan frågade oss vad vi ville på perfekt engelska! Vi pratade en stund, och i slutet av vårt samtal uppmuntrade han oss att kämpa på. Det han sa påminde mig om det Ben hade sagt till mig.

I vårt distrikt ingick en stor del av huvudstaden, Taipei. Det var nästan ingen som hade hört om sanningen där, för det fanns inte så många vittnen där då. Ian och jag satte i gång med att förkunna, och vi lämnade ofta hundratals tidskrifter varje månad. Vi ska inte sticka under stol med att en del bara tog tidskrifterna för att förstå vilka vi var och vad vi försökte säga! Men vi gjorde vårt bästa för att så sanningsfrön där, och vi var säkra på att de skulle slå rot hos dem som hade rätt inställning.

Min missionärskompis och vän Ian Brown var kvar i Taiwan och fortsatte i heltidstjänsten tills han gick bort 2013.