Rabbinernas viktigaste lärocenter i Palestina flyttade så småningom till Tiberias. Andra viktiga akademier låg i Sepforis, Caesarea och Lydda. Men den allt sämre ekonomiska situationen, konstant politisk instabilitet och slutligen påtryckningar och förföljelse från den avfälliga kristendomen ledde till en omfattande immigration österut till ett annat stort centrum med judisk befolkning — Babylonien.

Mot slutet av 300-talet och i början av 400-talet v.t. blev situationen särskilt svår för judarna i Palestina. Vågor av restriktioner och förföljelse från den avfälliga kristenhetens växande myndighet ledde omkring år 425 v.t. till den sista stöten för att göra slut på Sanhedrin och avskaffa ställningen som Nasi (patriark). De palestinska amoraiterna började föra ihop sammanfattningarna av debatterna i akademierna till ett enda sammanhängande verk för att försäkra sig om att de bevarades. Detta verk, som sammanställdes i hast under senare delen av 300-talet v.t., blev känt som den palestinensiska Talmud.b

De två versionerna av Talmud — Hur skiljer de sig åt?

Det hebreiska ordet ”Talmud” betyder ”studera” eller ”lära”. Amoraiterna i Palestina och Babylonien grep sig an med att studera, eller analysera, Mishna. Båda versionerna av Talmud (den palestinensiska och den babyloniska) innehåller sådana analyser, men hur skiljer de sig åt? Jacob Neusner skriver: ”Den första versionen av Talmud analyserar bevis, den andra granskar antaganden; den första håller sig helt inom gränserna för denna granskning, den andra överskrider dem kraftigt.”

Att man redigerade den babyloniska Talmud mer intensivt och noggrant gjorde den inte bara mycket större, utan också djupare och mer genomträngande i tänkesätt och analys. När man talar om ”Talmud”, är det vanligtvis den babyloniska Talmud som avses. Det är denna version av Talmud som har blivit mest studerad och kommenterad under århundradenas gång. Enligt Neusner är den palestinensiska Talmud ”ett verk av förmågor”, medan den babyloniska Talmud ”är ett verk av genier”.