Under de närmaste 20 åren fick vännerna i Tanzania uppleva många arresteringar och rättegångar. Detta förvånade dem inte. Jesus hade ju sagt: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er. ... En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:18, 20) De uthärdade därför med glädje dessa vedermödor utan att göra så stor affär av dem.

Brödernas fridsamma och samarbetsvilliga natur spelade ofta motståndarna i händerna. Illvilliga personer kunde till exempel låtsas att de var intresserade, och de aningslösa vittnena bjöd då in dem till sina hem och visade dem stolt sitt teokratiska bibliotek. Ibland kunde till och med dessa listiga personer låna några av vännernas bibelstudiehjälpredor och sedan visa upp dem i rätten som bevis mot vittnena. Vännerna erkände villigt att de var medlemmar av sammanslutningen Jehovas vittnen, vilket juridiskt sett innebar att de understödde en olaglig organisation. Eftersom somliga bröder redan på polisstationen erkände att de gjort sig skyldiga till lagbrott, fick de inte avge vittnesmål inför rätta. På grund av sin samarbetsvillighet tillät de också att man gjorde husrannsakan i deras hem, vilket ofta ledde till att de blev arresterade, trots att det inte förelåg något domstolsbeslut. Andra trodde att de måste svara på alla frågor när de blev förhörda, vilket medförde att de snabbt överbevisades om sin skuld.

Vittnena kunde anklagas för att vara medlemmar av en olaglig organisation bara genom att de besökt ett bibliskt möte, predikat de goda nyheterna eller haft biblisk litteratur i sin ägo. Domstolarna utdömde böter och utmätte fängelsestraff på mellan tre och nio månader.

Trots att Jehovas vittnen i Tanzania inte var särskilt talrika — år 1973 gick det ett vittne på cirka 10.000 invånare — passerade deras nitiska predikande inte obemärkt. Den 7 september 1974 pågick ett kristet möte i broder Isaack Siulutas hem i Dar es Salaam, när polisen plötsligt omringade huset. Fyrtiosex av de närvarande arresterades, däribland två pionjärsystrar. De övriga kvinnorna skickades hem. All biblisk litteratur som påträffades i mötesdeltagarnas händer eller väskor konfiskerades och användes som bevis i den rättegång som följde.

Målet kom upp den 29 november. Det tillgängliga bevismaterialet visade att vittnena var fridsamma och laglydiga medborgare. Trots detta påstod domaren att ”deras religiositet bara var en fasad” och förklarade samtliga skyldiga. De dömdes till böter eller sex månaders fängelse för innehav av biblisk litteratur eller deltagande i möte som anordnats av en olaglig sammanslutning.

Den våg av förföljelse som drabbade vittnena i grannlandet Malawi inverkade också menligt på verksamheten i Tanzania, i synnerhet i området kring Tukuyu. Men även om denna förföljelse gjorde att motståndarna fick vatten på sin kvarn, öppnade den ögonen på andra. En fångvaktare sade: ”I Malawi har man lagt ner stor möda på att förfölja och döda dessa människor, men förgäves. Det är likadant här. De kommer aldrig att kompromissa. De bara fortsätter att öka.”