• Kenya och kringliggande länder
    Jehovas vittnens årsbok 1992

    • År 1948 sände således avdelningskontoret i Nord-Rhodesia broder Thomson Kangale till Tanganyika för att hjälpa till med verket där. När han anlände till Mbeya i mars samma år, var det mycket som behövde rättas till.

      Broder Kangale var en tålmodig lärare, och våra bröder var snara att göra de nödvändiga justeringarna. De fick till exempel lära sig att identifiera sig som Jehovas vittnen och inte som ”Vakttornsfolket”. De hade känt till och accepterat namnet Jehovas vittnen tidigare men hade inte använt det offentligt. I överensstämmelse med rådet i 1 Petrus 3:15 fick våra bröder också lära sig att vara mer taktfulla när de framförde budskapet om Riket. Nu framförde de goda nyheter i stället för att bara angripa falska religiösa läror. Missuppfattningar beträffande det korrekta sättet att rapportera tjänsten på fältet rättades också till. Bröderna snyggade även upp sina hem och sitt yttre — många behövde till exempel klippa sitt vildvuxna skägg.

      Vad mötesverksamheten beträffar fick de lära sig att följa ett mer metodiskt och effektivt program och att göra sig av med alla kvarlevor från det stora Babylon, till exempel bruket av religiösa klockor. De kom också att inse att de borde sluta upp med att pålysa namnen på dem som hade lyckats bra i de skriftliga repetitionerna i skolan i teokratisk tjänst. Somliga vittnen behövde överge vissa sedvänjor som utövades till ära för de döda. Andra behövde vänja sig av med att bruka tobak. Men det som kanske var svårast att rätta till var att de behövde få sina äktenskap lagligen inregistrerade, för att dessa skulle kunna ”hållas i ära bland alla”. — Hebr. 13:4.