Kilimanjaro — Afrikas tak

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA

FÖR bara 150 år sedan var det inre av Afrika fortfarande till stora delar inte kartlagt. För yttervärlden var den här stora kontinenten outforskad och gåtfull. Bland de många berättelser som sipprade ut från Östafrika var det särskilt en som verkade särskilt egendomlig för européer. Det var en rapport av de tyska missionärerna Johannes Rebmann och Johann L. Krapf, i vilken de påstod att de år 1848 nära ekvatorn hade sett ett berg som var så högt att dess topp var vit av snö.

Berättelsen om ett snötäckt berg i det tropiska Afrika möttes inte bara med tvivel, utan också med förakt. Men berättelserna om ett enormt berg väckte nyfikenheten och intresset hos geografer och upptäcktsresande, och de bekräftade slutligen missionärernas rapport. Det fanns verkligen i Östafrika en snötäckt vulkan med namnet Kilimanjaro. Enligt en del folkslag betyder det ”Storhetens berg”.

Afrikas ”tak”

I dag är det mäktiga Kilimanjaro berömt för sin framträdande skönhet och imponerande höjd. Få scenerier är så pittoreska och minnesvärda som en hjord betande elefanter som korsar den torra, dammiga afrikanska slätten med det snöklädda ”Kili” som majestätiskt tornar upp sig i fjärran som imponerande bakgrund.

Kilimanjaro är det högsta berget på den afrikanska kontinenten, och det räknas bland de största slumrande vulkanerna i världen. Berget ligger i Tanzania, strax söder om ekvatorn och nära gränsen till Kenya. Här har jorden kastat ut mer än fyra miljarder kubikmeter vulkaniskt material och format detta berg med toppar bland molnen.

Bergets oerhörda storlek accentueras av dess ensamhet. Stående ensamt och otillgängligt reser det sig ur massajernas torra bushland, beläget omkring 900 meter över havet, till fantastiska 5.895 meter! Det är därför inte förvånande att Kilimanjaro ibland omtalas som Afrikas tak.

Kilimanjaro kallades också ”Karavanernas berg”, för likt en lysande vit ledfyr kan dess stora iskalott ses från avstånd på mer än tio mil i alla riktningar. I forna tider vägledde ofta dess snöklädda topp karavaner på väg ut från Afrikas vilda inre med laster av elfenben, guld och slavar.

Dess imponerande bergstoppar

Kilimanjaro består av två vulkaniska toppar. Kibo är den egentliga vulkantoppen, och dess vackra symmetriska konformade topp är täckt med ständig is och snö. Öster därom reser sig en annan bergstopp till 5.354 meters höjd; den kallas Mawenzi och är den näst högsta bergstoppen i Afrika, efter Kibo. I kontrast till Kibos mjuka, sluttande sidor är Mawenzi en klippig och vackert skulpterad bergstopp med tvärbranta, vassa klippväggar på alla sidor. Bergstopparna Kibo och Mawenzi är sammanbundna på 4.600 meters höjd av en vidsträckt, lutande platå med stora stenblock. Väster om Kibo ligger Shira, som är resterna av en gammal vulkan som kollapsat och för länge sedan eroderats av vind och vatten. Den bildar nu en betagande platå av ljunghedar 4.000 meter över havet.

Ett ekologiskt mästerverk

Kilimanjaros ekosystem utgörs av olika zoner som bestäms av höjden över havet, nederbörden och växtligheten. De lägre sluttningarna är täckta med orörda tropiska skogar där hjordar av elefanter och afrikansk buffel strövar omkring. Flera arter av apor håller till högt uppe i skogens lövverksbaldakin, och ibland kan en besökare få se en skymt av skygga bushbockar och abbotdykare, som så lätt smälter in i den täta undervegetationen.

Ovanför skogen är ljungzonen. Gamla knotiga träd, förvridna av hård vind och ålder, är draperade med slingor av lavar som liknar långt, grått skägg på en gammal man. Här öppnar sig bergssluttningen, och gigantisk trädljung frodas. Grästuvor uppblandade med knippen av blommor i klara färger gör landskapet till ett naturskönt sceneri.

Ännu högre ovanför trädgränsen finner vi hedlandet. Träden har ersatts av växter med ovanligt utseende — det är jättelik korsört, som kan bli fyra meter hög, och lobelior, som liknar stora kålhuvuden eller kronärtskockor. Kring stora stenblock och klipputsprång växer evighetsblommor, som är stråliknande och känns torra och tillför lite färg till det annars silvergrå landskapet.

Högre upp lämnar hedlandet plats för den alpina zonen. Terrängen är dyster till färgen med nyanser av mörkbrunt och grått. Få växter kan rota sig i denna magra, torra miljö. Här är de två största bergstopparna, Kibo och Mawenzi, sammanbundna av en stor bergsrygg som är en öken på hög höjd, torr och stenig. Här råder extrema temperaturer — det kan bli upp till 40 grader under dagen och falla till flera minusgrader på natten.

Till sist når vi toppzonen. Här är luften kall och klar. Stora glaciärer och isområden ser vita ut mot den mörkblå himlen, vackert kontrasterande mot bergens mörka terräng. Luften är tunn och innehåller ungefär hälften av den syremängd som finns vid havsnivån. Högst upp på Kibos platta topp finns vulkanens krater, som är nästan cirkelrund och har en diameter på 2,5 kilometer. Inuti kratern, vid bergets själva kärna, finns en stor grop i den vulkaniska askan — den är mer än 300 meter tvärs över och störtar 120 meter ner i vulkanens svalg. Heta, svavelhaltiga gaser stiger sakta upp i den kyliga luften från små fumaroler (gashål), vilket vittnar om oron djupt inuti den sovande jätten.

Kilimanjaros gigantiska storlek och massa gör att det skapar sitt eget klimat. En fuktig vind som blåser från Indiska oceanen över regnfattiga lågslätter träffar berget och tvingas uppåt där den kondenseras och avger regn. Detta gör att de lägre sluttningarna blir fruktbara och lämpade för kaffeplantager och odling av grödor som livnär de människor som lever vid bergets fot.

Att besegra ”Kili”

Människor som bodde i skuggan av Kilimanjaro trodde vidskepligt att dess sluttningar var hemvist för onda andar som skulle skada vemhelst som försökte närma sig dess isbeklädda topp. Detta avhöll människorna i trakten från att försöka nå bergets topp. Det var inte förrän år 1889 som två tyska upptäcktsresande besteg berget och stod på denna topp, Afrikas högsta punkt. Den andra bergstoppen, Mawenzi, som är tekniskt svårare att bestiga, blev inte besegrad förrän år 1912.

Upplevelsen att bestiga Kilimanjaro är i dag öppen för var och en som har god hälsa, och det är ganska populärt bland besökare i Östafrika. Parkmyndigheterna i Tanzania har välorganiserade anordningar för dem som önskar bestiga berget. Kläder och utrustning kan hyras. Erfarna bärare och guider finns till hands, och på flera ställen erbjuds bekväma logier från början till slutet av bergsbestigningssafarin. På berget finns välbyggda hyddor på olika höjd över havet för att ge klättraren nattlogi och skydd.

Att personligen se Kilimanjaro är imponerande och inspirerar till begrundan. Man instämmer gärna i följande ord om Gud: ”Fast grundar han bergen med sin kraft.” (Psalm 65:6) Ja, ensamt och högt över Afrika står Kilimanjaro som ett imponerande vittnesbörd om den store Skaparens kraft.

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

Kenya

KILIMANJARO

Tanzania