År 1948 sände således avdelningskontoret i Nord-Rhodesia broder Thomson Kangale till Tanganyika för att hjälpa till med verket där. När han anlände till Mbeya i mars samma år, var det mycket som behövde rättas till.

Broder Kangale var en tålmodig lärare, och våra bröder var snara att göra de nödvändiga justeringarna. De fick till exempel lära sig att identifiera sig som Jehovas vittnen och inte som ”Vakttornsfolket”. De hade känt till och accepterat namnet Jehovas vittnen tidigare men hade inte använt det offentligt. I överensstämmelse med rådet i 1 Petrus 3:15 fick våra bröder också lära sig att vara mer taktfulla när de framförde budskapet om Riket. Nu framförde de goda nyheter i stället för att bara angripa falska religiösa läror. Missuppfattningar beträffande det korrekta sättet att rapportera tjänsten på fältet rättades också till. Bröderna snyggade även upp sina hem och sitt yttre — många behövde till exempel klippa sitt vildvuxna skägg.

Vad mötesverksamheten beträffar fick de lära sig att följa ett mer metodiskt och effektivt program och att göra sig av med alla kvarlevor från det stora Babylon, till exempel bruket av religiösa klockor. De kom också att inse att de borde sluta upp med att pålysa namnen på dem som hade lyckats bra i de skriftliga repetitionerna i skolan i teokratisk tjänst. Somliga vittnen behövde överge vissa sedvänjor som utövades till ära för de döda. Andra behövde vänja sig av med att bruka tobak. Men det som kanske var svårast att rätta till var att de behövde få sina äktenskap lagligen inregistrerade, för att dessa skulle kunna ”hållas i ära bland alla”. — Hebr. 13:4.

Fortsatta ansträngningar att ge undervisning och råd

År 1952 lyckades Buster Mayo Holcomb, en Gileadmissionär som tjänade som områdestillsyningsman i Nord-Rhodesia, ta sig över gränsen till Tanganyika och hjälpa till att anordna en kretssammankomst i närheten av Tukuyu. Han berättar: ”Vi började närma oss sammankomstplatsen sent på eftermiddagen och hade hopp om att hinna fram före mörkrets inbrott, då himlen plötsligt öppnade sig i ett fruktansvärt skyfall. Att fortsätta var fullständigt omöjligt, eftersom vi inte ens kunde se vägen på grund av det piskande regnet. Vi stannade därför vid vägkanten och försökte göra det så bekvämt för oss som möjligt i skåpbilen över natten, eftersom ovädret inte visade några tecken på att bedarra, utan tvärtom tycktes öka i intensitet. Men nästa morgon slutade det faktiskt att regna, och efter att ha vadat fram genom vattnet ett långt stycke kom vi till sist fram till sammankomstplatsen och träffade några bröder. Till vår förvåning var de häpna över att vi ens kunde antyda att sammankomsten inte skulle kunna hållas. Naturligtvis skulle vännerna komma!

Och de kom verkligen, trots att det för somliga av dem innebar att de hade varit tvungna att gå till fots i två eller tre dagar i detta oväder. Antalet närvarande på söndagseftermiddagen var 419, och samma förmiddag var det 61 som symboliserade sitt överlämnande genom vattendop.”

Bröderna reagerade mycket positivt på de råd som gavs, och många intresserade gjorde dramatiska förändringar i sina liv. Bibeln godkänner exempelvis inte polygami. Den framhåller att ”var man [må] ha sin egen hustru och var kvinna ... sin egen man” och att en kristen tillsyningsman skall vara ”en enda hustrus man”. (1 Kor. 7:2; 1 Tim. 3:2) En hövding som hade många hustrur sände därför i väg alla utom den äldsta och blev sedan döpt. Så småningom blev han äldste i församlingen. En annan man som hade två hustrur överlät den yngre hustrun till sin yngre bror och sade att han inte ville låta tre liv gå förlorade på grund av hans egen själviskhet. Därefter blev också han kvalificerad för dop.

Andra vittnen lade i dagen osjälvisk kärlek genom att avstå från sin traditionella rätt att utkräva brudpris när de gifte bort sina döttrar. Det sedvanliga brudpriset skulle kunna vara alltför högt för unga bröder, i synnerhet för pionjärer. Många fäder var i stället lyckliga över att deras döttrar gifte sig ”i Herren”. (1 Kor. 7:39) Genom att slippa betala brudpris fick de nygifta också en mycket bättre start på sitt äktenskap i ekonomiskt avseende. I början väckte detta en viss förvåning i samhället, men med tiden blev det fler och fler som uppskattade och respekterade detta uttryck för kärleksfull omtanke.

Också i Tanganyika försökte prästerna ställa till svårigheter, men de hade ingen framgång. När broder Kangale arresterades av polisen i Mbeya, förklarade han att han bara besökte sina andliga bröder. Polisen blev då mycket samarbetsvillig och bad honom att få ett schema över hans besöksrutt i församlingarna, så att de kunde informera andra polisstationer om hans ankomst och förklara att de inte behövde vara oroliga för honom. På detta sätt kunde broder Kangale obehindrat färdas kors och tvärs i Tanganyika i många år. Det fanns också andra pionjärer med särskilt uppdrag och resande tillsyningsmän från Nord-Rhodesia och Nyasaland som hade del i att bygga upp fåren, bland andra Frank Kanyanga, James Mwango, Washington Mwenya, Bernard Musinga och William Lamp Chisenga. En intressant erfarenhet var när broder Chisenga träffade Norbert Kawala i staden Mbeya år 1957. Han törstade verkligen efter sanningen, studerade med broder Chisenga två gånger i veckan, kvalificerade sig för dop och tjänade senare som översättare vid avdelningskontoret i Nairobi i Kenya.