Hur TV-n har förändrat världen

FÖRRA sommaren förvandlades världen till en global idrottsarena. I Rom låg gatorna öde. Omkring 25 miljoner italienare satt och tittade på fotbolls-VM i TV. I Buenos Aires i Argentina var gatorna också folktomma, och orsaken var densamma. I Kamerun i Västafrika kunde man se samma trolska gråblå ljus flimra i fönstren, medan miljoner människor hejade på sina favoriter. I det krigshärjade Libanon pallade soldater upp TV-apparater på sina stillastående stridsvagnar för att kunna titta på matcherna. När turneringen nådde sin höjdpunkt satt cirka en femtedel av världens befolkning som fastnaglad vid apparaterna, till vars bleka sken de dragits som flygfän dras till elden.

Detta gigantiska TV-evenemang var inte unikt. År 1985 såg närmare en tredjedel av jordens befolkning — cirka 1.600.000.000 personer — rockkonserten Live Aid. Programmet sändes via ett dussintal satelliter till omkring 150 länder, från Island till Ghana.

TV-n — denna allestädes närvarande apparat — har genomgått en revolutionerande utveckling från 20- och 30-talens små flimrande bildrutor till våra dagars sofistikerade bildskärmar med enastående färgåtergivning och skärpa. Detta har resulterat i en global TV-boom. År 1950 fanns det mindre än fem miljoner TV-apparater i världen. I dag finns det omkring 750.000.000.

Sådana evenemang som fotbolls-VM illustrerar verkligen televisionens förmåga att länka samman världens länder till ett enda informationsnät. TV-n har förändrat människors sätt att inhämta upplysningar om världen omkring dem. Den har hjälpt till att sprida nyheter och idéer, ja till och med kulturer och värderingar, från det ena landet till det andra och har med lätthet överbryggat de politiska och geografiska gränser som en gång hindrade en sådan utveckling. TV-n har förändrat världen. Somliga menar att den kan förändra dig.

Johann Gutenberg anses allmänt ha revolutionerat masskommunikationen när den första bibeln lämnade hans tryckpress år 1455. Nu kunde plötsligt ett visst budskap nå ut till en långt större publik på kortare tid och till drastiskt reducerad kostnad. De styrande insåg snart det tryckta ordets makt och försökte utöva kontroll med olika lagar. Men tryckalster av olika slag nådde trots detta ut till en allt större publik. I början av 1800-talet konstaterade historikern Alexis de Tocqueville att tidningar hade den fantastiska förmågan att inplanta en och samma tanke i 10.000 människors sinnen på en enda dag.

Tänk nu på televisionen. Den kan inplanta samma tanke i hundratals miljoner människors sinnen — i ett och samma ögonblick! Och i motsats till det tryckta ordet kräver den inte av tittarna att de skall vara bevandrade i läsandets svåra konst och inte heller att de själva skall bilda sig intryck och uppfattningar. Den levererar sitt budskap med bild och ljud och all den illusion som dessa företeelser kan skapa.

Det dröjde inte länge förrän politikerna insåg televisionens oerhörda potential. År 1952 utnyttjade Dwight D. Eisenhower i Förenta staterna på ett skickligt sätt detta medium i sin presidentkampanj. Enligt en bok om TV-ns utveckling i USA, Tube of Plenty—The Evolution of American Television, vann Eisenhower valet därför att han var den kandidat som var lättast att ”marknadsföra” i massmedierna. Samma bok visar att televisionen kan ha spelat en ännu större roll när John F. Kennedy besegrade Richard M. Nixon i 1960 års val. I TV- debatter mellan de båda kandidaterna kammade Kennedy hem fler poäng hos tittarna än Nixon. Människor som hörde samma debatt på radio ansåg emellertid att kampen dem emellan var oavgjord. Varför denna skillnad? Nixon såg blek och härjad ut, medan Kennedy var robust och solbränd och utstrålade självförtroende och vitalitet. Efter valet sade Kennedy själv om televisionen: ”Vi skulle inte ha haft en chans utan den där apparaten.”

”Den där apparaten” fortsatte att göra sitt inflytande gällande överallt i världen. Somliga började kalla den för den tredje supermakten. Tack vare satellitteknologi kunde TV-bolagen nu sända sina signaler kors och tvärs över nationsgränser och till och med över oceaner. Politiska ledare använde televisionen som ett forum för att vinna internationella sympatier och kritisera sina rivaler. Somliga regeringar utnyttjade den för att sprida propaganda i fiendenationer. Och precis som statsmakterna hade försökt kontrollera Gutenbergs uppfinning så snart de förstod vilken maktfaktor den utgjorde, höll många regeringar televisionen i strama tyglar. I närmare hälften av världens nationer stod således alla TV-sändningar under statlig kontroll år 1986.

Den moderna tekniken har emellertid gjort att TV-mediet blivit svårare och svårare att kontrollera. Dagens satelliter sänder ut signaler som kan fångas upp också av relativt små parabolantenner i människors hem. Små bärbara videokameror och videokassetter har, tillsammans med en stor mängd amatörfotografer, frambringat en nära nog oändlig ström av visuella dokumentationer av snart sagt varje händelse med nyhetsvärde.

Det amerikanska nyhetsorganet CNN (Cable News Network) samlar in nyheter från omkring 80 länder och sänder ut dem över hela världen. Dess TV-bevakning, som täcker hela jorden och pågår dygnet runt, kan förvandla vilken händelse som helst till en världsnyhet nästan i samma stund som den inträffar.

Televisionen har också förändrats på ett annat sätt: Förr registrerade den skeendet i världen, nu formar den i allt större utsträckning detta skeende. Den spelade till exempel en nyckelroll i den serie revolutioner som skakade Östeuropa år 1989. I Prag i Tjeckoslovakien samlades stora folkskaror på gatorna och krävde med taktfasta rop ”direktsändning” i TV. Och medan forna tiders revolutionärer var villiga att låta blod flyta för att bemäktiga sig en regeringsbyggnad, ett fort eller ett polishögkvarter, försökte 1989 års revolutionärer först av allt sätta sig i besittning av TV-stationerna. Rumäniens nya regim började faktiskt styra landet från TV-stationen! Att kalla televisionen för den tredje supermakten kanske inte är så långsökt när allt kommer omkring.

Men televisionen har inte bara gjort sitt inflytande gällande på den politiska arenan. Den håller till och med på att förändra världens kulturmönster och värderingar. Förenta staterna anklagas ofta för ”kulturimperialism” — att försöka tvinga på den övriga världen sin kultur med hjälp av TV. Eftersom Förenta staterna var det första land i världen som byggde upp ett förråd av kommersiella TV-program — i slutet av fyrtiotalet och på femtiotalet — kunde amerikanska producenter sälja TV-program till andra länder till bråkdelen av vad det skulle kosta dem att göra egna program.

I slutet av 1980-talet importerade Kenya uppemot 60 procent av alla sina TV-program, Australien 46 procent, Ecuador 70 procent och Spanien 35 procent. Det mesta importerades från Förenta staterna. En amerikansk TV-serie, Det lilla huset på prärien, har sålts till 110 länder. Serien Dallas har hittills sänts i 96 länder. Somliga klagade över att lokalfärgen försvann från världens TV-program och att det amerikanska konsumtionssamhället och materialistiska synsättet fick ökat inflytande.

Många nationer är mycket upprörda över denna ”kulturimperialism”. I Nigeria har en del TV-producenter klagat över att importen av utländska program undergräver landets kultur; de oroar sig över att nigerianska TV-tittare tycks veta mer om Förenta staterna och Storbritannien än om Nigeria. Många européer känner det på liknande sätt. Under en utfrågning i den amerikanska kongressen förklarade nyligen TV-pampen Robert Maxwell: ”Ingen nation bör tolerera att dess egen kultur undertrycks av en främmande.” Somliga nationer har således börjat begränsa antalet utländska program som TV-stationerna får sända.

”Kulturimperialismen” drabbar inte bara kulturen. Den kan också skada själva vår planet. Det västerländska konsumtionssamhället har bidragit till föroreningen av luften, förgiftningen av vattnet och den allmänna skövlingen av jordens resurser. Som en skribent i tidningen The Independent, som ges ut i London, uttryckte det: ”Televisionen har förespeglat världen en lysande framtid av materiell befrielse — av västerländskt välstånd — som är en illusion, eftersom den kan uppnås endast till priset av obotliga skador på jordens miljö.”

Det är tydligt att televisionen har förändrat dagens värld, och inte alltid till det bättre. Men den påverkar också människor på ett mycket mer direkt sätt. Är du mottaglig för denna påverkan?

[Infälld text på sidan 4]

Tidningar kan inplanta en tanke i tio tusen människors sinnen på en enda dag

[Infälld text på sidan 5]

Televisionen kan inplanta en tanke i hundratals miljoner människors sinnen på ett ögonblick

Har TV-n förändrat dig?

ETT ”fönster mot världen”. Så har man beskrivit televisionen. Författaren Erik Barnouw påpekar i sin bok Tube of Plenty—The Evolution of American Television att TV-n i början av 1960-talet ”för de flesta människor hade blivit deras fönster mot världen. Den bild som den gav tycktes vara världen. De litade helt på att den var sann och fullständig.”

Ett vanligt fönster kan inte välja den bild som det presenterar för dig, det kan inte bestämma ljuset eller synvinkeln, och inte heller kan det plötsligt byta bild för att vidmakthålla ditt intresse. TV-n kan emellertid göra det. Sådana faktorer påverkar i hög grad dina uppfattningar och omdömen om det du tittar på, men det är TV-producenterna som avgör hur programmen skall vinklas. Till och med de mest fördomsfria nyhets- och dokumentärprogram blir föremål för sådan manipulering, även om den ibland är oavsiktlig.a

En mästerlig förförare

I de flesta fall försöker emellertid programmakarna medvetet påverka tittarna. I reklamprogram, till exempel, har producenterna praktiskt taget fria händer att använda alla slags förföriska knep för att göra dig köpsugen. Färg. Musik. Vackra människor. Erotik. Exotiska miljöer. Deras repertoar är stor, och de utnyttjar den på ett mästerligt sätt.

En före detta reklamchef skrev beträffande sina 15 år i branschen: ”Jag lärde mig att det via massmedierna är möjligt att tala direkt till människors sinnen och sedan, som en trollkarl med övernaturliga förmågor, lämna intryck där inne som kan få människor att göra vad de kanske aldrig annars hade kunnat tänka sig att göra.”

Att televisionen har en sådan enorm makt över människor blev uppenbart redan på 1950-talet. Ett läppstiftsföretag med en omsättning på 50.000 dollar om året började göra reklam för sina produkter i amerikansk TV. På bara två år sköt försäljningssiffrorna i höjden till 4.500.000 dollar om året! En bank som annonserat sina tjänster i ett TV-program som var populärt bland kvinnor fick plötsligt en störtflod av insättningar på sammanlagt 15.000.000 dollar.

Dagens amerikan ser i genomsnitt mer än 32.000 reklaminslag varje år. Denna TV-reklam spelar på ett försåtligt sätt på människors känslor. Som Mark Crispin Miller skriver i sin bok om TV-kulturen Boxed In—The Culture of TV: ”Det är sant att vi manipuleras av det vi ser. Den reklam som genomsyrar vårt dagliga liv påverkar oss oupphörligen.” Denna manipulation, tillägger han, ”är farlig just för att den ofta är så svår att urskilja, och den kommer därför inte att upphöra förrän vi lärt oss att genomskåda den”.

Men televisionen säljer inte bara läppstift, politiska åsikter och kultur. Den säljer också moral — eller brist på moral.

TV och moralen

Få människor torde bli förvånade över att få veta att sexuellt beteende skildras oftare och oftare i TV. En studie som publicerades år 1989 i tidskriften Journalism Quarterly visade att det under 66 timmar på bästa sändningstid i amerikansk TV förekom sammanlagt 722 scener som hade med sex att göra, antingen det rörde sig om anspelningar, omnämnanden eller direkta skildringar. Exemplen varierade från erotiska smekningar till samlag, onani, homosexualitet och incest. I genomsnitt förekom 10,94 sådana fall varje timme!

Detta är inte något unikt för den amerikanska televisionen. Franska TV-filmer innehåller oförblommerade skildringar av sexuell sadism. Striptease förekommer i italiensk TV. Sena spanska TV-program innehåller ofta våld och sex. Och situationen är densamma i land efter land.

Våld är en annan typ av omoral som ofta figurerar i TV. En amerikansk TV-kritiker i tidskriften Time lovordade för en tid sedan det ”makabra skämtlynnet” i en serie skräckfilmer. Talrika scener i dessa filmer visade hur människor blev halshuggna, stympade, spetsade på pålar och besatta av demoner. Många våldsinslag i TV är naturligtvis inte fullt så ruskiga — och accepteras kanske därför så mycket lättare. När västerländska TV-program för en tid sedan introducerades i en avlägsen by i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) i Västafrika, frågade en gammal man häpet: ”Varför håller de vita alltid på att knivhugga, skjuta och slå varandra?”

Svaret är naturligtvis att TV-producenter och sponsorer ger tittarna det de vill ha. Våld och sex attraherar tittarna. TV serverar därför väl tilltagna portioner av båda dessa företeelser — men inte för mycket åt gången, för då kan det ha motsatt verkan. Som Donna McCrohan uttrycker det i sin bok Prime Time, Our Time (Bästa sändningstid är vår tid): ”De flesta populära program går så långt de kan när det gäller svordomar, sex, våld och liknande; när de sedan har nått gränsen, flyttar de den. Snart är publiken redo för en ny gräns.”

Ämnet homosexualitet ansågs till exempel en gång vara ”bortom gränsen” för vad som var passande att visa i TV. Men när tittarna väl hade vant sig vid sådana inslag, var de redo att ta emot mer. En fransk journalist försäkrade: ”Ingen producent skulle någonsin våga presentera homosexualitet som någonting avvikande i våra dagar. ... Det är snarare samhället med dess intolerans som är onaturligt.” En homosexuell TV-serie som sändes i amerikansk kabel-TV hade premiär i elva städer under år 1990. I serien förekom scener som visade hur män låg tillsammans i samma säng. Programmets producent förklarade för tidskriften Newsweek att sådana scener hade tänkts ut av homosexuella för att ”avtrubba TV-tittarna så att människor inser att vi är som alla andra”.

Fantasi eller verklighet?

Författarna till den rapport som publicerades i tidskriften Journalism Quarterly förklarade att eftersom TV nästan aldrig skildrar konsekvenserna av otillåtet sex, blir dess ”ständiga spärreld av eggande sexscener” i praktiken en kampanj för spridande av vilseledande information. De citerade också en annan rapport som hävdade att det budskap som TV-serierna framför allt förmedlar är: Sex är till för ogifta, och ingen tar skada av det.

Är detta en sann bild av världen som du känner den? Föräktenskapliga sexuella förbindelser utan tonårsgraviditeter eller sexuellt överförda sjukdomar? Homosexualitet och bisexualitet utan att ådra sig aids? Våld och vandalism som leder till att hjältarna segrar och skurkarna förödmjukas — men bådadera förvånansvärt oskadda? TV skapar en värld där människors handlande är behagligt fritt från negativa konsekvenser. Samvete, moral och självbehärskning ersätts med ögonblicklig behovstillfredsställelse.

Det är tydligt att televisionen inte är ett ”fönster mot världen” — åtminstone inte mot den verkliga världen. En nyutkommen bok som handlar om televisionen har faktiskt fått titeln The Unreality Industry (Overklighetens industri). Dess författare hävdar att TV har blivit ”en av de starkaste krafterna i vårt liv”. Det heter vidare: ”Följden har blivit att TV inte bara bestämmer vad som är verklighet — vad som är ännu viktigare och mer oroväckande är att TV suddar ut själva gränsen, själva demarkationslinjen, mellan det verkliga och det overkliga.”

Dessa ord kan låta oroande för dem som tror att de är immuna mot televisionens inflytande. ”Jag är inte sådan att jag tror allt jag ser”, säger somliga. Och det är sant att vi kan ha en tendens att inte lita på det som sägs i TV. Men experterna varnar för att denna reflexartade skepticism kanske inte alltid skyddar oss mot det försåtliga sätt varpå TV spelar på våra känslor. Som en skribent uttryckte det: ”Ett av televisionens bästa trick är att aldrig avslöja hur mycket den påverkar våra psykiska mekanismer.”

Ett inflytelserikt medium

Enligt publikationen 1990 Britannica Book of the Year tittar genomsnittsamerikanen på TV sju timmar och två minuter varje dag. Försiktigare beräkningar uppskattar TV-tittandet till omkring två timmar om dagen, men det skulle ändå motsvara sju år av en persons liv! Hur skulle sådana väldiga doser TV kunna undgå att påverka människor?

Det är knappast förvånande att somliga har svårt att skilja mellan televisionens värld och verkligheten. En studie som publicerades i den brittiska tidskriften Media, Culture and Society visade att televisionen faktiskt får vissa människor att skapa sig ”en alternativ bild av den verkliga världen”, i det den lurar dem att tro att deras idealbild av verkligheten utgör själva verkligheten. Andra studier, till exempel vissa rapporter som sammanställts av U.S. National Institute of Mental Health, tycks stödja dessa rön.

Om televisionen påverkar människors verklighetsuppfattning, hur skulle den då kunna undgå att påverka deras livsstil och handlingssätt? Som Donna McCrohan skriver i boken Prime Time, Our Time: ”När ett populärt TV-program överskrider tabugränser eller språkliga barriärer, tycker vi att vi själva har större frihet att överskrida dessa gränser. Likaså blir vi påverkade när ... promiskuitet framställs som något helt normalt eller när en he-man anspelar på sin användning av kondomer. I vart och ett av dessa fall fungerar TV — med en viss fördröjningseffekt — som en spegelbild av vad för slags person vi kan förmås att tro att vi är, och därför också i stor utsträckning kommer att bli.”

I och med TV-ålderns inträde har våld och omoraliskhet utan tvivel ökat i världen. Är detta en tillfällighet? Knappast. En undersökning visade att frekvensen av våld och brott i tre olika länder började öka först efter televisionens införande i vart och ett av dessa länder. I de länder där TV infördes tidigare ökade brottsfrekvensen tidigare.

Förvånansvärt nog är TV inte heller den avkoppling som så många menar att den är. En serie vetenskapliga undersökningar som omfattade 1.200 personer och pågick i 13 år visade att TV-tittande var det tidsfördriv som gjorde minst för att hjälpa människor att koppla av. I stället hade det en tendens att göra människor passiva men ändå spända och oförmögna att koncentrera sig. I synnerhet efter långa perioder av TV-tittande var människor ofta på sämre humör än de var när de började. Läsning visade sig däremot göra att människor blev mer avspända, på bättre humör och bättre i stånd att koncentrera sig!

Men oavsett hur konstruktivt det kan vara att läsa en god bok, kan TV-n, denna förslagna tidstjuv, mycket lätt skjuta intresset för böcker åt sidan. När staden New York fick stifta bekantskap med televisionen, kunde de offentliga biblioteken snart konstatera en minskning av antalet boklån. Detta behöver naturligtvis inte betyda att mänskligheten tänker sluta upp att läsa. Men många menar att människor i dag är mer otåliga när de läser, att deras uppmärksamhet snart slappnar om de inte ständigt bombarderas med pockande synintryck. Sådana vaga misstankar kanske inte kan bekräftas med hjälp av statistik och vetenskapliga undersökningar. Men hur mycket går vi inte miste om i fråga om personligt tankedjup och självdisciplin, om vi är beroende av att ideligen matas med en ständig ström av TV-underhållning som har utformats för att fånga till och med den mest otåliges uppmärksamhet varenda flyktig sekund?

TV-ålderns barn

Det är emellertid främst när det gäller barnen som TV-problematiken blir en verkligt angelägen fråga. Generellt sett kan det sägas att vad TV kan göra för vuxna, det kan den utan tvivel också göra för barnen — bara i så mycket större omfattning. Barn har ju, trots allt, mycket lättare att tro på den fantasivärld som de ser på TV. Den tyska dagstidningen Rheinischer Merkur/Christ und Welt citerade för en tid sedan en färsk undersökning som visade att barn ofta inte kan ”skilja mellan det verkliga livet och det de ser i TV-rutan. De för över det de ser i den overkliga världen till den verkliga världen.”

Mer än 3.000 vetenskapliga undersökningar under årtionden av forskning har bekräftat att TV-våld har negativa verkningar på barn och ungdomar. Sådana ansedda amerikanska organisationer som American Academy of Pediatrics, National Institute of Mental Health och American Medical Association är alla överens om att TV-våld framkallar ett aggressivt och asocialt beteende hos barn.

Forskare har också gjort andra oroväckande rön. Man har till exempel funnit ett samband mellan överdrivet TV-tittande och fetma hos barn. Det tycks finnas två orsaker till detta: 1) Passiva timmar framför TV-n ersätter aktiva timmar av lek. 2) Smart TV-reklam får barnen att föredra fettbildande men näringsfattig ”skräpmat”. Andra undersökningar tyder på att barn som tittar mycket på TV klarar sig dåligt i skolan. Även om den slutsatsen är mer kontroversiell, kunde man nyligen läsa i tidskriften Time att många psykiatrer och lärare ger televisionen skulden för den utbredda försämringen av barnens läsförmåga och skolprestationer.

Också i detta sammanhang är tiden en viktig faktor. När ett amerikanskt barn slutar skolan har det tillbringat i genomsnitt 17.000 timmar framför TV-n, jämfört med 11.000 timmar i skolan. För många barn är TV den viktigaste fritidsaktiviteten, om inte rentav den viktigaste aktiviteten över huvud taget. I en bok om hur barn får den bästa utbildningen, The National PTA Talks to Parents: How to Get the Best Education for Your Child, heter det att hälften av alla femteklassare (tioåringar) dagligen ägnar fyra minuter av sin fritid åt att läsa men 130 minuter åt att titta på TV.

När allt kommer omkring är det förmodligen mycket få människor som på allvar skulle vilja påstå att TV-tittande inte är förenat med mycket påtagliga risker för både barn och vuxna. Vad betyder då detta? Bör föräldrar förbjuda allt TV-tittande i hemmet? Bör människor i allmänhet försöka skydda sig mot TV-ns inflytande genom att kasta ut den eller ställa upp den på vinden?

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 7]

”Varför håller de vita alltid på att knivhugga, skjuta och slå varandra?”

[Bild på sidan 9]

Slå av TV-n, slå upp böcker

Bli herre över TV-n innan den blir herre över dig

TELEVISIONEN rymmer oanade möjligheter. När den amerikanska TV-industrin försökte övertala utvecklingsländerna att skaffa sig TV, tecknade man upp visioner om en utopisk TV-värld. Hela länder skulle förvandlas till skolsalar, och till och med människor i de mest avlägsna trakter skulle kunna ta del i undervisningsprogram om sådana viktiga ämnen som jordbruksmetoder, jordförbättring och familjeplanering. Barnen kunde få lära sig fysik och kemi och dra nytta av ett växande kulturutbyte.

Dessa framtidsvisioner skingrades i stor utsträckning när den kommersiella televisionen gjorde sitt inträde på scenen — men inte helt och hållet. Till och med ordföranden i en amerikansk kommission som behandlade masskommunikation, Federal Communications Commission, Newton Minow, som i ett tal år 1961 kallade televisionen ”en gigantisk öken”, erkände i samma tal att detta medium hade en del betydande prestationer och utmärkta exempel på god underhållning på sin meritlista.

Detta är givetvis sant också i våra dagar. Televisionens nyhetssändningar håller oss informerade om vad som händer i världen. Naturprogrammen ger oss glimtar av sådant som vi kanske annars aldrig skulle få se: gracen hos en kolibri, filmad i slow motion, som tycks simma fram genom luften; egendomligt dansande blommor, fotograferade med tidsförskjutning, som skjuter upp ur jorden i en explosion av färger. Man sänder också många kulturella evenemang, till exempel baletter, symfonier och operor. Till allt detta kommer TV-pjäser, filmer och andra program — somliga intellektuella och faktaspäckade, andra helt enkelt roande och underhållande.

Det finns också pedagogiska program för barn. National Institute of Mental Health i USA rapporterar att precis som barn kan bli aggressiva av att titta på våldsprogram, kan de också lära sig att bli osjälviska, vänliga och sansade av att se goda föredömen i TV. Program om hur man skall handla i nödsituationer har till och med räddat livet på en del barn. Vance Packard skriver således i sin bok Our Endangered Children (Våra utsatta barn): ”De upprörda eller förtvivlade föräldrar som ställer upp TV-n på vinden går förmodligen till överdrift, såvida de inte helt har förlorat kontrollen över barnens TV-vanor.”

Hur man blir herre över TV-n

Den viktigaste frågan för både vuxna och barn är: Är vi herre över TV-n, eller är den herre över oss? Det enda sättet för somliga personer att bli herre över TV-n är, som Vance Packard påpekade, att göra sig av med den. Men många andra har kommit på olika sätt att kontrollera sitt TV-tittande och ändå utnyttja dess fördelar. Här följer några förslag:

✔ Anteckna under en vecka eller två vilka TV-program du och din familj tittar på. Räkna samman antalet timmar i slutet av perioden och fråga er själva om ert TV-tittande varit värt den tid det tagit.

✔ Titta på TV-program — inte bara på TV. Gå i förväg igenom TV-programmen i tidningen för att se om det finns något som är värt att titta på.

✔ Avsätt viss tid till samtal och samvaro i familjen.

✔ Somliga experter varnar för att låta barn och ungdomar i lägre tonåren få ha egen TV i sitt rum. Det kan då vara svårare för föräldrarna att övervaka vilka program barnen tittar på.

✔ En videobandspelare kan vara till hjälp, om familjen har råd med en sådan. Genom att hyra trevliga videofilmer eller spela in program av hög kvalitet och titta på dem när det passar familjen kan du använda videobandspelaren för att kontrollera vad som visas på din TV — och när. Ett varningens ord är dock på sin plats: Om videon inte används på rätt sätt, kan den få familjen att tillbringa ännu mer tid framför TV-apparaten och kan öppna vägen för omoraliska videofilmer.

Vem är din lärare?

En människa är en veritabel inlärningsmaskin. Våra sinnen suger ständigt åt sig information från omgivningen och matar hjärnan med över 100.000.000 signaler varje sekund. Vi kan i viss utsträckning påverka innehållet i detta informationsflöde genom att tänka på vad vi matar vårt sinne med. Som tydligt framgår av televisionens historia kan en människas mentala och andliga hälsa bli fördärvad av det hon tittar på, likaväl som hennes fysiska hälsa kan bli fördärvad genom olämplig kost.

Hur skall vi då lära känna världen omkring oss? Vilka informationskanaler kommer vi att välja? Vem eller vad kommer att bli vår lärare? Följande ord av Jesus Kristus är tankeväckande i detta sammanhang: ”En elev står inte över sin lärare, men var och en som är fullt utbildad kommer att bli lik sin lärare.” (Lukas 6:40, New International Version) Om vi tillbringar för mycket tid med televisionen som vår lärare, kan vi börja ta efter den — lägga oss till med de värderingar och normer som den representerar. Som Ordspråksboken 13:20 (NW) uttrycker det: ”Den som vandrar med de visa kommer att bli vis, men den som umgås med de enfaldiga kommer det att gå illa.”

Även då TV inte för in ”enfaldiga” eller omoraliska personer i vårt hem, utelämnar den ändå något mycket viktigt. Det stora flertalet TV-program gör inte ens något försök att tillgodose ett behov som alla människor har gemensamt: det andliga behovet. TV kanske är bra på att beskriva vilken kaotisk situation världen befinner sig i, men vad gör den för att förklara varför människan inte tycks kunna styra sig själv? Den kanske är bra på att beskriva skapelsens under, men vad gör den för att dra oss närmare vår Skapare? Den kanske för oss till jordens fyra hörn, men kan den tala om för oss om människan någonsin kommer att få leva där i fred?

Inget ”fönster mot världen” är fullständigt, om det inte ger oss svar på sådana viktiga andliga frågor. Det är just detta som gör bibeln så värdefull. Den ger oss ett ”fönster mot världen” från vår Skapares perspektiv. Den är skriven för att hjälpa oss förstå meningen med livet och ge oss ett säkert hopp för framtiden. På bibelns blad kan vi finna tillfredsställande svar på livets mest komplicerade frågor. De bara väntar på att bli lästa i denna bok, som aldrig upphör att fascinera oss.

Men om vi inte begränsar vårt TV-tittande, hur skall vi då få tid att läsa bibeln?