Enligt rabbinska källor förekom på Jesu tid en annan särskild ceremoni som hörde samman med lövhyddohögtiden, en ceremoni som började vid slutet av den 15 tishri, högtidens första dag (egentligen i början av den 16 tishri, högtidens andra dag), och därefter fortsatte varje kväll de följande fem kvällarna. Förberedelserna för denna ceremoni gjordes på kvinnornas förgård. Här stod fyra stora lampställ av guld uppställda, vart och ett med fyra guldskålar. Fyra unga män av prästerlig härkomst klättrade med hjälp av stegar upp med stora oljekannor och fyllde de 16 skålarna. Vekarna var gjorda av avlagda prästkläder. Enligt judiska skribenter sände dessa lampor ut ett kraftigt ljus som kunde ses på långt avstånd och lyste upp gårdarna i Jerusalem. Några av männen, däribland några av de äldste, dansade med brinnande facklor i händerna och sjöng lovsånger till musikackompanjemang.

Det är också möjligt att han syftade på att Jerusalem under högtiden lystes upp av lamporna och facklorna på tempelområdet, när han lite senare sade till judarna: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan äga livets ljus.” (Joh 8:12) När Jesus strax efter sitt samtal med judarna träffade en man som var född blind, förband han möjligen Siloam med högtiden och dess ljus. När han hade sagt till sina lärjungar: ”Jag [är] världens ljus”, spottade han på marken och gjorde en deg av lera med spottet, lade leran på hans ögon och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam.” (Joh 9:1–7)